Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Namnet på den döde

Jag har jobbat på sjukhuset i drygt två år nu, men jag rynkar fortfarande på näsan av den sterila, intetsägande lukten som slår mot mig när jag kommer in på min avdelning. En avdelning för allmänmedicin vilket i praktiken innebär att vi tar emot patienter med tillstånd som ingen annan avdelning vill ta. Slasktrattsavdelning.
Jag har äran att jobba kväll det här passet. En suck flyr min mun när jag kollar igenom patientlistan. Vi har platser för tjugo patienter. På listan är det tjugotvå patienter inskrivna.
”Amber, det är bara att rycka in! Matte mådde dåligt, så han gick hem tidigare. Vi har varit underbemannade sen lunchtid…”
Mina käkar pressar mot varandra som en slags kompensation av att motstå lusten att himla med ögonen. Beata, den lataste undersköterskan jag någonsin har träffat på, välkomnar som vanligt med en monolog hur underbemannade de har varit, hur mycket de har haft att göra och hur synd det är om henne. Hon är orimligt lång och påminner lite om en sengångare, både i utseende och sätt. Jag har bara sett henne springa två gånger och båda gångerna var det till personalrummet för att fikat nästan var slut.
För en gångs skull har den gamla skatan rätt, det är mycket att göra. Jag hinner inte ens få någon rapport innan jag har varit inne hos tre patienter och torkat diarré. Jävla antibiotika!

”Nu slutar jag för dagen.”
Jag tittar upp på skatan. ”Skämtar du?” Vi håller precis på att hjälpa en palliativ patient med vändning och munvård.
”Jag har behövt arbeta för tre idag och min arbetsdag slutar nu”, säger hon näsvist och släpper patientens ben.
”Vi kan väl i alla fall göra klart här inne?” snäser jag. Inte vidare proffsigt, men vem fan orkar bry sig?
”Inte jag. Det läggs bara på flexen, som man aldrig kan ta ut i alla fall”, fortsätter hon, klär av sig handskarna och engångsförklädet och lämnar rummet.
”Och den där kärringen ska man behöva jobba med”, morrar jag och utför i alla fall munvården på Sture, den palliativa mannen. Han har skrumplever och påminner om en saffransbulle, gul och svullen. Jag kommer på mig själv att tänka att jag hoppas att han inte dör det här passet, men det är verkligen det sista som behövs. Det finns att göra ändå.
”Behöver du lite hjälp kanske?”
Jag tittar upp och ler när jag får se att det är Adrian. Jag har i alla fall en bra sjuksköterskekollega i kväll. Han är inte en sådan som bara sitter vid datorn eller delar mediciner, utan medverkar också i omvårdnadsarbetet. Det är positivt för mig, inte för honom och jag märker att han redan är stressad. Han och jag ansvarar för sju patienter i kväll varav tre är akut sjuka och två är palliativa. Utöver det ligger det en dement patient med skrikbeteende längst bort från vår arbetsstation, men den hade lika gärna kunnat befinna sig i rummet närmast.

När jag och Adrian kommer ut ur rummet kommer en äldre patient i korridoren, klädd i skor och ytterkläder med strumpor på händerna.
”Ursäkta mig, skulle ni kunna hjälpa mig hem?” frågar hon artigt.
Adrian och jag delar en blick och jag börjar leda tillbaka damen till sitt rum. Trots att det inte är så långt tar det en evighet innan vi kommer dit för hon går med korta steg och pladdrar hela tiden.
”Våren tycker jag allra bäst om, gör inte du? Jag tycker att det är något alldeles underbart med alla små, förtjusande blommor som slår ut och fåglarna som kvittrar. Hösten och vintern är då rakt inget för mig, nej då. Då är det bara dystert och mörkt. Du förstår, jag gillar inte mörker, gör du?”
Hon väntar inte på svar, utan kommer hela tiden på nya samtalsämnen.
”Jag tar hand om Viktoria”, säger min undersköterskekollega som ansvarar för patienter och följer henne in till sitt rum.

Senare på kvällen har jag assisterat vid en blododling, tagit en mängd kontroller, delat ut mat, samlat in matbrickor, bytt och tvättat patienter. Eskorterat tillbaka den förvirrade Viktoria till sitt rum några gånger, lämnat och hämtat patienter på röntgen och hjälpt till vid två katetersättningar.
Efter kvällsfikat är utdelat går jag in till Sture, men stannar till i dörröppningen. Munnen hänger öppen bakom syrgasgrimman, ögonen är halvt slutna och huden alldeles blek.
”Helvete”, muttrar jag och går fram till honom. Försiktigt ruskar jag honom, tittar på hans buk och bröstkorg. ”Helvete.”

Kvällsjouren nästan flyger förbi arbetsstationen utan att ens hälsa och går in till Sture. Det dröjer inte många sekunder innan hon kommer ut igen.
”EKG:t?”
Adrian presenterar den flata hjärtkurvan och jag ser att han tycker hon är lite väl fåordig.
”Han är död”, säger hon konstaterande. ”Perfekt, vi behöver fler platser.”
När hon har gått fräser Adrian. ”Så jävla vidrig.”
Tillsammans går vi in till Sture igen, tar bort slangar, tvättar honom och byter den blå nattskjortan till en vit. Därefter gör vi i ordning rummet, städar och ställer in en vas med plastblommor och stearinljus, som vi visserligen inte får tända, men som följer rutinen.
Trött sätter jag mig i personalrummet och tar ett bett av min macka, har inte hunnit äta förrän nu. När Adrian dyker upp förstår jag att jag inte kommer hinna med mer än ett bett.
”Ingen av Stures barn kommer in och akuten har ringt. De kommer snart med en patient.”
Jag suckar. Varför kan folk inte bara vara friska?
”Jag går ner med Sture till kylrummet medan du tar emot patienten.”
Med ytterligare en suck reser jag mig och går in till Sture. Han ser fridfull ut där han ligger, precis som om han sov.
”Helvete!”
Snabbt som ögat släcker jag ljusen och hoppas att röken från dem inte ska dra igång brandlarmet. Vem har tänt dem?

Korridoren till kylrummet är dåligt upplyst, jag har aldrig tyckt om att gå här nere. Särskilt inte med en död patient. Dagtid är det vanligtvis liv och rörelse här, men nu hörs inte mer än mina egna fotsteg och hjulen på sängen.
Dörren till kylrummet är tung. Håren i nacken reser sig när jag inser att det står flera sängar där inne.
Fort tar jag tag i Stures säng och går in med den. Lampan blinkar.
Som alltid dubbelkollar jag identiteten på lappen på sängen mot den identitetsarmbandet.
”Viktoria Gran…” läser jag högt för mig själv. Jag förstår ingenting.
Förvirrat drar jag ner lakanet, hör mig själv flämta till när jag ser det likbleka kvinnoansiktet. Hon är lika död som Sture, men vart är Sture?
Precis när jag har tänkt den tanken lägger sig en hand på min axel.

Hej! Anna heter jag och jag har alltid tyckt om att fantisera, komma på historier och att skriva. Har jag läst en bok, tittat på en serie eller film där jag inte har tyckt om slutet har jag hittat på ett slut som jag föredrar. Det är något visst med att måla upp en bild av en person med egenskaper och personlighet, en frihet där egentligen inga gränser finns. Jag skriver för att det är roligt och befriande, men jag har också gett ut en bok, Tills natten blir dag.
Annis92 är medlem sedan 88.2 Annis92 har 7 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Newbutold