Publicerat
Kategori: Sexnoveller

Natacha

Skymningen låg lätt över gränsstaden Narva. Det var en sval sommardag i juni ´92. Några timmar tidigare hade jag klivit av vid järnvägsstationen. Jag kom hit med cykel på tåget. Den vilade nu tungt i min högra hand. Ryggsäcken skavde mina axlar när jag satte ner foten på vid den mycket välsnidade gulbruna stationen. En västerlänning kände sig verkligen främmande här. Jag var den enda bland alla övriga estlandsryssar. Närheten till Ryssland var uppenbar.

Jag befann mig nu på det lilla oansenliga Hotell Narva längs Alexander Puskinigatan. Hade vilat en stund efter resan från Tallinn. Hotellet låg vid ett mindre paradtorg inte långt från järnvägsstationen. Platsen var omgiven av några större gråa och konturlösa byggnader, varav en verkade vara ett mindre varuhus. Cykeln stod väl fastlåst nere i foajén, bakom receptionsdisken. Efter lite drygt 20 minuter, med teckenspråk och min estnisk-svenska ordbok, hade jag fått nyckeln till rum 434. Jag betalade endast 10 kronor för ett rum utan varmt vatten men med klart godkänd utsikt. Rummet låg på fjärde våningen. Jag fick byta trapphus vid ett tillfälle och passera igenom ett sällskapsrum, innan jag kunde sticka in nyckeln i låset.

Kände mig fräschare. Bytte om till ny skjorta och en kavaj. Promenadskorna var avtorkade och lätt putsade med en handduk, som ingick i rummets pris. Det var fredagskväll. Ville verkligen försöka finna en restaurang, vilket inte borde vara helt omöjligt. Dörren låstes ordentligt och sedan släntrade jag ner till foajén, överlämnade nyckeln, sade god kväll på ryska och klev sedan återigen ut på hotelltrappan. Medan jag promenerade genom en park på väg till mitt utsatta mål, restaurang Regatt, spelade en mässingsorkester lite sovjetinspirerad musik.

Vid restaurangen tvekade jag något ögonblick, innan jag klev in i den mycket svagt upplysta foajén. Jag promenerade raskt uppför en trappa och kom sedan in i en med västerländska mått, mycket sjaskig matsal. Nåväl, efter någon minut blev jag visad till ett fönsterbord av en äldre kvinna. Menyn lades strax fram och den gicks igenom ganska snabbt. Språket var okänt och lite försynt vinkade jag fram hovmästarinnan, visade att jag inte förstod ryska och lyckades till sist beställa kött, bröd och en coca-cola (den enda säkra drycken var man än befinner sig i världen).

Medan jag väntade på maten, lät jag min blick cirkulera runt och det visade sig att här fanns även ett dansgolv runt ett hörn längre in i restaurangen. Som ett litet rum i rummet, låg en bar i närheten av utgången. Trots att det var fredagskväll, så var det inte många här. Den nya valutan Eesti krooni (som under sommaren var under införande), allting i landet. Därmed kan man nog delvis förstå ödsligheten. Dukarna på borden var slitna efter hårda tvättar och några brännmärken från cigaretter syntes åtminstone på min duk. Det kändes lite som på den sovjetfinska färjan m/s George Ots, som jag reste med mellan Helsingfors och Tallinn, november 1989. Alla fönster var stängda på denna restaurang, vilket gjorde att luften kändes ganska instängd. Inte blev det bättre av att några gäster rökte den inhemska ryska "bolmande" giftpinnen. Längre in i lokalen, låg dansgolvet fortfarande ödsligt, medan västerländsk musik med lokal tappning strömmade ur några högtalare. I baren satt några äldre män och småpratade.

Coca-Cola ställdes på bordet tillsammans med det typiskt estniska mörka brödet samt en liten smörskål. När en tredjedel av flaskan var urdrucken, kom så äntligen min lilla tallrik med det kött som huset kunde bjuda på. Inte blev jag mätt av denna lilla portion, utan jag beställde raskt en till. Även Coke flaskan var tom, men istället för en till av denna, beställde jag en flaska av husets vin, trodde jag. Till min förvåning blev det istället en 40-procentig spritflaska som ställdes fram. Ett uttalat "viin" betyder sprit på ryska. Vad skulle jag nu ta mig till, tänkte jag medan jag smakade på det första glaset. Nåja, så starkt var det nog inte, så det blev till att försöka dricka ur flaska i lugn och ro. Den andra tallriken dukades fram och efter någon timme var både den och flaskan tom. Det hade nu hunnit bli sent på kvällen och restaurangen hade fyllts på.

I baren satt det nu unga tjejer och killar, medan några par svängde runt på dansgolvet. Musiken stod nu en lokal orkester för och bl.a. spelades det "Imagine" av John Lennon och några ABBA-hits. Innan jag lämnade platsen för kvällen, skulle jag nog besöka baren och försöka komma i kontakt med några yngre Narvabor. Framme vid disken beställde jag det enda svaga alkoholhaltiga dryck jag kände till, "Üks Martini, tänan". På TV-apparaten pågick ishockeylandskamp mellan Sverige och OSS (Oberoende Staters Samvälde, efterföljaren till Sovjetunionen). Givetvis var det svårt för mig att inte visa vilket lag som hade mina sympatier. Några unga tjejer märkte att jag var svensk turist och började närma sig mig. Med en ytterst distinkt hållning, höll jag dem till en början på behörigt avstånd. Men innan jag visst ordet, var jag på dansgolvet med en förtjusande tjej. Det var märkligt men samtidigt en spännande upplevelse, att dansa på en restaurang i den estniska gränsstaden en fredagskväll.

När klockan började närma sig midnatt, var det absolut dags att dra sig tillbaka till hotellet. Nästa morgon skulle det bli en kortare cykeltur runt staden, innan det bar av tillbaka till Tallinn. Men den tjej som jag dansade med, ville någonting annat. Man kan aldrig vara nog försiktig i en sådan här situation, speciellt om man reser helt ensam. Enda chansen idag för ryssar att få ett bättre liv, var att följa med till väst eller kortsiktigt, följa med till hotellrummet och sedan tömma dig på pengar. Det är klart att det finns säkert många fina ryssar, men som situationen har blivit för dem idag, gällde det att vara mycket vaksam.

Natacha var vacker och trevlig. Stannade ett tag till. När jag till sist bestämde mig för att gå tillbaka till hotellet lät jag henne följa med. Såg till att vi var ensamma när vi lämnade restaurangen. Blev en längre promenad. Luften kändes skön. Passerade parken där mässingsorkestern tidigare spelat. Gatan var ödslig. Kände hennes osäkerhet. Tog handen. Hon suckade. Vände ansiktet för att mötas av en blyg varm blick. Var nog vodkan. Kysste henne lätt på munnen. Hon släppte taget. Drog sig närmare med sin mjuka hand runt min midja. Utanför hotellentrén bara hände det. Hon la armarna runt mig och jag lät mina läppar forma sig runt hennes mun. Klockan var över ett.

Tog hennes hand medan vi promenerade in i foajén. Tomt. Stod snart utanför min dörr. Hon backade. Viskade några ord i mitt öra att hon var osäker. Öppnade. Steg in. Sekunder gick. Hon följde efter. Den natten sov jag inte mycket. Kände hur hennes varma hud drog sig närmare under täcket. Lät hennes hand röra sig uppför mitt bröst. Mina fingrar sökte sig ner mot hennes varma lår. Snart låg våra underkläder på golvet och leken övergick till något allvarligare. Hon var bara femton år.

Lämnade henne kvar i sängen på morgonen när jag gick ner i foajén. Man hade bytt personal under morgonen. Den nya damen i receptionen var i samspråk med några av hotellgästerna. För dem pekade hon plötsligt mot andra änden av korridoren, vilket jag tog för vägen till hotellets restaurang. Jag följde efter sällskapet och helt riktigt, innanför glasdörrarna fanns ett utrymme med några fyrkantiga bord som hade de vanliga ”östeuropeiska” röda dukarna och inväntade serveringspersonalen. Det tog drygt en kvart, innan någon kom ut för att ta upp beställning från mig och de andra gästerna. Strax kom Natalia ner. Efter en enkel frukost bestående av yoghurt, bröd, några skivor ost och korv samt en kopp ljummet kaffe, gick vi tillsammans upp till mitt rum.

Det var dags att ge sig till järnvägsstationen. Hon drog mig till sig. Kände hennes fingrar under min tröja röra sig neråt. Lossade bältet och lät henne smeka den. Knäppte upp hennes blus och masserade de stora varma brösten. Vi kysstes besinningslöst. Hettan var olidligt skön. Lät mina byxor falla och hjälpte Natalia av med sin klänning. Tryckte upp henne mot väggen och förde långsamt in den. Hon kved varje gång medan svetten kokade. Något kom. Hon skrek till. La oss i sängen och fortsatte. Kropparna var ett. Det kom allt mer. Trängde in i henne. Natachas glasklara blick stirrade upphetsat. Hon tog tag i min midja medan jag fortsatte. Vi kände båda att något fantastiskt strömmade in i hennes sköte.

Bara någon timme innan tåget mot Tallinn skulle avgå. Med ryggsäcken hängande på min ena axel, släntrade vi ner till foajén, för att hämta ut cykeln och återlämna rumsnyckeln. Nu var jag återigen på väg längs Alexander Puskini, som var en bred allégata mellan mitt hotell och järnvägsstationen. Natalia gick glatt bredvid och höll mig stadigt under armen medan jag balanserade cykeln. Skyltfönstret, i det stora varuhuset längs gatan, gapade fortfarande ödsligt tomt. Det lär nog dröja ytterligare en tid, innan även Narva får njuta av marknadsekonomins frukter, de välfyllda butikerna.

Framme vid stationen, märkte jag att mitt tåg redan var på väg in. Grindarna runt stationsbyggnaden var på väg att stängas av några beväpnade gränsvakter. Det blev till att med cykeln i ena handen, i full fart rusa uppför trapporna och in i vänthallen. Väl därinne insåg jag snabbt att kön till den enda biljettluckan var alltför lång. Det blir till att köpa på tåget istället, konstaterade jag direkt. Helt oväntat, rycktes huvudentréns jättestora trädörrar upp med ett brak och in stormade en grupp "Kalasjnikov" -beväpnade gränssoldater. Vad är nu på gång? Kommer jag att hinna med tåget? Förklaringen till den ovanligt tunga bevakningen av stationen, var att det tåg som jag skulle ta till Tallinn, just hade passerat gränsen i sin färd från Moskva. De estniska myndigheterna hade nu bestämt sig för att med maktmedel demonstrera att Narva numera var en gränsstad till Ryssland. Medan jag ändå köpte den omtalade biljetten i luckan, stod Natalia vid min cykel.

Nu fick jag, precis som alla andra väntande resenärerna i hallen, stanna kvar inomhus, medan tullkontrollen pågick utanför med de passagerare som hade kommit med tåget. Genom de små fönstergluggarna ut mot perrongen, såg jag hur flera ryssar var både förbannade och uppgivna. De hade sedan flera årtionden varit medborgare i Sovjetunionen och kunnat resa fritt mellan de olika republikerna. Nu behandlades de som främlingar av en rätt brysk gränspolis. Stundtals fick jag en olustig känsla av att befinna mig i en polisstat. Men mina sympatier låg ändå hos dessa gränssoldater, som äntligen fick visa sin lojalitet mot sitt eget "isamaa" (fadersland).

Nu var vi tvungen att ta farväl av varandra. Såg en varm tår leta sig nerför hennes ena kind. Hon stoppade något i min ficka, ställde sig lätt på tå och kysste mig länge och innerligt. Kände hur hennes kropp redan längtade. Tog fram en gammal biljett och skrev ner min adress och mitt telefonnummer på baksidan. Tryckte den i handen och kysste henne. Dags att ge sig av. På perrongen ville jag lyfta upp cykeln längst bak i sista vagnen. Tvärstopp! Hänvisades till chefskonduktören, som stod längre fram på perrongen. Men även hos henne blev det tvärstopp, med motiveringen "inga cyklar på detta tåg”. Vad skulle nu hända, jag kunde ju inte lämna kvar cykeln i Narva. Den andra konduktören, som nu hade klivit upp på vagnsstegen, såg snabbt mitt problem och hjälpte till sist mig att lyfta upp cykeln längst bak.

Väl ombord, såg jag att det var en liggvagn jag hade kommit in i, med täta britsar överallt. Medan jag stod där med ryggsäcken i ena handen och vilset sökte någon plats, fick jag ett mycket tydligt bevis för att även ryssar var ett älskvärt folk. Någon flyttade sin packning och en annan lyfte upp min ryggsäck på en hylla. Tåget hade nu sakta börjat röra sig ut från järnvägsstationen i Narva. Konduktören erbjöd mig ett glas te, för bara 1 krooni (drygt 40 öre). Stämningen blev, medan tåget avlägsnade sig alltmer från gränsstaden, snabbt uppsluppen. Med teckenspråk och min ordlista blev det ett mycket enkelt men angenämt samtal om Sverige, mina gamla kartor och förhållandena i nya Estland. I fickan hade jag hennes adress på en lapp. Den försvann efter hemkomsten. Hon var oerhört vacker och attraktiv. Vad hade hänt om vi fortsatt ha kontakt? Vad hände med henne senare? Blev hon med barn?

Lärare i svenska som andraspråk fn vid ABF Globen, som alltid gillat läsa historiska noveller. Älskar att hålla mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Intresserad av nya möten, ensam besöka spännande platser och, kanske, möta kvinnan i mitt liv. Mina minnesanteckningar håller nu på att bli till ett större antal noveller.
Arne Fredriksson är medlem sedan 81.2 Arne Fredriksson har 15 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson