Morbror Tore

Morbror Tore hade bott i torpet vid Bäckliden så länge någon kunde minnas. En smal väg med en grässträng i mitten ledde till hans lilla gård.
Torpet var rödmålat med vita knutar och i rabatterna under fönstren växte stormhatt, pion och stockrosor.

Morbror Tore drev ett sågverk dit bönderna kom med det timmer de ville ha uppsågat. Inget sågverk i något härad hade en sådan vass klinga vilket uppskattades av de som behövde ha virke till husbehov.
Vi barn följde med våra fäder när de körde virkeslass till sågen. Klingans ljud var skarpt och delade de bastanta stockarna med exakt precision. Spånet yrde och morbror Tore skrek att vi skulle vara noga med att hålla avstånd till den snabbt snurrande klingan.
Vår uppgift var att ta rätt på sidorna och stapla dessa i prydliga högar. Vi fick betalt, tjugofem öre för varje sida.

Ingen visste egentligen vem morbror Tore var men byns handlare skvallrade om att morbror Tore hade en syster i byn. Därav kallades han morbror. Dock var det ingen kvinna som ville kännas vid syskonskapet därmed förblev frågan obesvarad.

Morbror Tore kunde sticka sockor och baka bröd. Varje jul fick alla vi barn i byn var sin julklapp av honom. Paketen var mjuka och innehöll hemstickade sockor i glada färger.
Det gick rykten om morbror Tore. Att han brukade klä sig i kvinnokläder. Någon hade sett honom ta upp potatis iförd klänning. Någon annan påstod att morbror Tore kommit cyklande i likadan utstyrsel men denna gång med en damhatt på huvudet som var dekorerad med solrosor.
Vid sågverket var han dock klädd i blå hängselbyxor, rutig skjorta och en keps där det stod Lantmännen på skärmen.

En morgon stod sågverket stilla. Bönderna som väntade på att få såga sitt timmer till virke blev otåliga. Till sist for några av dem hem till morbror Tore och fann honom sittande död på köksstolen med en halvfull kaffekopp och en hembakad limpskiva med messmör på köksbordet där några flugor spatserade runt på den randiga vaxduken.
Katten satt på bordet och slickade på smörgåsen men sprang snabbt ut genom köksdörren då den öppnades.

Byns handlare berättade att morbror Tore skrivit sitt testamente där hans syster stod som förmånstagare. Han hade gott om pengar, påstod handlaren, och betalade alltid med kontanter.

På begravningen var kyrkan välfylld. Allvarliga män och kvinnorna torkade tårarna med välstrukna näsdukar. Sneglade på varandra och log matt när blickar möttes.

Punktligt klockan elva kom brevbäraren och delade ut bybornas post. För utom de vinterdagar då det var snöstorm. Nu hade morbror Tore dött när höstens färger var som vackrast och brevbäraren var således alltid i tid.
Kvinnorna stod uppställda vid postlådorna. Spejade ivrigt efter postbilen, stelnade till när ett dammoln aviserade att postverkets bil var i antågande.

Hösten övergick till vinter. Sedan tog våren vid och sen kom sommaren med sol och regn innan det åter blev höst. Då slutade kvinnorna att vänta.

Det röda torpet med vita knutar beläget vid Bäckliden stod tomt till den dag då en familj från Stockholm kom dit för att nyttja det som sommarnöje.
Handlaren i byn sa att han hört att det var rikt folk, de där stockholmarna.

För byborna gick livet vidare. Det var ingen som egentligen saknade morbror Tore. Ibland fördes hans namn på tal. Huvuden nickade i samförstånd. Samtliga var överens om att det verkade konstigt att en man ville klä sig i kvinnokläder. Morbror Tores testamente var det däremot aldrig någon som nämnde.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk