Monster

Jag lutade huvudet mot dörren och blundade. Jag hade önskat att det skulle kännas svalt mot pannan, men hettan i lägenheten smittade av sig och jag tyckte att luften kändes tung att andas. Djupa andetag. Andas sakta in. Andas sakta ut. Svettpärlor hotade med att framträda i ansiktet och paniken var nära, men om jag koncentrerade mig brukade det fungera. Andas Emma. Andas.
Benen darrade och jag ville sjunka ihop. Kapitulera mot mina inre Monster som ständigt försökte låsa in mig. Jag var fånge i min kropp i en kamp mot mig själv.
Hamrandet i bröstet avtog och som om någon hade öppnat ett fönster och släppt in sval frisk luft, öppnade sig mina lungor och sög in syret. Med en svettig hand tryckte jag ner dörrhandtaget och gick ut.
Det var egentligen lite för varmt för att bära långbyxor idag, men jag tyckte dom satt fint på mig. Dom spände och höll in på de rätta ställena och fick mig att känna mig smalare.
Jag hade hoppats på att få vara själv i väntan på bussen, men det satt redan en man på bänken, insjunken i sin telefon. Jag undrade hur han bar sig åt för att smälta in så väl i omgivningen. Jag själv kände mig alltid malplacerad och annorlunda. Jag ville också kunna sitta i busskuren, helt oberörd av andra människor.
Jag rättade till min tröja, sträckte på mig och höll in magen. Var skulle jag göra av händerna? Jag knäppte dom först framför mig, men det kändes onaturligt och tillgjort och jag försökte pressa ner dom i mina jeansfickor, men det var för trångt. Jag sneglade på mannen bakom mig och undrade om han såg min tafatthet och jag rodnade.
Fan, varför skulle jag alltid rodna. Hettan spred sig från kinderna ut i öronen och stickande nålar grep tag om mina fingrar. Med bultande hjärta kände jag hur värmen i luften plötsligt gjorde det svårt att andas. Mina händer darrade en aning när jag rotade i min väska och tog upp min telefon. Om jag bläddrade i den skulle jag se oberörd ut, som alla andra. Jag skulle se normal ut och smälta in och ingen skulle lägga märke till mig. Utan att egentligen veta vad jag tittade på, bläddrade jag runt bland de olika apparna för att se upptagen ut. Andas Emma. Andas.
Ett par killar i övre tonåren kom gående och magen vred sig i panik och jag kände mig plötsligt illamående. Världen runt omkring tycktes krympa och jag ville släppa allt och fly hem till min trygga lägenhet, men inom mig kunde jag höra min psykologs pushande ord om att aldrig ge upp.
Killarna skrattade högt och verkade vara mitt uppe i en högljudd diskussion. Pratade dom om mig? Vad skrattade dom åt? Dom diskuterade kanske mitt utseende och skrattade åt min stora näsa?
Kom inte hit, kom inte hit, snälla kom inte hit, bad jag tyst för mig själv. Mina fingrar började krampa av det hårda greppet om telefonen och jag rättade till tröjan än en gång.
Killarna gick förbi. Såg dom mig ens? Besviken över att inte väcka uppmärksamhet, men samtidigt lättad över det samma, sjönk axlarna ner och jag slappnade av.
Undrar hur jag ser ut bakifrån? Ihopsjunken som en hösäck? Tanken på mannen bakom mig gjorde mig påmind om att stäcka på mig igen. Solen stod högt på himmelen och svetten trängde fram. Undrar om det syns? Tänk om jag har en blöt fläck på ryggen? Jag vred mig lite så att mannen bakom inte längre kunde se min rygg. Men nu ser han ju min profil! Min alldeles förstora näsa. Jag vred huvudet så mycket att han som mest skulle kunna se min nacke och kanske en bit av min kind och hoppades att bussen snart skulle komma så jag slapp att få nackspärr. Andas Emma. Andas.
Min telefon ringde. En låg signal som skrek i tystnaden och skar in i mig som en kniv. Hettan jag känt på mina kinder innan kom tillbaka och blodet pulserad ut i öronen. Fan, jag hade glömt att stänga av ljudet och nu kunde jag känna mannens blickar bränna mig. Han måste ha släppt uppmärksamheten från sin telefon och antagligen såg han rakt på mig nu. Jag var fortfarande vänd ifrån honom, fast besluten att inte visa mitt rodnande ansikte och knäppte av ljudet på telefonen. Vibrerande fick den ligga i min väska tills personen som ringde gav upp. Undrar om mannen bakom mig hörde vibrationerna och undrade varför jag inte svarade? Tänk om han tycker jag är konstig? Tänk om det syns att jag inte passar in? Hamrandet i bröstet ökade och det kändes plötsligt som om jag sprungit en mil. Andas in. Andas ut. Kunde han höra att jag var andfådd?
På håll såg jag bussen närma sig och magen slog en knut. Busskortet låg i bakfickan, det hade jag kontrollerat flera gånger. Jag skulle kliva på bussen, le mot chauffören och säga hej. Jag visste hur man skulle dra kortet och jag visste vilken knapp jag skulle trycka på när jag skulle kliva av. Jag visste exakt vid vilken sväng jag skulle trycka för att chauffören i god tid skulle hinna stanna åt mig. Var jag verkligen säker på att jag kunde det här? Jag borde låta mannen bakom kliva på först så att jag ser hur han gör. Jag tog upp telefonen igen, låtsades att något viktigt dök upp och tog några steg bort så att mannen av naturliga skäl skulle behöva kliva på först.
¤¤¤¤¤
Det var varmt idag och egentligen hade han helst inte suttit i busskuren, men när den unga kvinnan dök upp valde han att stanna kvar. Solen stod högt på himmelen och det var som att vara instängd i en glasbur, men han ville inte resa sig och väcka uppmärksamhet.
Kvinnan verkade inte ha noterat att han var där och det var ju alltid en fördel att kunna iaktta på nära håll, utan att synas. Hon var yngre än han föredrog, men det var något med hennes hållning och självsäkra uppträdande som gjorde henne attraktiv.
Han undrade hur hon doftade. Inte hennes parfym, för den kände han lång väg. Han ville veta hur HON doftade, hur hennes hud kändes. Han undrade hur hennes silkesliknande hår skulle kännas mellan sina fingrar. Skulle hon göra motstånd om han drog i det?
Han vilade sin mobil i handen, rätt säker på att han inte ens behövde låtsas titta i den, för hon var helt försjunken i sin telefon. Han studerade hennes små händer och ner bitna naglar och han undrade om hon kunde rivas med dem om han höll fast henne.
Någon skrattade högt och hans uppmärksamhet föll på några pojkar som kom gående. Han lät blicken falla ner i telefonen igen, men i ögonvrån höll han uppsikt på dem.
Kom inte hit, kom inte hit, snälla kom inte hit, bad han för sig själv och en gnista av ilska tändes i honom. Den sprakade på låg värme, men var beredd att flamma upp om den måste. De där små snorungarna skulle inte få förstöra det här. Kvinnan framför honom var den rätta, det visste han. Han hade alltid vetat när han hittat rätt. Det var som om en lampa tändes i hans hjärna varje gång HON dök upp och han bara visste att det var hon som skulle få följa med honom hem. Ett hårt slag i nacken sen var de flesta ganska lätta att få med sig.
När pojkarna passerade busskuren utan att lägga märke till honom pustade han ut.
Kvinnan framför honom knappade på sin telefon. Hon var nog en viktig människa och någon skulle sakna henne när hon försvann. Han dolde ett leende bakom sin hand och låtsades gäspa. När hennes telefon ringde hoppades han på att få höra hennes röst, men nonchalant stängde hon av den och la den ifrån sig. Hon gillade att bestämma. Undrar hur hennes röst skulle låta om hon skrek? Han såg hennes profil, de rödmålade läpparna och den perfekt skurna näsan och en längtan efter att få hålla henne hårt om halsen spred sig som en tumör i honom. Han undrade hur många delar han behövde skära henne i för att hon skulle få plats i hans frys.
På nätta ben tog hon några steg åt sidan när bussen kom och släppte på honom först. Det gjorde inget, för han skulle sätta sig längst bak och se när det var dags för dom att kliva av. Han vände sig mot henne för att få en glimt av kvinnan som skulle finnas vid hans sida den närmsta tiden, och log.
¤¤¤¤¤
Benen började ge vika och trotts att jag koncentrerade mig blev rörelserna ryckiga och darrande när handen letade sig till bakfickan för att ta fram busskortet. Bilden framför mig började bli suddig och pärlor av panik trängde fram i pannan. Tänk om bussen var full? Tänk om jag tappade busskortet? Tänk om jag snubblade? Andas Emma. Andas.
Mannen från kuren steg på bussen utan att hälsa på chauffören, drog sitt busskort och vred huvudet och såg rakt på mig. Log han? Hånade han mig? Jo så var det. Han skrattade åt mig. Han såg mitt misslyckande och förstod vilken förlorare jag var. Han skrattade åt min existens och meningslöshet och allt jag hade intalat mig under dagen, alla timmar med mental förberedelse kastades bort och förintades. Jag hörde inte hemma här.
Än en gång fick Monstret vinna och ursäktande lyfte jag handen mot chauffören och hoppades att det skulle se ut som om jag kommit på att jag glömt något.
Med en klump av gråt i halsen skyndade jag hem igen. Misslyckad. Förödmjukad. Fånge hos mitt inre Monster.


-SLUT-

Linda Nilsson

Jag vill väcka känslor i dig. Jag vill att du ska gråta, må illa och skratta om vart annat. Med mina texter vill jag nå dig och skrapa på ytan av perfektionism. Linda heter jag och bor med min familj i Skåne. Jag är en helt vanlig kvinna i mina bästa år som skrivit sen jag lärde mig hålla i en penna. Min närmsta vän kallar mig Mörkret drottning för mina texter ofta är tunga av mörker, men jag kan också gestalta både värme och åtrå.
Linda Nilsson är medlem sedan 2023 Linda Nilsson har 3 publicerade verk