Mötet i Tartu

Kommer jag finna henne igen? Vet inte om hon bor kvar i samma studentrum. Så förvirrat och jobbigt mot slutet, nu fem månader sedan. Jag och Oksana. Så fint, så varmt och… Älskade jag henne?

Känslan av längtan mellan raderna i de brev jag fick under det år vi hade kontakt brände i mitt hjärta.
Satt i min Rinkebylägenhet i Stockholm och brevväxlande efter jobbet. Kunde varit mer personlig, rak och beskrivande. Inga samtal. Hon hade ingen telefon i Tartu. Fanns en hos hennes föräldrar i Keila men dit ringde jag nästan aldrig. Visste inte vad jag skulle säga när föräldrarna eller hennes syskon svarade. Klart att kontakten då blir svagare. Oundvikligt? Vad tänkte hennes familj om vår åldersskillnad?

Reste flera gånger till henne under sommaren och hösten 1993, både till Tartu där hon studerade och föräldrahemmet i Keila utanför Tallinn. Ja, jag hade fullständigt fallit för henne. Oksana var en 17årig tjej med långt mörkt hår, pigga ögon, brett leende och runda kinder ovanför en avsmalnad haka. Jag upplevde henne som sval men samtidigt något ivrig och blyg.

Gud, vad jag längtade efter henne lång tid efteråt. Så smärtsamt att känna hur hon gled ur min famn. Jag tappade henne, så måste det ha varit. Min blyghet och osäkerhet jag länge haft i mitt liv var nog det som fick henne att dra sig undan. Eller kände hon på sig att en annan kvinna, estniska Lisu i Kuressaare, fanns någonstans i mina tankar? Minns speciellt första mötet. Det var under en tågresa genom landet juli 1992.

Hade stannat till i Tartu efter ett dramatiskt dygn innanför en osäker gräns med Ryssland. Jag hade av vissa historiska skäl velat besöka en plats nära den estniska staden Petseri. För tolv hundra år sedan kom tre svenska vikingabröder österut för att skapa ordning. Det står om detta i den berömda Nestorskrönikan, erkänd som historien om hur rusernas rika (Russia) bildades. Truvor henne en av dem. Han slog sig ner i Petseri.

Jag stod utanför mitt hotell i Tartu när några estniska ungdomar fick syn på mig. De såg min ryggsäck och cykeln. På knagglig bruten engelska, medan min stora utvecklade karta över landet låg över en motorhuv, fick jag frågan vad jag skulle göra vid gränsen som ingen, vid den här tidpunkten, visste vart den gick. Jag skulle senare just hamna i ett ingenmansland. Efter självständigheten krävde ryssarna att området skulle tillhöra dem. Idag var det fortfarande oklart vad som gällde.

Utan möjlighet till övernattning där valde jag att raskt cykla tillbaka till estniska gränsen. Tog en risk att ta tåget ner mot Petseri, vid ryska gränsen. Ett äventyr med misstänksamma blickar och övernattning på en estnisk gränsstation.

Innan avresan från Tartu dagen innan kände jag mig varm av feber. Det hade varit kyligt redan innan avresan. Då solen ändå hängde över himlen var jag bara klädd i t-shirt och jeans. I packningen låg min varma tröja. Gympaskorna blev kvarglömda på hotellet. Vet inte varför det blev så. Jag hade nu bara ett par tunna sommarskor på mig.

Cykeln vägde fortfarande en del mot idag. Det var förstås lite svettigt att släpa den in och ut från tåget. Lyckades få tag på Paracetamol fast inte som tablett utan i pulverform. Några apotekare i vita mössor och rockar vid Raekoja Plats lyckades till slut förstå vad jag behövde.

Stod i ett rum med glasskåp, gamla medicinflaskor och en våg. Interiören var ännu inte så glättig som i väst. Bara ett år hade gått sedan man blev fria från ockupationen. Pulvret vägdes upp med hjälp av en liten skopa. Märkligt men mycket intressant. Minns det inte ens under min barndom. Kanske för att jag var rätt liten i slutet av 60-talet. Någon gång under 70-talets slut började tabletter komma i små paket. Det fanns även som flytande. Senare kom flera olika märken.

Här stod tiden lika stilla, som på många platser jag besökte under åren. Egentligen borde jag ha stannat på hotellrummet någon dag men biljetten var redan köpt och jag ville bara snabbt iväg.
Dagens resa tillbaka till Tallinn via Tartu hade skett från Valga vid lettiska gränsen, dit jag kom med morgontåget. Ville göra ett kortare stopp här i väntan på nästa tåg. Jag var på min första egna rundresa i landet, denna gång med tåg. Min cykel fanns med. Ville trampa runt för att komma människorna närmare. Har alltid haft den känslan. Spänning och utmaning jämfört med tiden i min hemstad Köping där jag satt hemma utan kompisar.

Morgonen var kylig. Solen var på väg upp. Hänga på mig ryggsäcken och trampade ner mot centrum. Kände mig ofräsch. Tänkte duscha när jag var tillbaka hos min värd i Tallinn. Febern från Petseri hade släppt. Samtidigt var jag hungrig och behövde äta, något jag var mer eller mindre konstans under hela resan. Det rådde fortfarande viss matbrist i landet.

I min ryggsäck fanns åtminstone några soppor och estniskt bröd. Visste redan att det inte var lätt att hitta något. Inga McDonalds, pizzerior eller våra gamla svenska korvkiosker som fanns när jag var liten. Detta från början oplanerade stopp fick mer långtgående konsekvenser än jag då kunde ana.

Efter en kortare promenad i Tartu hade jag från en traditionell estnisk gatuförsäljare fått tag på lite Coca Cola och några småsmörgåsar. Colaflaskan såg ut som originalet men hade rysk text. Tartu var en lite sömnig universitetsstad. Små grupper eller par av studenter promenerar på gatorna. En och annan äldre stadsbo är på väg till eller från någon butik. Klädseln är fortfarande sliten och gammaldags proper. Inte mycket har hänt sedan mitt första besök under åttiotalets sista år.

Smörgåsarna stillade för ögonblicket hungern något men det går inte att jämföra med mitt första märkliga besök här. Satt en decemberdag 1989 på en restaurang i centrala Tartu med en representant i den lokala folkliga frihetsrörelsen. En liten slamsig köttbit serverades med små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker.

Skyndade till järnvägsstationen. Hade en avgångstid att passa. Fortfarande kurrade magen. Med viss ansträngning fick jag upp cykeln på tåget. Ett gammalt rysksovjetiskt tåg i mörk spygrön färg med kraftig grå rand. Stod pustande som ett ånglok. Rök pyste under vagnen. Fick rycka ordentligt för att få upp dörren. Tung och rostig. Innerdörren saknade handtag. Behövde bara putta till den. Glaset saknades.

Ställde ner ryggsäcken och baxade in cykeln i vagn kupén. Ställde den med framhjulet upp mot närmaste säte till vänster. Såg till att den stod stadigt, låste den och hämtade in ryggsäcken. Min blåa 70 kilos Fjällräven hade jag köpt i samband med ett scoutläger 1978. Den hade fått vara med om mycket tills nu och skulle få vara med om mer många år framöver, som fjällvandringar och scoutläger som vuxen.

Lutade den svarta ramen av lättmetall mot ett säte och satte mig bredvid.

Pustade ut. Ryggsäcken var fullpackad med ombyteskläder, stormkök, estnisk mat och bland annat Andres Küngs resehandbok. Under locket låg sovsäcken inpressad. Den användes senast vid övernattningen på den estniska gränsstationen. Det hade varit en varm sommardag.

Såg mig omkring. Gillade trots allt vad jag såg, lång rad av tråkiga mörka säten med hård obekväm läderklädsel. Väskhyllor längs sidorna som hängde utan krokar eller hade försvunnit. Svaga matta lampor som gav en skum belysning. Några trasiga andra med bara ett märke kvar i taket. Härligt nostalgiskt om man ser på bilder från svenskt 50-tal.

En äldre dam i 60års åldern satt mitt emot mig. Log varmt mot mig. Jag klädd i shorts och t-shirt, en västerlänning. Ännu var estländaren klädd som en ung på 50-talet, gabardinbyxor och flanellskjorta med bred krage.

Kvinnan var enkelt klädd med sjal som min mormors mamma före andra världskriget. Tänk efteråt slängde kvinnorna i Sverige av sig allt som förknippades med bondesamhället. Samma tid ockuperade ryssarna Estland. Så mycket kändes fortfarande ett år efter friheten så slitet och föråldrat likt en plats på nordiska museet.

Taket och väggarna var i ljus sliten träpanel. Golvet täckt med hård plast. Flera av fönstren gick inte att öppna eller hade en smal springa. Luften blev med sommarvärmen snabbt kvav.

Ventilationsgallret var trasigt. Enda fläkten kom när tåget började röra sig och luft sipprade in genom ett trasigt fönster.

Den äldre kvinnan började efter en stund, på mycket hackig och torftig engelska, fråga lite om Sverige. Hade sett min flagga på ryggsäcken. Kul att under resan återigen spontant prata med okända estländare.

På andra sidan av gången satt en ung kvinnlig student, Oksana. Såg hur hon satt en stund avvaktande och observerade vårt samtal med sina vakna runda mörka ögon. Hon var klädd i en kort ljust färgad jacka, tunna svarta vida byxor och svarta lågskor.

Runt hennes avlånga ansikte, som avsmalnade något ner mot en liten smalt avrundad mun med fylliga läppar, låg hennes mörka hår vilande över sina skuldror ner mot ryggen.

Såg direkt att hon hade ett ryskt slaviskt ursprung. Hon var på väg hem till sina föräldrar i Keila, fick jag snart veta. Hon kom fram och satte sig mitt emot mig.

Lutade sig framåt och började höra sig för om jag kom från Sverige. Gestikulerade försiktigt med händerna. Hon var intresserad av Sverige och vårt moderna samhället. Oksana berättade att hon studerade ukrainska språket på universitetet i Tartu.

Efter en stund lutade hon huvudet lite snett som ett tecken på något mer intresse av mig kanske. Vi pratade om hur jag såg på skillnaden till Sverige, var jag bodde, vad jag jobbade med, vad man gör på fritiden i våra länder. Hon berättade om sina föräldrar. Hon ställde många frågor om min resa denna sommar och vart jag skulle vidare. Hon var mycket ung. Åldersskillnaden var dryga 11 år. Pirrigt. Om tre år är min egen dotter i hennes ålder.

På något vis såg hon rakt igenom mig. Första gången jag upplevde denna känsla sedan min ”första kärlek” i nioårsåldern. Jag var hos min moster Karin och hennes man på deras sommarställe. Hon var kanske tolv. Blond långhårig och med ett attraherande varmt leende. Vi lekte mycket i höladan och runt huset. I bilen knöt sig bara mitt hjärta. Tårar eller bara trött? Kan vara svårt att tolka kroppsspråk, kanske lättare för en kvinna.

När vi skildes åt i Tallinn, bytte vi adresser och jag lovade att besöka henne under min fortsatta resa denna sommar. När jag var på väg att vända gav hon mig en varm puss på kinden. Såg hur hon vandrade iväg till pendeltåget hem. Vad hände egentligen?

Innan hemresan hann jag med ett besök hos hennes föräldrar i Keila. Lämnade kvar min cykel, som varit med mig hela resan, hemma hos min värd Jaan Puusaag i Tallinn. Tog tåget.

Stationen kändes mycket nedsliten och lite ödslig. Minns inte att jag hade någon karta med mig. Litade helt på Oksanas vägbeskrivning på ett litet papper jag fick när vi skiljdes åt. Små kiosker och uppställde bord sålde allt ifrån grönsaker till tidningar och dukar. Inte första gången jag såg detta i landet. Tog mig förbi några stånd längs gatan från stationen och promenerade längs en väg till höger. En illaluktande smog slog här och var mot mig. Fortfarande var bilarnas avgasrening inte okej.

Mitt emot såg jag Keila missionskyrka. Här besökte jag och en reskamrat, utan resevisum, församlingen vintern 1989.

En öppen plats med utsikt mot kyrkan. Här låg folkets hus. Bakom fanns ett område med hyreshus. Där i första huset bodde Oksanas föräldrar.

Tvekade någon sekund. Mörkt i trapphuset. Dörren hade fastnad. Ryckte till och drog upp den med ett gnisslande från karmen. Fukt. Klev försiktigt in.

Adressen var Pae 10. Gråa metallboxar snett bakom trappan. Postfack hade jag lärt mig från förra resan till landet. Nummer. Lägenhetsnummer istället för namn. Hade numret uppskrivet på lappen från Oksana. Tog mig sakta, något trevande, uppför trappan. Skumt. Högst upp i trapphuset fann jag, i ett dolt mörker, dörren och ringde på.

Några sekunders tvekan sedan öppnade Oksanas mamma Maria. En stor och stadig kvinna med mörkt lockigt hår och en liten kvissla på vänstra kinden. Hon blev glad att se mig och lämnade plats. ”Någon” måste ha prata glatt om mig?

I hallen stod även hennes pappa, Dimitri. En kort, lite rundnätt mörk man med en stor mustig mustasch. Skäggstubb. Leende bjöd han mig över tröskeln till vardagsrummet. Kände en äkta värme och gästvänlighet. Fanns det någon liten osäkerhet i deras blickar, jag vet inte.

Visade mig att sitta i soffan. I nästa ögonblick stod ett litet glas vodka på bordet. Det sätt på vilket slaviska familjer hälsar främlingar välkomna förstod jag.

Ingen av dem kunde engelska. Maria kunde lite tyska då hon, fick jag senare veta, hade studerat lite. Hennes pappa var ingenjör på en liten firma som nyligen hade sagt upp personal. Dimitri var arbetslös.

Det blev två ytterligare glas vodka innan de var nöjda. Sedan blev det kaffe med några småkakor och två presenter. En liten blommig duk från hennes mamma som jag tyvärr inte längre har kvar. En jaktkniv från hennes pappa ligger idag kvar i min källare. Trots språksvårigheter hade vi en trevlig stund tillsammans.

Innan jag skulle gå fick jag av Maria ett brev från Oksana. Hon förklarar där att hon försökt hitta mig den dag vi kom överrens om men inte lyckades. Hon hade under dagen sökt mig på järnvägsstationen och på några hotell. Sedan var hon tvungen att återvända till sina studier i Tartu. Brevet finns kvar.
Vid mitt första besök hos henne i Tartu en junidag -93 hade jag knappt någon aning om vart jag skulle leta efter henne. Hon studerade vid universitets lingvistiska institution.

Den enda byggnad jag kände till sedan första besöket i staden vintern -89 var huvudbyggnaden nära centrum. Jag begav mig dit, sökte mig fram till informationen och frågade efter henne.

Ingen visst något. Jag minns inte riktigt hur vi kom i kontakt men på något vis tog jag mig runt bland universitetets byggnader, frågade mig fram, och fann nog rätt plats för institutionen. Där frågade jag mig fram tills jag någon kände till henne och visade mig rätt.

Plötsligt stod jag där när Oksana kom mig till mötes. Någon hade sökt rätt på henne. En underbart pirrig känsla att få en kram från henne medan andra studenter såg på.

Återigen sen eftermiddag april 1994. Jag är på genomresa i Estland med mina bröder Leif och Erik. Närmast ska jag visa dem den vackra staden där jag har så många minnen ifrån genom åren.

Bilen rullar genom de yttre stadsdelarna Raadi och Ülejöe och sedan över floden Emajögi, som rinner genom Tartu. Emajögi, floden där jag flera kvällar vandrade längs tillsammans med Oksana Tatarina när jag äntligen började besöka henne sommaren 1993.

Det hade sedan mötet på tåget året innan varit en tid av ett allt tätare brevväxlande. Ibland ett brev i månaden. Alltför glest för att det skulle ha blivit något djupare tänker jag efteråt. Ett vykort och första brevet från hennes mammas hand finns fortfarande i källaren.

Hur stor del blev jag egentligen i hennes vardag? Jag tänkte åtminstone varje dag på henne. Hur hade hon det i Tartu där hon studerade? Kunde inte ringa henne där. Fanns ingen telefon. Jag försökte åtminstone resa dit så ofta jag kunde och var ledig. Idag använder vi Internet, Twitter, Skype, sms etc. Då och där, inte ens en telefon!

Leif frågade mig något. Vaknade till från mina tidigare minnen. Första stoppet denna dag blir Pepleri 10, där Oksana har sin studentlägenhet.

Rullar över Emajögi. Mörkt vatten genom åsynen av några skorstenar en bit bort. Nya stadsdelarna från 60-talet såg redan slitna och smutsiga ut. Kontrasten. Den smala gångbron med sirade järnräcken. Gräset som kantade floden var grönt. På den äldre sidan av floden, där stadens centrum låg, kunde man promenera på vackert knastrande grus. Solens kind låg mot bron och värmde medan mörkrets täcke sakta la sig över staden.

Stod där sommaren -93 med Oksana vid min sida. Hennes varma mjuka hand omslöt behagligt sval min. Smala fingrar och en liten mjuk hand. Spröd och sval, är det möjligt? Strök fingrarna mot hennes hud. Såg hur hon långsamt lyfte blicken smygtittades på mig. Varmt leende. Blyghet eller lätt osäkerhet.

Jag var tio år äldre. Kom från ett främmande grannland. Fortfarande var det rätt ovanligt att västerlänningar på egen hand träffade ester, eller som hon var, ukrainska. Småpratade om våra liv. Jag arbetade vid tiden på folkpartiet. Berättade om hur jag bodde och vad jag gjorde på dagarna.

Kände att nyfikenheten var mer på hur livet i allmänhet var i Sverige. Hon hade sin familj i det lilla samhället Keila utanför Tallinn. Hon var sällan hemma förstod jag. Det fanns vänner till familjen. Träffade en av hennes väninnor sista resan med henne i Estland, då jag kysste henne den första och enda gången.

Idag vet jag att hon har många vänner på Facebook, både privat och sitt arbete som berömd modedesigner.

Berättade då om sina yngre syskon och föräldrarna. Både hade bott i landet sedan 50-talet. Det jag berättade om min resa i landet och upplevelserna som matjakten i Narva, osäkra cykelturen tillbaka till den estniska gränsen vid Petseri och förkylningen intresserade henne mycket. I vart fall såg jag det i hennes ögon.

Mjuknade av hennes ljusa spröda varma röst. Hennes mjuka smala ansikte med de mörka ögonbrynen fick mig att bara tystna. Stannade till. Sökte djupt in i hennes ögon meningen med hennes plats i mitt hjärta.

Vid min andra avresa från Tartu, i samband med återbesöket några månader senare, kände jag att vi hade något. Raderna i hennes många brev innan andades trevande känslor och en viss önskan att vi snart skulle ses igen.

Hennes djupa blick och leende vid besökte fick mig så när att avbryta avresan, hoppa av tåget och stanna hos henne ytterligare en tid. Hon behövde plugga rätt mycket, det visste vi båda två. Ville promenera mer i parken nedanför universitetet.

Vid mina besök sov jag alltid över i hennes säng, dock inte med henne. Var hon inte helt säker? Hon delade rummet med andra unga kvinnor som påpassligt nog inte stannade över natten när jag var där?

Särskilt minns jag när hon under våra promenader tog mig till Inglised. Den mycket vackra stenbron över Lossi tänav. Kände igen den från mitt första besök i staden december -89. En svensktalande estniska visade mig runt. Kärleksbron kallades platsen. Förstår varför.

Sen augustikväll. Blåste kyliga vindar. Fukt i marken. Oksana hade på sig sin tjocka svarta kappa. Hennes långa mörka hår, uppsatt med ett smalt hårband, vilade över hennes axlar. En så vacker och elegant ung kvinna.

Uppe på bron sög hon tag i min frusna hand och förde in den innanför kappan. Höll om henne en lång stund. Fick en varm kyss på kinden. Lång stund lät hon sin kind vila över mitt vänstra bröst. Och vi skulle ju ses snart igen, rätt ofta. Vi hade lovat att snart ses igen. Hon hade inte kunnat möta mig när jag återkom med tåget från Haapsalu denna sommar.

Jag bestämde mig då att själv söka upp henne i Tartu och så blev det under detta minnesvärda och laddade möte där hon kom mig till mötes och gav mig den varmaste kram jag dittills fått av en kvinna.
Jag kysste aldrig henne på munnen. Jo, det hände spontant vid ett tillfälle.

Vi befann oss i Tallinn en sen vintereftermiddag -93. Något som sedan skulle visa sig bli min sista resa till henne. Det var lite kallt ute.

Vi hade suttit med en av hennes väninnor och druckit choklad. Jungfrutornet i gamla staden. Det var då hon för första gången, inför någon utomstående, sa att jag var hennes pojkvän. Kompisen såg mig i ögonen. Kände blicken.

Utanför, nedanför en trappa från tornet, kysste jag henne. Hade tittat henne djupt i hennes mörkbruna ögon, dragit henne till mig och höll fingertopparna runt hennes öron. Ville inte något annat, bara känna fukten av hennes läppar och närheten till hennes kropp.

Att det dröjde så länge innan jag visade min kärlek till henne vet jag inte riktigt. Kanske var jag rädd att förlora henne om jag gick fram för snabbt. Kanske var jag inte säker på mig själv.

I staden Kuressaare, på ön Saaremaa, fanns en annan estnisk kvinna, Lisu. Hon var mer i min ålder och också oerhört attraktiv. Hon var samtidigt mamma till en sexårig pojke och då fortfarande olyckligt gift.

Förbannat att jag skulle ställa till det så svårt för mig när Oksana fanns så nära mig. Det var nu några månader sedan. Allt kändes så förvirrat och tomt. Något hände. Allt tog slut.

Den här julidagen -93 som blev min sista hos henne i Tartu, minns jag så starkt, hade bestämt mig för att själv promenera till järnvägsstationen. Ville inte lämna henne men kunde inte stanna. Mitt arbete väntade hemma. Sakta rörde jag mig mot stationen.

Allt tog plötsligt slut något år senare. Jag vet inte hur hon verkligen upplevde vår tid. Kände ibland en svalhet från hennes sida.

Hon var bara 17 år, född och uppvuxen i ett tidigare slutet land och föräldrar som inte var ester. Jag var 28 år med egen bostad i Stockholm och arbetade på ett politiskt kansli med stark drivkraft för politiskt arbete. Ändå när blodet började bubbla så vill man bara inte se åldersskillnaden och våra olika världar.

Jag vet inte vad som fick henne att göra slut. Kan det vara att jag kysste hennes lillasyster efter att ha mött henne utanför ett dansställe i Keila en sen kväll? Natalia var ett par år yngre än Oksana. Blont halvlångt hår, varma leende ögon, halvhöga runda kinder till skillnad mot sin systers smalare. Hennes mjuka breda mun log hela tiden mot mig.

Det var vid ett av de få tillfällen under sommaren som jag hälsade på hemma hos hennes föräldrar innan jag åkte vidare till Oksana i Tartu.

Natacha hade vid tillfället ingen pojkvän. Det var disko i den stora samlingssalen nära deras bostad. En ungdomsgård. Föräldrarna undrade om jag kunde följa henne dit och se att allt var tryggt och bra. Vi pratade en del på vägen dit.

Hon var bara 15 år. Före vi gick hade hon snyggat till sig i badrummet och sedan bytt om till en vacker ljusbrun klänning. På fötterna hade hon ett par vita dansskor med liten klack. Det gjorde henne lite längre. Maskaran var inte så påtaglig, lite rouge och mildrosa läppstift.

Satt mest på en stol i det lilla rummet med skum belysning. Musiken kom från en bandspelare. Såg henne då och då skymta till bland ungdomarna.

Så stod jag där och dansade med henne. Tror det var hon som hade bett mig.

Några timmar hade gått och dags att gå tillbaka hem. Vi hade kommit ner för trappan. Vad tänkte jag på, vet inte. Det bara hände. Vi hade fortfarande händerna på trappräcket då jag fick mina fingrar på hennes hud. Hon drog inte bort handen. Den vilade i min hand medan vi rundade trappan.

Kände en mild värme i kroppen. Drog henne till mig. Hon tittade upp. Lutade mig fram medan hon hade slöt sina ögon. Våra fuktiga läppar möttes. Kände hennes tunga. Hon lyfte upp sina händer runt min nacke medan mina höll om hennes midja. Tiden stod still. Kan det ha gått någon minut. Kände en pirrande lycka. Sedan var det över.

Sakta vandrade vi tillbaka sida vid sida under tystnad. Hur kunde det hända? Att jag ändå föll för Oksana berodde delvis för att hon påminde mig om Josefina Lindblom från ungdomsårens politiska verksamhet i folkpartiets ungdomsförbund Köping. Sedan var det någonting mer hos henne, kanske en viss skörhet? Något som Natalia inte hade lika synbart. Ännu hade jag inte visat samma ömhet för hennes storasyster.

Sista gången vi var tillsammans var med hennes föräldrar på julaftonen -93. Under förmiddagen hade jag och hennes mamma Maria varit och köpt granen vid järnvägstorget i Keila. På något vis kände vi en viss samhörighet då hennes dotter på olika sätt hade visat mig stor ömhet.

Något senare under dagen fick jag en känsla av att det var något annat hennes mamma ville visa mig, möjligen en förstående vänlighet. På kvällen hade vi besök av några vänner till familjen. Allt var uppdukat till julbord i familjens vardagsrum. Även rödbetssallad stod på bordet.

Atmosfären var något spänd. Deras vänner hade även en son i ungefär samma ålder som Oksana, Andrej hette han. Såg att familjerna var mycket nära varandra. Kände mig lite utanför då de flesta inte kunde så mycket engelska. Själv var jag lite avvaktande blyg och visste inte vad jag skulle säga.
Var det där som jag började misstänka något. Jag och Oksana träffades inte så tätt. Hon studerade mycket, jag arbetade i Stockholm och Östersjön låg mellan oss.

Mot slutet, vad som nu var nära känner jag mig lite osäker på, kändes hennes brev alltmer avmätta. Något måste jag göra. Skulle jag bjuda över henne till mig. Hon hade ända sedan vi träffades första gången pratat så mycket om sin nyfikenhet av Sverige.

Hade besökt henne flera gånger i Tartu och hennes familj i Keila, fira jul med dem och ta emot henne hemma hos mig i Rinkeby, Stockholm. Hon kom även med mig hem till mina föräldrar i Köping några dagar.

Tidig förmiddag. Några minusgrader och lätt snö på marken. Stod denna decemberdag -93 och väntade i Frihamnen. Så stod hon där i samma mörka kappa hon bar under våra småkyliga höstkvällar i Tartu några månader innan.

Tog emot henne med en kram, inte samma spänning i luften som när hon mötte mig första gången efter avskedet vid Tallinns järnvägsstation sommaren -92.

Korridoren, det svagt upplysta studentköket med den slitna spisen, hennes ansikte, dörren till hennes rum, rumskamraterna och hennes varma händer…

Allt snurrar nu runt i minnet snart ett år senare medan Leif denna aprildag -94 följer min vägbeskrivning fram till huset där hon förhoppningsvis fortfarande bor. Bostadshotellet på Pepleri 10 är en trevåningars länga som till det yttre är täckt av vitkalkad betong. Här och var har den spruckit ordentligt.

Leif parkerar vid trottoarkanten. Är det tillåtet? Såg inga skyltar eller annat som visade. På motsatta sidan ser jag studenthemmet på Pepleri 10 där Oksana bodde under studietiden i Tartu.

I fönstren hänger gardiner i gråvitt, orangerött och ljusbrunt. Det är mörkt i hennes rum på nedre våningen. Bestämmer mig ändå för att se om hon är där.

Mina bröder följer med efter att Leif låst bilen. Går över gatan och fram till ingången längst till höger på framsidan.

Innanför entrén till höger ligger ett studentkafé, där det serveras både kaffe, smörgåsar, soppa och starkare saker med alkohol. Belysningen är svagt gulaktig, luften instängd och lätt rökig. Kaféet består av 3-4 runda bord, två längor med sittplatser längs väggarna och en bardisk rakt fram.

Om man från entréns perspektiv, istället går rakt fram och uppför den trasiga halvtrappan med ett järnräcke, ligger det en studentkorridor åt båda hållen.

Till vänster finns Oksanas rum vid de tillfällen som hon är i staden. Övrig tid tillbringar hon hemma hos sina föräldrar, i Keila, en förstad till Tallinn.

Passerar man den hängande trädörren befinner vi oss i en lika dunkel korridor som jag minns från mina möten med henne sommaren innan.

Flera trasiga taklampor. Oksanas rumsnummer är 110. Delar det med tre andra studentskor, i vart fall var det så när jag senaste lämnade henne där i början av september med min ryggsäck till hälften hängandes över högra axeln.

Hennes säng i mörkt slitet trä låg längst in till höger om fönstret. Mellan hennes och en annan rumskamrat stod ett lika mörkt och slitet skrivbord. Där brukade hon sitta och plugga till sent på kvällen.

När det var lite lugnare med studierna kom jag på besök. Minns särskilt ett av mina otaliga besök under de månader som allt var som starkast. Oksana delade rummet med två andra unga kvinnor, de var båda från Uzbekistan eller möjligen ursprungligen därifrån.

Fram till året innan existerade det mäktiga Sovjetunionen, en påtvingad sammanslutning av flera olika etniska folk från esterna i väster till närbesläktade till mongolerna i öster.

En tidig kväll satt jag där i rummet och sjöng några svenska visor medan de spelade på sina stränginstrument och sjöng uzbekiska.

Åter i militärbilen. Ser staden som den såg ut under alla mina besök. Grå. Trista postmoderna byggnader med slitna smutsgrå fasader, misskötta rabatter, sprucken asfalt med flera större hål i gatorna. Hus som förut varit målade i pastellens olika färger.

Mestadels unga personer syns promenerande fram och tillbaka. Liksom Oksana är de nog studenter från olika platser i landet.

Över det lilla torget, där bokhandeln låg, gick vi flera gånger. Gnisslade till bakom oss. Dörren stängdes. Stort rum. Fyllt med böcker liggande, stående, staplade och uppställda på väggen. Mörkt och slitet. Något unken bok lukt. Dämpat solljus genom de smutsgrå otvättade fönstren.

Hade beställd någon litteratur, förstod inte vad. Hon behövde ibland köpa någon litteratur för sina lingvistiska studier i ukrainska. Lämnade tomhänt denna gång. Kanske de kommit nästa gång. Oksana gick mycket målmedvetet in i sina studier, och där mellan rörde jag mig.

Nu var det ett halvt år senare. Många brev. Flera minnesvärda och ljuva möten både i Tartu och Tallinn. Vad skulle hända nu?

Hon sluta i vart fall att svara på mina brev och familjen släppte inte in mig när jag reste runt med en svensk kompis vid nyåret.

Några år senare, när jag gjorde min sista rundresa i Estland, blev jag hembjuden till henne utanför Tallinn. Även hennes lillasyster Natalia var där. Vi gick tillsammans ner till den lokala butiken för att handla grönsaker…

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk