MYSTISKA STEG

Skoldagen var snart till ända och för eleverna i klass 9 B skulle strax sista lektionen avslutas. Den här dagen hade varit mer intressant än andra dagar. Det tyckte i alla fall både Ella och Ruth. De var bästa kompisar och hade dessutom bott grannar sedan de var små. Familjerna var sedan länge bekanta med varandra.
Just den här fredagen när Ella och Ruth öppnade skolans stora port och gick ut på trappan kände de en vindpust av extra kittlande nyfikenhet och spänning som pirrade till inom de.
De hade haft temadag i skolan och polisen på orten hade varit på besök. De hade talat om de underliga händelserna som härjat på orten under den sista tiden. En del mystiska grejer hade hänt och ingen inte ens polisen hade lyckats komma något på spåren. De saknade helt enkelt bevis och ledtrådar.
Polisen hade nu vädjat till allmänheten och eleverna i skolan att vara extra uppmärksamma på om man såg eller hörde något konstigt eller avvikande beteende. Det fanns nämligen inga som var så bra på att hitta ledtrådar som just Ella och Ruth. Det kände nog de flesta i samhället till. De hade ända sedan de var små tyckt om att hitta på spännande saker och att låtsas vara detektiver. Deras intresse hade fortsatt. De ville båda satsa på att bli kriminologer. Nu var de i full iver att försöka hitta ledtrådar om det mystiska som skedde i samhället.
Utan att säga något till någon hade de bestämt att de under kvällen skulle ut på viktigt uppdrag och kolla läget när det mörknade. De hade redan utsett ett perfekt ställe där de kunde gömma sig och hålla koll på folk som passerade.
Det var en gammal tidningskiosk som var ödelagd och inte användes mer. Den hade mörkade glas så ingen kunde se in. Tidningskiosken hade planerats att rivas av kommunen, men av någon anledning hade det aldrig blivit av. Där i den gamla tidningskiosken hade de planerat att de skulle ha sitt gömställe och sitt högkvarter.
Men nu gällde det att ingen såg att de smet in där. För att förvilla de som råkade passera låtsades Ella stanna precis utanför den gamla nedlagda tidningskiosken för att knyta skosnöret. Kvickt smet Ruth in.
I samma sekund som Ruth just hade kommit in genom dörren i den gamla kiosken, passerade en gubbe med krycka precis där Ella stod och låtsades knyta skosnöret. Hon kände kalla kårar krypande efter ryggraden eftersom dörren in till den gamla tidningskiosken knarrade och hon var ganska säker på att den gamla gubben borde ha hört det. Men till hennes lättnad gick han med små, korta och snabba steg förbi utan att ens reagera eller titta åt hennes håll. Ella tittade efter honom och tänkte på att hon aldrig sett den gamla gubben tidigare.
Eftersom det var ett litet samhälle så kände man igen de flesta som bodde på orten. Men den gubben var inte någon hon hade sett tidigare. Nu gällde det att vara snabb om hon skulle hinna in till Ruth. Hon tvingades släppa tankarna på den gamla gubben, trots att nyfikenheten på honom retade henne lite.
Ella hade lyckats ta sig in till Ruth utan att någon hade sett henne. Den gamla gubben var borta. Nu satt de båda där inne i en gammal nedlagt tidningskiosk och ingen mer än Ella och Ruth visste var de befann sig.
Ella kunde ändå inte släppa tankarna på den gamla gubben med kryckan. Han kändes lite udda på något sätt. Plötsligt kom hon att tänka på att han hade haft solglasögon på sig. Varför hade han det med tanke på att det faktiskt var mörkt och kväll? Det var heller inte så att han verkade synskadad eller blind och därför hade mörka glasögon, för Ella visste hur sådana glasögon såg ut. Dessutom borde han haft en speciell blindkäpp i så fall. Ju mer hon tänkte på det desto underligare blev det. Ruth hade också uppmärksammat den gamla gubben och tyckte att något verkade en aning skumt med honom.
Ella satte fingret för munnen och visade att de skulle vara tysta. Ett bekant ljud hördes plötsligt. Ljudet hade de båda hört förut. Det kom allt närmare och närmare. Pulsen steg och hjärtat slog snabbare. Ju närmare ljudet kom desto mer spända blev de över vad de skulle få se eller vem som skulle dyka upp.
Ljudet tycktes stanna upp och vara alldeles där utanför. Försiktigt kikade de upp från de mörkade nötta gamla fönsterrutorna genom tidningskiosken. Deras föraningar stämde. Utanför de mörkade rutorna stod den gamla gubben. Han tycktes titta sig omkring och det såg ut som han ville förvissa sig om att ingen såg honom.
Han riktade så blicken mot den gamla tidningskiosken. Det var som om han misstänkte att han var övervakad. De höll andan och hoppades att han inte skulle upptäcka de. Men så gick han plötsligt tvärs över gatan i riktning mot skogspartiet i närheten av ån som gick tvärs igenom samhället. Han gick snabbare och snabbare. Det var tydligt att det inte var någon gammal gubbe. Kryckan hade han tydligen tappat eller gjort sig av med, för den syntes inte till.
Ella och Ruth hade givetvis smugit sig ut från tidningskiosken för att följa efter honom. Han stannade plötsligt upp och vände sig om för att se om han var förföljd. Som tur var hann de gömma sig bakom en garagebyggnad. Blick stilla stod de där och väntade att han skulle fortsätta iväg. De snabba stegen tycktes återigen vara i rörelse och de kikade fram från garagehörnet och såg att den mystiska gubben styrde stegen mot ån. Det verkade som han inte hade sett de.
I utkanten av skogspartiet fanns en byggnad som såg ut att vara något slags förråd. Den hade en rostig gammal järndörr. Den mystiska gubben hade stannat alldeles utanför dörren. Ella kom ihåg när hon var barn, hade hon känt på dörren och den hade alltid varit låst. Ingen hade vetat vad som fanns därinne. Föräldrar hade bara sagt att där fick man inte vara och leka för det kunde vara farligt för barn. Trots det hade den på något sätt ändå känts lockande. Vad fanns där bakom dörren?
Nu stod de där bakom skogsdungen och insåg att den märkliga gubben möjligen var på väg in dit. Det kittlade av nyfikenhet. Han tog handen i sin ficka och verkade leta efter något. Tänk om han hade en pistol på sig. Han hade kanske misstänkt att någon såg honom och tänk om han i så fall skulle fånga eller göra de illa. Kanske skulle han stänga in Ella och Ruth där inne och då skulle ingen veta var de var. Tanken på det gjorde de förstås lite nervösa, men rädda var de inte. Det var inte mycket som kunde få de att bli rädda.


Han tycktes ha hittat vad han sökte efter i sin ficka. Han hade tydligen letat efter en nyckel. Han satte nyckeln i låset till den gamla rostiga järndörren. Han vred om låset. Den rostiga dörren gnisslade när han tog i handtaget. Dörren gick upp. Den verkade vara tung att öppna. Gubben var inne. Dörren gick sakta igen och med en kraftig smäll var den stängd.
Ella och Ruth hann förstås försiktigt men smidigt slinka in utan att gubben hann upptäcka det. Direkt innanför porten fanns en lång stentrappa. Den mystiska gubben hade hunnit utom synhåll från de. Trots det hördes hans steg fortfarande därnere.
De började gå nerför trappstegen. Tur att de båda hade på sig skor som gick att smyga i. Efter många trappsteg var de till slut nere. De kunde se flera kulvertgångar som ledde åt olika håll. Det var en labyrint av gångar där nere. Åt vilket håll hade den märkliga gubben gått? Tänk om han stod därnere och väntade in de.
De spände sina öron för att höra om de kunde urskilja hans steg och åt viket håll stegen i så fall kunde höras. Båda tyckte att de fortfarande kunde höra ljudet av stegen och att kulverten åt vänster skulle kunna vara den rätta. De valde att gå på sin magkänsla och hoppades att de skulle finna något som kunde visa sig bli en ledtråd. De var ganska övertygade om att gubben var en del i det mystiska som hänt på sista tiden.
Medan de gick i kulverten fick de syn på något som låg längre fram på stengolvet. När de kom lite närmare fann de att det var gubbens solglasögon. Han hade kastat av sig glasögonen eller kanske hade han tappat de i farten. Det troliga var nog att han kastat av sig de. Han tycktes inte längre behöva de mörka solglasögon där nere i kulvertgångarna i underjorden. Ruth stoppade de på sig för att inte gå miste om ett bevis. Allt som kunde vara bevismaterial var värdefullt att kunna ge till polisen.
De fortsatte att gå längs den långa kulvertgången. Ännu en gång kom de fram till ett vägskäl. Den här gången hördes inga steg som skulle göra deras val lättare. De bestämde sig för att gå åt höger.
Efter en lång vandring och ingenting av varken ljud, föremål eller något annat av intresse kom de slutligen fram till en dörr. En dörr, vad kunde finnas bakom den? Ella lade örat mot för att lyssna om hon kunde uppfatta något slags ljud där bakom. Det var knäpptyst. Absolut ingenting kunde hon höra. Inte heller Ruth hörde något speciellt. Skulle de våga öppna dörren?
Ella tog mod till sig och fattade tag i det tjocka dörrhandtaget och tryckte det sakta nedåt. Det gick trögt, men tro det eller ej, det gick att öppna. Dörren gick upp med ett gnisslande ljud. Det vibrerade av spänning. De gapade över vad de såg. Där var ett rum fullt av monitorer. En dator som alla monitorer verkade vara uppkopplade till. Det var ett helt rum fyllt av utrustning. Övervakning av allt man kunde tänka sig.
Ella och Ruth gick med bultande hjärtan fram och tittade närmare. Det de kunde se var helt otroligt. Skolans alla klassrum, affärer, kommunhuset och politikernas privata sammanträdesrum, övervakningskameror inne i bussar, gågatan och inne på sjukhuset. Ja det mesta verkade vara övervakat. Vad var det här för sorts ställe?

De kunde till och med se allt som hände inne på polisstationen. Ella och Ruth var fullständigt chockade. Det här är det sjukaste de varit med om. Hur skulle de kunna beskriva allt det här och det otroligt märkliga rummet i underjorden?
Ruth tog fram sin mobil och var precis på väg att ringa polisen när hon irriterat nog och till hennes besvikelse insåg att det inte fanns någon täckning där nere. Så himla typiskt tänkte hon och vände sig mot Ella för att klura ut hur de skulle göra för att kunna bevisa allt. Ella hade redan tänkt på det. Hon höll just på att fotografera allt som dokumentation. Genialiskt smart.
Som tur var hittade de utgången för att komma sig ut från de underjordiska kulvertgångarna. Pirriga av spänning över vad polisen skulle säga gick de med beslutsamma steg till den gamla tidningskiosken för att överlägga nästa drag i hur de skulle gå till väga. De hade lyckligtvis inte sett den gamla tidningskiosken övervakas nere i det hemliga rummet.
Ella tog fram sin telefon och tryckte in numret till polisstationen. Hon berättade vad hon hette och allt det som de upptäckt. Polisen som hon talade med sa att de omgående skulle skicka en civil polis till den gamla nedlagda tidningskiosken.
En kort stund därefter öppnades dörren och in kom en kvinna som frågade om det var Ella och Ruth. Kvinnan var en civil polis och hette Vera. Hon satte sig ner och Ella och Ruth fick berätta allt från början. De berättade om den gamla gubben med kryckan och att han kommit tillbaka och sedan gått snabbt därifrån utan krycka mot skogsdungen. Ella berättade att han tagit fram en nyckel från fickan och låst upp den gamla rostiga dörren och försvunnit ner i underjorden.
Ella och Ruth talade om för Vera att de följt efter den mystiska mannen och att han troligen inte misstänkt att han varit förföljd, men helt säkra kunde de inte vara. Ruth tog fram glasögonen hon hade stoppat på sig och gav de till polisen. Sist berättade de också om det mystiska övervakningsrummet de hittat där nere. Ella visade alla bilder hon tagit i det märkliga rummet.
Vera var riktigt imponerad över deras modiga agerande och upptäckterna de gjort. Hon tyckte att det var väldigt bra att de hade hittat glasögonen eftersom det var ett värdefullt bevismaterial. Vera frågade Ella och Ruth om de ville fortsätta att hjälpa till i det mystiska fallet. Hon behövde inte direkt vänta på svaret.

Dolda kameror sattes upp runt omkring området vid förrådet, ned till trappan och dörren där Ella och Ruth kommit upp från det mystiska övervakningsrummet. Ella och Ruth fick i uppdrag att hålla koll på om någon skulle närma sig området. Lyckligtvis var det fritt fram för polisen att utföra deras uppdrag. Ingen syntes till och uppdraget var utfört.
Nu var det bara att vänta. Vänta på den mystiska gamla gubben igen. Några dagar gick och ingenting hände. Plötsligt började polisens övervakningskameror reagera. Någon eller något började närma sig. Det var den gamla gubben som skymtade till där.
Som tur var hade skolans elever en ledig dag just den här dagen och Ella och Ruth befann sig redan inne på sin nya arbetsplats. Inne på polisstationen fanns det ett skyddsrum som inte verkar ha övervakats av kamerorna i det mystiska rummet i underjorden.

Där hade polisens utrustning riggats upp och där satt alla som jobbade med fallet inklusive Ella och Ruth, ortens nya detektiver. Hade det inte varit för de nyfikna och handlingskraftiga ungdomarna, hade nog polisen fortfarande stått och stampat och inte haft några spår efter allt mystiskt som hänt sista tiden.
Medan den mystiske mannen öppnade den gamla rostiga dörren tittade han sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg honom. Dörren gnisslade och knarrade medan han smet in och dörren var på väg att stängas igen. Så fort den stängts igen, sprang spanarna från sina gömställen mot den andra dörren för att vara beredda på att kunna haffa honom när han var på väg ut igen. Det var tydligt att den första dörren var ingången och den andra var utgången.
Spanarna behövde inte vänta speciellt länge förrän dörren var på väg att öppnas. Spända och förväntansfulla låg spanarna runt omkring och bara väntade att få gripa mannen. En av spanarna hade ställt sig precis bakom den stora tunga dörren för att direkt kunna ta fast honom. Nu skulle allt det mystiska klaras upp.
I skyddsrummet inne på polisstationen väntade alla med spänning. Det måste absolut vara den mystiske gubben som var orsaken till allt märkligt som hänt. Dörren öppnades och mannen var fast i polisens grepp. Nog såg han paff ut att ha blivit överrumplad. Trots att han säkerligen blivit förvånad följde den gamla gubben snällt med poliserna.
Väl på polisstationen och i förhörsrummet så visade det sig att det mycket riktigt var mannen som hade riggat upp övervakningsrummet där nere i underjorden. Han erkände direkt.
Men det var inte hela sanningen. Rummet fylldes på nytt av spänning. Vad skulle de nu få höra? Vad menade mannen med att det fanns mer att berätta?
Det visade sig att mannen egentligen var en polis från en närliggande plats. Han jobbade egentligen med annat. Han hade fått tips kring de mystiska händelserna och ett sätt att spåra den liga som tycktes härja på orten. Det hade skett både inbrott och stölder av guld och andra värdefulla föremål och nu hade han maskerat sig för att hålla koll på ligan.
Han berättade att han hade precis lyckats få ”insideinformation” vad ligan hade för planer. Han sa också att han kunde delge polisen sina misstankar och tips. Självklart tackade polisen för den informationen.
Ja man kan minst sagt säga att alla var nog lite snopna över det som just inträffat. Ella och Ruth blev verkligen uppskattade för sina modiga och stronga insatser. Att de var snabbtänkta och vågade följa efter den märkliga mannen, tagit alla kort där nere i underjorden och fick alla bevis som de kunde visa polisen. Hade det inte varit för Ella och Ruth hade nog fallet fortfarande varit olöst.
Den mystiske mannen som egentligen hette Bosse delgav all information till polisen. Han sa att han mer än gärna ställde upp och tog fast ligan. Tack vare honom var man nu ligan på spåren. Bosse berättade att han fått nys om att ligan skulle slå till redan om två dagar. Det skulle ske ett bankrån. Tillsammans planerade alla nu att förhindra rånet genom att vara steget före ligan.

Men det gällde att inte göra bort sig eller avslöja något. Ligan fick inte misstänka att de höll på att bli avslöjade. Polisen med team planerade allt in i minsta detalj för att ingenting skulle misslyckas eller gå i stöpet.
Banktjänstemännen fick veta vad som var på gång och att allt var under kontroll. De skulle inte behöva vara oroliga utan bara försöka agera så normalt som möjligt.
Dagen kom när det stora bankrånet var planerat att äga rum. Alla var förstås spända och ivriga på att få fast ligan som härjat i det annars lugna och fridfulla samhället.
Klockan var 09.00 på morgonen och bankens dörrar öppnades av självaste bankchefen. Han försökte agera så normalt som möjligt i rörelser och beteende när han gick och låste upp dörrarna. Så långt var allt som vanligt. Ingenting tycktes onormalt eller misstänkt. Han gick in igen och nu återstod bara att vänta. Allt var ju fullständigt under kontroll och ingenting skulle gå fel. Det visste alla.
Utanför trottoaren på gatan stannade plötsligt med en hastig inbromsning en svart bil med mörka rutor. Ut kom fyra maskerade personer och gick med beslutsamma steg rakt in genom dörrarna på banken.
Det var nu det skulle ske, det stora bankrånet. Spänningen fanns på plats. Det rånarna inte visste var att inne på banken var man väl förberedd. De var väntade. Personalen betedde sig mycket proffsigt. De fyra maskerade personerna hade alla svarta kläder och var till synes ganska korta. De sa ingenting utan sträckte fram en lapp där det stod att de ville ha alla pengar som fanns i kassavalvet. Annars skulle de skjuta alla. Men innan de hann göra något mer, överrumplades de maskerade personerna av poliser från höger och vänster som dök upp från ingenstans.
De var fast. Äntligen skulle ligan inom lås och bom. Maskerna hade tagits av och de fyra skurkarna hade avslöjats mitt i deras planerade kupp. Sura blängde de på poliserna som såg desto mer belåtna ut.
Bosse, Ella och Ruth fick en speciell utmärkelse av polisen. Alla blev bjudna på en fin middag, de fick diplom och pris över ett modigt och förnämligt agerande och handlingskraftigt ingripande. Hade det inte varit för dessa tre så hade nog fallen varit olösta än.
Skolan uppmärksammade också Ella och Ruth över deras modiga agerande. Gissa om de var stolta och glada och gissa om ortens polis var tacksam och imponerad över att två skolungdomar löste fallen med de mystiska händelserna.
Ella och Ruth blev inte bara anlitad i fallet med ligan och de mystiska händelserna. De fick fler uppdrag att klara upp, små som stora fall. De lyckades klara upp de flesta fall.
En dag fick de förfrågan från TV som ville att de skulle komma som gäster i programmet ”Knepiga brott.” Efter det ringde folk från när och fjärran och ville ha deras hjälp. Både Ella och Ruth hade fullt upp med att lösa olika fall. Studierna till kriminolog fick de båda betalda genom deras fantastiska och genialiska slutledningsförmåga att klara upp omöjliga och knepiga brott. De hade stort stöd av deras personliga mentor som hjälpte till när de kört fast.
Mentorn var den mystiske mannen med kryckan. Det var Bosse.

Christina Boman

Jag heter Christina och är en positiv och påhittig norrlänning. Att skriva är för mig ett underbart sätt att kunna uttrycka mig på. Genom att med min fantasi varvat med personliga drömmar och upplevelser kunna dela med mig och få andra att uppleva och känna det jag känner har skrivandet blivit en stor del av livet. Det ger mig ett positivt driv inombords. Jag jobbar som undersköterska till vardags. Resor, sång och musik och umgänge med familj och vänner betyder mycket för mig.
Christina Boman är medlem sedan 2023 Christina Boman har 3 publicerade verk