Som en hinna på fönsterkanten

Kylig kväll i december 1989. Sitter med Mart Orau, ung representant i lokala folkliga folkfronten. Har fått tillstånd att verka i landet. Helt sant? Så uppfattade i varje fall jag det. Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapar väntan på något. Femtioårig ockupation. Inte många har upplevt annat. Moskva styr med vapenmakt. Människor anpassar sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Alla dagliga behov styrs av centrala femårsplaner. Oppositionen tystad. Resor utomlands beviljas av myndigheterna. Hur länge finns denna nya frihet? Sovjetledare har avsatts tidigare.

Hur uppfattar Mart läget? Jag är en av de första från Sverige som besöker fronten i Tartu. Vad kan jag göra? Vad förväntas av min närvaro? Berättar att priserna hela tiden stiger. Ransoneringen sedan kriget, han menar andra världskriget, blir allt svårare att leva med. Inte ens vad man kan odla själv på egna lotter räcker. Sådana som man i Stockholm har för en trevlig fritid och för att det är trevligt med lite egen odlat. Under många år var jag ofta i Lövsta där ett äldre par hade en kolonistuga. Överallt stod man och påtade. Men här blir man aldrig mätt.

Sitter på en restaurang i Tartu, medan hyllorna i affärerna gapar tomma, i väntan på att få något att äta. Minns ett besök till en lokalbutik i en förstad till Tallinn. Behövde något till kvällen. Klev in i en liten hörnfastighet. Tomma hyllor. Förutom några burkar med inlagda grönsaker och en ynkligt liten sladdrig korvstump. Kvinnor som redan var här stod liksom lakoniskt och tänkte ”vad” kan man handla. Personalen såg passivt på. Vad annars kunde de göra? Pappa brukade ibland berätta för oss barn om matbristen och ransoneringen under andra världskriget. Då fick man blanda i bark i brödet för att det skulle mätta. Eller så fick gå att lägga sig hungrig. Det var på 1940-talet.

På den vita fläckiga duken står ett vitt askfat. Det är allt. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag är van vid hemifrån. Nästan folktomt. Längre bort en grupp medelålders män. Skränar så det hörs. På bordet några halvtomma flaskor och glas. Tror de är berusade av vodka, vad annars kan man lätt få tag på den här tiden? Dövar smärta och tillfällig ångest. Ibland kommer någon ur personalen in i rummet. En lång medelålders kvinna tar upp beställningen. Talar bara ryska med Mart som artigt svarar. Inget leende. Känsla av tristess i hennes uttryckslösa ögon. De har ju inget att servera, nästan. En yngre manlig går runt i matsalen och plockar. Också han verkar vara någon annanstans i sina tankar. Ser aldrig på oss. En tid av uppgivenhet men samtidigt, upplever jag hos Mart, en väntan på någon förändring.

Väntar att maten ska komma. Ryssarna blir allt mer högljudda. Flaskorna tomma. Fyra män med rufsigt hår, mörka ögonbryn och knallröda fejs. Kraftigt byggda i smutsiga gabardinbyxor, dagens enda klädnorm i Sovjetunionen. Jeans hade funnits en tid men inte de mest hippa i västvärlden. Dessutom något säckiga med vida slafar som jag minns från mina första år i skolan på 70-talet. Skjortorna uppknäppta och hänger halvt utanför. Dyngfulla. En av dem kommer fram till oss. Kanske förstår de att vi är utlänningar. Mart vill att vi nonchalerar dem. Påträngande alkoholstank. Plötslig knuff. Personal kommer och får bort dem. Hur upplever de själva situationen? De förstår förstås att vi är utlänningar. När kom någon hit senast?

Som så mycket annat är det även matbrist den här tiden. En liten slamsig kokt köttbit. Kan man beställa stekt, knappast? I så fall hade Mart gjort det med tanke på hur han ser på vårt besök. Västerlänningar är sällsynta. Fortfarande är intresset inte stort i Sverige. Ska komma med Måndagsrörelsen för landets frihet ett par år senare. Då riksdagens partier utom vänstern genomför manifestationer på Norrmalmstorg. Allt större oroligheter i de baltiska staterna. Små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skär bort mest fett på köttet.

Mart insisterar att folkfronten bjuder. Lyckas övertala honom att avstå. Jag har en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor får man flera månadslöner i rubel. Skulle senare komma att lämna landet med halva rubelbunten kvar. Gav nästan allt till vår vän i Estland. Och de sista fick jag lämna kvar i tullen mot ett kvitto. Förbjudet att föra ut ”värdelösa” ryska kontanter. Kvittot skulle sedan finnas kvar i min källare.

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk