Mörkrets trädgård

Sophie var en kvinna som drogs till det mörka och det otäcka, hennes passion för äventyr drev henne mot det oväntade och skrämmande. Varje natt började hon med att bada i det svarta havets djup, där vågorna slog farligt mot stranden. Sedan cyklade hon längs kusten, där vinden inte bara susade utan också viskade mörka hemligheter till henne.

Men det var när mörkret föll och trädgården blev en plats av skuggor och hot som hon fann sin inre frid. En kväll när månen hängde likvit och svullen som en blek dödsdom över trädgården och silverljuset målade allt i skarpa skuggor, kände hon en närvaro bakom sig, en närvaro som fyllde henne med en kall, obehaglig spänning.

"Vacker, är du inte, nattens ängel?" sade en djup röst bakom henne, en röst som fick hennes blod att frysa till is.

Sophie vände sig om och mötte en man vars ögon glödde av en mörk och farlig lust. En stank steg från hans käftar som något ruttet som ville fly. Ingen rädsla fanns inom henne, bara en sjuklig fascination.

"Vad är det du vill här i min mörka trädgård, varelse av natten?" frågade Sophie, hennes röst knappt hörbar över det hotfulla suset från träden.

"Möjligen samma som du, en plats att dölja sig från världen, en plats att utforska det förbjudna," svarade mannen, hans leende fyllt av svek.

Sophie kände en iskall hand krama hennes hjärta när hon mötte mannens blick. Där, under månens kalla sken, föddes en kärlek som var lika farlig som ett skallerormsbett.

Sophie och mannen, vars namn hon inte vågade uttala, tillbringade timmar tillsammans i den dunkla trädgården. Deras samtal var som skuggorna, fyllda av mystik och dunkla hemligheter, och deras skratt ekade genom natten som en varning för de som vågade lyssna.

Men deras förbjudna kärlek bar med sig en tyngd av fara och död. Sophie visste att hon inte kunde dela sin kärlek med världen, att hon riskerade att förlora allt om hennes hemlighet uppdagades. Ändå kunde hon inte motstå dragningen till mannen, till den mörka passionen som brann mellan dem som en evig eld.

En kylig höstnatt, när mörkret låg tungt över marken och månen dolde sig bakom molnen, kom mannen till Sophie med en mörk hemlighet.

"Sophie," började han, hans röst fylld av sorg och smärta, "det finns något jag måste bekänna för dig."

Sophie såg in i hans ögon och kände en frätande fruktan slingra sig runt hennes hjärta. Hon visste att vad han än skulle säga skulle det förändra allt, för alltid.

"Jag är ett monster, Sophie. En varelse av mörkret, bunden av mörkrets vilja och förbannad att vandra jorden som både människa och best," fortsatte mannen med en ödesmättad ton.

Sophie kände en våg av förtvivlan och skräck skölja över henne. Men trots det visste hon att hennes kärlek till mannen var starkare än rädslan för det förbjudna.

"Det spelar ingen roll för mig vad du är, jag älskar dig, oavsett om du är människa eller monster," sade Sophie och kramade honom hårt, som om hon försökte hålla ihop dem genom ren viljekraft.

Deras kärlek var en förbannelse, en evig dans på gränsen till döden, men under månens mörka sken svor de att alltid vara varandras, oavsett vilka fasor den eviga natten än skulle föra med sig.

Avalon S

Status: Brons författare

Noveller av alla de slag. Skriver för att roa.
Avalon S är medlem sedan 2023 Avalon S har 12 publicerade verk