Mord branden

När sommarlovet var slut 1999 så kom johan tillbaka, han var glad att börja skolan igen och han längtade efter sin första lektion. Han gick in i skolhuset och satte sig på en bänk. Johan väntade tills kl blev 09.00 och gick in i klassrumet- läraren var där redan och Johan satte sig ner vid sin bänk ock väntade på sina klasskamrater. Dom kom in satte sig vid sina bänkar och lektionen började.
Sen efter en timme blev det rast och alla gick ut. Johan satte sig ner vid ett bord ute på rastgården.
Då såg han en ny tjej som satt vid den andra bänken- han gick fram till henne och hälsade.
"Hej," sa han "Jag heter Johan, vad heter du?"
"Om du måste veta, så heter jag Lena," sa hon surt.
"Vad är det?" frågade Johan. "Har jag gjort nått fel?"
"Men kan du lämna mig i fred?!" sa hon och gick bort och satte sig längre bort.

Johan kunde inte förstå varför hon var så sur. Han gick in till sin klass igen och satte sig vid sin bänk igen, han hade matte och det tyckte han om. Efter 2 timar var det lunch och han satte sig med sina kompisar och frågade en av sina kompisar. "Vet du vem Lena är?" frågade han sin kompis, som hette Anders.
"Jag har hört att Lena var misstänkt för en mordbrand för ett par år sedan och att hon mobbade en kille så svårt att han tog livet av sig. Men det är bara rykten," svarade Anders.
Johan tittade på Lena- hon satt ensam vid ett bord.
"Jag kan inte tro det är sant," sa Johan.
"Passa dig för henne," blev Anders korta kommentar. "Hon ställer bara till med problem."
Johan kunde inte tro på det. Efter lunchen satte han sig på en bänk på rastgården, och efter en stund kom Lena ut och satte sig på andra bänken.
"Hej," sa Johan.
"Hej," sa Lena surt tillbaka.
Johan vände bort blicken. 'Kunde hon vara en mördare? Nej det tror jag inte' tänkte Johan.

Efter skolan den dagen gick han till datasalen, han slog upp internet och sökte på mordbränder. En massa olika fall kom upp tills han scrollade ner på en sida och fann en bild på Lena. Hennes hela namn var Lena Petra Nilsson, och det stod att två stycken hade brunnit inne- en tjej och en kille. Branden var inte en olycka, utan mordbrand. Lena blev tagen på plats. Tre andra tjejer hade också varit där, men hade lyckats fly när polisen kom. Lena hade också försökt fly, men hon dömdes inte för mordbranden det fans inte nog med bevis så hon släpptes. Tre veckor senare tog en pojke självmord och polisen kunde inte hitta nått brott bakom, men dom misstänkte att Lena låg bakom självmordet. För hon hade mobbat killen så hårt ett par år- så det var därför han hade tatt självmord.
Johan blev mer och mer fundersam. Vad döljde Lena egentligen? Efter det han kollade upp händelserna, så åkte han hem. Hans pappa jobbade som polis och Johan tänkte att han skulle fråga sin pappa om mordbranden.
"Pappa?" sa Johan.
"Ja?" svarade han.
"Jag har en fråga." sa Johan "Kommer du ihåg mordbranden utanför stockholm?"
"Vilken då?"
"Jo den i södertälje då två stycken brann inne."
"Ja, du menar i järna. Ja, jo, visst gör jag det. Ingen trevlig syn," sa hans pappa. "Vi hade en misstänkt."
"Ja." sa Johan. "En Lena Petra Nilsson."
"Hur vet du det?"
"För hon går i samma skola som mig."
Hans pappa satte sig upp. "Johan nu ska du lysna på mig. Håll dig borta från henne."
"Jo, jag ska," sa Johan. "Men kan det inte vara så att hon är oskyldig?" sa Johan.
"Nä, det tror jag inte," svarade hans pappa. "Jag tror hon gjorde det."
"Varför då? Har du bevis?"
"Nä," sa hans pappa. "Men det är mest troligast."

Johan sa till sin pappa "Jag tror inte att hon gjorde det. Det kan vara dom andra tre tjejerna som anlagde mordbranden. "Varför börjar du rota i detta?" sa hans pappa. "Det var ju två år sedan."
"Jag vet," sa Johan "Men det är nått som inte stämmer. Varför skulle hon göra det? Ok hon flydde, men det kan vara så att hon var rädd att hon skulle få skulden."
Hans pappa tittade på sin son. "Det är inte omöjligt," sa han
"Ok," sa Johan. "Godnatt, pappa."
"Godnatt, min son."
Nästa dag när han var i skolan så satte han sig som han brukade, på bänken på rastgården. Han såg Lena sitta på andra bänken.
"Godmorgon," sa Johan.
"Är det?" sa hon kort. Johan gick fram till Lena.
"Vad är det som beskymrar dig?"
Lena fräste "Det har du inte med att göra," sa hon.
"Ok," sa Johan. Då såg Johan sin pappa komma. Johan gick fram till honom.
"Vad gör du här?" sa Johan.
"Jag måste prata med dig," sa han.
"Om vaddå?"
"Om Lena, hon är farlig. Jag vill inte du ska prata med henne."
"Ok," sa Johan.
"Bra," sa han och åkte iväg. Lena kom fram till Johan. "Vem var det?" sa hon.
"Min pappa," sa Johan.
"Snutjävel," sa hon.
"Han är inte så elak," sa Johan. Lena tog tag i Johan bakom skolhuset och tryckte upp han mot väggen.
"Varför var han här?" sa hon.
"Han ville bara se att allt var ok," sa Johan.
"Du ljuger om vad gjorde han här."
"Ok," sa Johan. "Han fick reda på att du gick här och han sa att jag inte skulle prata med dig."
"Är det allt?" sa hon.
"Ja, jag svär."

"Ok," sa Lena. "Inget mer?"
Johan skakade på huvudet. "Jag lovar."
"Ok," sa Lena. Hon gick därifrån. Efter skolan, när Johan kom hem- så loggade han in på internet och sökte upp samma mordbrand och läste mer noggrant. Nu märkte han nått på bilden som han inte hade sett förut. Han såg en tjej som såg väldigt skum ut och hon tittade på Lena. Kollade dom henne så hon inte skulle säga nått om mordbranden?
Han studerade bilden mer noggrann och zoomade in. Det var nått som inte stämde. Varför tittade hon på Lena hela tiden? Han loggade av internet och funderade. Kunde det vara så att Lena var den som skulle hålla utkik? Han ringde till Lena och berätta vad han höll på med. Lena sa med varnande ton "Det är inget som du ska rota i."
Johan sa "Var du skyldig till mordbranden och killen som tog självmord?"
Lena skrek i luren "DU SKA INTE ROTA I DETTA! DET KAN GÅ DIG ILLA!"
Johan frågade "Hotar du mig?"
"Se det som du vill, men om du inte slutar går det illa för dig."
"Hota inte mig," sa Johan. "Gör inte det."
Lena sa "Vad händer annars?"
"Du kanske hade nått med mordbranden att göra ändå," sa Johan.
"Men fattar du inte? Lägg ner det."
"Det kan jag inte göra, jag ska gå till botten med detta."
"Du kan råka illa så du vet."
"Jag är inte rädd för dig."
"Det skulle jag vara om jag var du."
"Men du är inte jag," sa Johan.
"Skyll dig själv då," sa Lena. Johan la på luren, han tänkte att det kanske inte var så smart att ringa Lena och säga
det han sagt. Lena lyfte luren, hon tvekade en aning, sedan slog hon ett nr.
"Anna," sa Lena "Vi har ett problem. En kille som heter Johan snokar kring mordbranden."
"Ok," sa Anna "Det problemet måste vi lösa."
"Ja," sa Lena "Men hur ska vi lösa det?"
"Går det att skrämma Johan?" sa Anna.
"Nej," sa Lena.
"Ok. Be Johan komma till badplatsen i morgon kl 21.00 själv. Sen tar vi hand om Johan.
"Ok," sa Lena- hon ringde Johan "Möt mig vid badplatsen kl 21.00," sa Lena till Johan. "Jag vill berätta allt, lätta på mitt samvete men kom själv. Vill prata med dig själv."
"Ok, jag kommer själv," sa Johan. Efter samtalet med Johan ringde Lena till Anna och berättade vad dom hade bestämt "Bra sa hon då slår vi till kl 21.00, och du ska vara med Lena," sa Anna.
"Ja det är självklart."
"Bra," sa Anna.

Johan gick till badplatsen kl 21.00 som dom kom överrens om. Lena var redan där.
"Ok," sa Johan "Berätta vad som hände."
"Ok," sa Lena. Plötsligt såg Johan tre tjejer komma fram.
"Är det johan?" sa Anna. Lena nickade.
"Ok," sa Anna.
"Vad är det frågan om?" sa Johan till Lena.
"Jag är ledsen," sa Lena "Men du vägrade att lyssna." Innan Johan visste ordet av slog Lena till Johan i huvudet med en trädgren. Johan svimmade.
"Bra," sa Anna "Han kommer råka ut för en brand men denna gång ska det se ut som en olycka" sa Anna.
Lena nickade och dom åkte till ett övergivet hus och la in Johan på övervåningen.
"Bra nu så tänder vi på huset," sa Anna Lena tände på huset och sen sprang dom ut. Anna och dom andra åkte i väg och Lena sprang mot badplatsen.

Lena stannade upp hon tänkte på Johan. Skulle hon låta honom dö eller skulle hon springa tillbaka och rädda honom? Hon vände sig om och sprang tillbaka. Huset stod i lågor- hon rusade in i huset och sprang upp för trapporna och såg Johan ligga orörlig på golvet hon lyfte upp Johan och la honom över axeln och sprang ner för trapporna och ut genom dörren. Hon lade Johan på gräset utanför huset och kände på Johans puls men hon kännde ingen puls hon blev rädd hon började göra hjärt och lung räddning.
"Nej," sa Lena det får inte vara försent. Hon höll på en kvart då hörde hon hur Johan började hosta till.
"Du lever," sa Lena "Åh så skönt."
"Vad hände?" sa Johan
"Förlåt," sa Lena. "Jag skulle inte ha lurat dig." Hon kramde om Johan. "Så skönt att du lever, jag tar gjärna mitt straff för det jag gjort mot dig."
"Var är dom andra tjejerna?" sa Johan.
"Dom åkte hem," sa Lena
"Du måste prata med min pappa så han kan arrestera dom," sa Johan. Hon nickade. Efter en halvtimme hade Johans pappa aresterat Anna och dom tre andra tjejerna. Lena hade kommit självmant till polisen- hon berättade varför dom hade mördat dom två andra ungdomarna. Dom hade sagt att dom tänkte gå till polisen och anmäla dom för ett rån dom hade begått och då hade dom kidnappat killen och tjejen och lagt dom bundna i huset och tänt på. Anna och dom andra två dömdes till tio år var. Lena dömdes för medhjälp och fick fem år i fängelse. Lena tog imot domen och överklagade ej hon kände sig fri för att hon erkänt brotten nu kunde hon äntligen få ro. Slut.

kristian monczak

från sandviken skrivit många romaner noveller 39 år arbetar för rfhl gavle borg
Kristian monczak är medlem sedan 2017 Kristian monczak har 17 publicerade verk