Natt i en hölada

Tidig sommarmorgon -92. Dis över stationsområdet. Huttrade lite medan värmen letade sig in under kragen. Lauri såg på mig med ett leende. Han hade följt med till bussen som skulle ta mig ut på den tidigare estlandssvenska landsbygden. Här har det i flera hundra år bott svenskar, på samma sätt som längs den finska västkusten mellan Helsingfors och Österbotten. Innan en vecka hade passerat skulle jag bland annat ha varit med om att besöka den svenska skolan på Nuckö (estniska Noarootsi), gått en lång slitsam landsvägspromenad, sovit en natt i en hölada och lärt känna en ung familj med estlandssvenska rötter.

Min vän Lauri är 21 år. Studerar i vanliga fall vid universitetet i Tartu, landets andra stad. Statskunskap tror jag. Han är mycket intresserad av historia, samhällsutveckling och särskilt den estlandssvenska. Ofta diskuterar vi relationerna mellan våra länder och dess gemensamma framtid. Hans fantasier handlar om ett framtida storrike, kanske en svensk-finsk-baltisk union, som motvikt till de kommersiella krafterna i USA. Och kunna hålla emot också de högst sannolika framtida ryska aggressioner. Ännu hade Sverige eller för den delen inte heller öststaterna blivit medlemmar i den europeiska unionen. Suddigt visionärt men jag fann honom ändå som intressant person att lära känna mer.

Vi träffades på Ajalecht Läänlane, stadens lokala tidning. Han stod i redaktionsrummet över en bruksanvisning till en nyköpt McIntosh. Teknisk revolution?! Fram tills nyligen arbetade de fortfarande med att sätta ihop bokstavsblock till ord och meningar. Lite Gutenberg. Och det var början av 90-talet. Fortfarande var man försiktig med vad som fick stå i tidningen. Lauri var på besök hos sina föräldrar och sommarjobbade på tidningen. Annars studerade han statskunskap på Tartu universitet, som låg i landets sydöstra del. Besöket idag var inte bara ett vänligt återseende sedan mitt första besök under åttiotalets sista år.

Jag behövde även ett tillstånd att få besöka landets största ö Saaremaa. Minns inte varför. Bara ett år hade gått sedan ockupationen var slut. Fast den ryska militären stod fortfarande kvar i landet, närmast i den stora ännu stängda flottbasen Paldiski. Det skulle dröja ända till tre år efter självständigheten tills de sista soldaterna vandrade över gränsstationen i Narva in i Ryssland 1994. Kunde det vara öns känsliga fauna som krävde ett specialtillstånd för en utlänning, märkligt i så fall. I min hand fick jag ett falskt intyg om en reportageresa i samverkan med tidningen.

Det var Lauris pappa, Harles Pilter, som mötte mig när jag kom till Haapsalu med tåget från Tallinn. En äldre medelålders man med gråstänkt skägg, fåror i ansiktet och 70-talsglasögon. Harles arbetade som journalist på tidningen. Tog mig till redaktören som skrev tillståndet att kunna besöka Saaremaa. Har det fortfarande kvar. Måste man verkligen bryta lagen för att få något rimligt gjort? Svenska ärligheten och respekten för myndigheter fanns fortfarande kvar. Hittade man pengar gick man till polisen för att få hittelön.

Tre år hade gått sedan Berlinmuren fallit. Östeuropa var på väg att klä av sig den kommunistiska kostym man burit sedan slutet av andra världskriget. En tid när min pappa fortfarande var en ung pojke. Sovjetunionen var på fallrepet. Tomma hyllor i butikerna. Halvfärdiga nybyggen då pengarna tagit slut. Årslånga köer för att köpa bil eller kylskåp. Pensionerna urholkade så att äldre tvingas odla egen mat på egna jordlotter och tigga på gatorna. Två år kvar till kollaps och Estland återfår sin självständighet.

Står och ser den gula lokalbussen köra fram till en kö av väntande som blir allt längre. Cykeln jag har med på resan får idag stå kvar hemma hos hans föräldrar på Mungagatan, ett lugnt avsomnat område några minuters promenad från centrum. På ena sidan relativt nya gråa flervåningshus. Små trävillor med staket runt sina gårdar på andra sidan. En gul landsortsbuss ska ta mig till den gamla svenskbygden, en halvö som sticker ut från fastlandet norr om Haapsalu, där jag nu befinner mig.

Ett skorrande ljud gjorde det svårt att samtala normalt. Den påminde om de i Sverige långt in på 60-talet. Mina föräldrar hade berättat om dem. Hemma hade jag en bild på min mamma som ung promenerade på huvudgatan i Köping. En liknande buss körde förbi på bilden. De kraftiga hjulmuttrarna och kardanaxeln under syntes tydligt. De kraftiga däcken med djupa spår kändes när den närmade sig.

Under promenaden hade Lauri bara talat svenska. Förklarades med att de bodde i Haapsalu, estlandssvenskarnas gamla huvudort i landet och ett sommarhus i Noarootsi. Det var ändå här de flesta återstående svenskarna bodde. Besökte Lauri och hans familj några gånger efteråt, liksom vid ett tillfälle, deras sommarställe. Det låg i Österby, inte långt från Nuckös kust. Ett gammalt boningshus med bara ett stort rum.

Efter mitt första möte med Lauri fortsatte vi att hålla en tät brevväxling. Vad var mail? Skulle fortfarande dröja några år innan det slog igenom på allvar. Vem skriver förresten brev idag? Särskilt om man vill mötas snart.

Vår brevväxling kunde i bästa fall ta nära en vecka. När jag ville posta brevet la jag ner det i ett vitt A5-kuvert. Vid tiden bodde jag i Stockholmsförorten Rinkeby. På väg till jobbet tog jag med mig brevet, köpte ett enkelt frimärke för Norden från turken i pressbyrån, slickade fast det på framsidan och la det i den gula postlådan vid tunnelbanestationen. Förstår mig inte riktigt på Sms-stressen idag.

Fick ta ett rejält kliv upp på bussen. Greppade handen i ledstången. Ryggsäcken vilade på min ena skuldra. En blå 70 kilos Fjällräven med svart aluminiumram. Chauffören såg hur jag baxade in ryggsäcken och ställde ner den på golvet. Han satt bakom ratten med skärmmössa. Minns att min faster Anna-Lisas man Paul hade en sådan. Han hade varit chaufför, taxi eller buss, minns inte. Måste fråga min äldre kusin Elisabet.

Den stora växelspaken satt fast i golvet. Ratten, som tungväxlad och lång, var lika bred och stor som chauffören. Bara kontant betalning. En lång smal remsa rullades fram från en rulle. 30 centimeter för resan till Pürksi, huvudorten till halvön jag var på väg till.

Betalade inte mycket. Fast de hade en ny egen valuta, eesti krooni, sedan några månader var priset på biljetten skriven med ryska rubel. Brytningstid i vardagen. Sprängfylld med människor på väg till Pürksi, huvudort på Nuckö norr om Haapsalu. Bussen skakade. Trodde att den gamla motorn snart skulle skära ihop.

Utsikten följde vägen mot Tallinn, idag syns den på kartan som en tvåfilig motorväg som troligen byggdes några år efter att järnvägen Tallinn-Haapsalu lades ner i början av 90-talet. Ut från Haapsalu. Öppet fält mot havet. Små krusade vågor sköljde upp mot den steniga stranden. Sedan norrut längs en mindre grusväg som följde viken. Idag väg 17 mot Keila. Bromsade tungt in vid Limamäe. Svängde långsamt till vänster på väg 230. Mindre skogsområden till höger. Öppna slätter till vänster. Alltmer öppen mark mot Aaulepa och Pürksi.

Varför satt jag just nu på bussen? Dagen innan hade jag under en promenad med Lauri stött på en äldre vitskäggig man utanför kulturhuset i Haapsalu. Min vän hade stoppat honom på gatan. Mannen hette Ervin-Johan Sedman och var, enligt Lauri, en portalfigur för den estlandssvenska spillra som fortfarande levde kvar här längs västkusten. De flesta flydde över havet i panik under andra världskriget. Under den ryska ockupationen hade han länge varit förvisad till Sibirien. Där hade han levt i fruktansvärd misär och förtryck. I slutat av åttiotalet hade han till sist fått komma hem igen till Nuckö.

Berättade för Johan att jag hade tänkt resa till Nuckö. Han föreslog här och nu att jag kunde hälsa på hans sons familj. De har ett sommarställe i Einby längst ut på Nuckö halvö. Jag hade trots allt ändå en förhoppning om att möjligen få träffa och bekanta mig med den allt mindre spillra av estlandssvenskar i landet.

I slutet av 80-talet väcktes även min nyfikenhet för vad som hände bakom järnridån och i Sovjetunionen (Ryssland). Nyheterna om hur människor hade det började alltmer sippra ut i svensk och västerländsk media. Den nya unge Sovjetledaren Gorbatjov kom i en tid när deras samhälle alltmer stod still. Korruption. Ett totalitärt centralstyre av femårsplaner som bara blev utopier.

Nu kom ord som perestrojka (nydaning) och glasnost (öppenhet). De blev plötsligt bekanta modeord i västvärlden. Ord som på något sätt skulle ge en smak av förändring i ett stängt Östeuropa. Det stora och mäktiga Sovjetunionen hade, som vi alltmer blev varse om, blivit ett land i stor fattigdom som var mycket nära en samhällskollaps.

Hur hade ”grannen” det? Hur levde de på andra sidan gården? Sakta och försynt såg man dem komma ut genom porten och sitta på bänken. Jag hade så länge tillbaka jag minns varit intresserad av historia och geografi. Lästa som ung vuxen gärna historiska romaner och såg på historiska filmer. Under min barndom hade jag stängt in mig i osäkerhet och blyghet. Inga kompisar. Svår skoltid med dåligt självförtroende och press hemifrån att lyckas utan hjälp.

En frånvarande pappa som inte var mycket hemma. Arbetade ibland sent på kvällarna på posten och hade föreningsarbete på helgerna. Hemma satt han och sov i fåtöljen på kvällarna eller övervakade oss barn. Hade han ”bekanta” vi inte kände till? Mamma? Stod i köket, dammsög lägenheten eller satt och rökte. I min ensamhet fantiserade jag om olika äventyr. Lekte krig med mina soldater. Min värld hade ingen person tillträde till, utom ibland mina yngre bröder. Kände mig instängd. Ville ut. En svag självkänsla gjorde mig apatisk.

Året innan första estlandsresan 1989 hade jag med bara en gul resväska i handen flyttat till Stockholm. Hade, förutom en ensam resa till brevvän i Norge, några somrar med familjen på Gotland och resor till pappas syster i den värmländska småstaden Nora, aldrig lämnat hemstaden. Nu var jag ensam i den stora okända storstaden. Samtidigt visste ingen vem jag var, en befrielse. Om jag reste någonstans kunde ingen stoppa eller ”beskydda” mig.

Estland blev för mig ett nyfiket mål nära nog att besöka. Landet existerade nästan inte för oss svenskar. Stängt sedan ryska ockupationen 1944. I kartboken var det bara en del av Sovjetunionen som gränsade till oss på andra sidan Östersjön. Under skoltiden hade vi bara fått veta att området en tid varit del av den svenska stormakten.

Fastän landet låg lika nära som Finland visste vi lika mycket om det som någon liten tidigare afrikansk koloni. Hur kan 60-talets Vietnamdemonstrationer och efterkrigstidens vurmande för de afrikanska kolonierna gått vårt grannland Estland förbi?

Första stoppet blev Nuckö kyrka. Knackade på i prästgården. Nyfiken tillmötesgående kantor lät mig vänta utanför kyrkan. Varför stannade jag till här? Här låg historien. På stenarna fanns namnen på de som var landets svenska folkgrupp sedan flera hundra år tillbaka. Nu alltmer ett minne.

Vaktmästaren hade nyckeln. Kanske han inte var hemma? Kylig eftermiddag. Hade ställt ryggsäcken i gruset vid grindstolpen till kyrkogården. En sävligt sömnig plats där livet vilade i en bomullsbäddad dvala. Efter Pürksi hade jag stannat till vid Nuckö kyrka, en estlandssvensk protestantisk landsortskyrka.

Förevisades först runt bland svenskklingande gravstenar. Flera av dem solkors. Typiskt för den tidigmoderna tiden även i Sverige. Tror den försvann i början av 50-talet då den ersattes av uthuggna graverade stenar. Ett stillsamt lugn vilade när vi promenerade över grusgången. Gruset skrapade och skavde under mina lätta sandaler.

Nyckeln vreds om några varv åt vänster. Handtaget i gjutjärn hängde lite löst. Några av de rostangripna skruvarna hade böjts av tidens tand. Med stadig hand drogs ekdörren upp. En doft av fuktig trä slog lätt emot. Kyrkan var intakt, liksom kyrkogården. På Ormsö, som låg strax utanför Nuckö och staden Haapsalus kust, var taket borta och all inredning försvunnen. Den hade används som lagerhus av den lokala sovjeten.

Minns från mitt första där vintern 1989, när öns hamnkapten visade oss kyrkan. Ett tomt skal utom ett nytt altare längst fram skänkt från svenska kyrkan. Dagen var en kall och kylig decemberdag. Samtidigt kände jag en varm generös gemenskap bland de få som var där när jag kom.

Kyrkorummet ekande när vi promenerade fram till koret. Längst fram bredvid låg två mindre stenblock. Den mer slitna hade den dåvarande kronprinsen och sedermera svenska kungen, Gustav VI Adolfs namnteckning. Hade besökt platsen under sin rundresa till estniska republiken 1932. Det andra blocket var helt ren. Reserverad för vår nuvarande kung Carl XVI Gustav. Något år senare kom han på besök så hans signatur kunde huggas in. Idag hänger den på en vägg i kyrkan.

Ryggsäcken stod kvar vid stolpen. Hade inte sett någon annan sedan jag kom förutom kantorn. Var fanns alla människor? Avfolkningsbygd eller så hade man vant sig vid att verka men inte synas. Decenniers ockupation hade nog satt sina spår rätt djupt. På väg från Nuckö promenerade jag förbi några i sly och igenväxta tomter övergivna f.d. svenska gårdar. Kändes verkligen vemodigt. Dess ägare hade, efter det kommunistiska maktövertagandet, blivit bortförd eller bortjagad. Idag låg allt öde och förfallet.

Slutstation Pürksi. Lastade av ryggsäcken. Samhället dominerades av kolchoskontoret. Uppenbart folktomt? En bit ifrån, med en stor gräsmatta mellan, låg två radhus. En av dessa pryddes av den estniska trikoloren. Det var kommunens administration. Såg mig omkring.

Mitt emot i ena hörnet låg den nyrenoverade svenska skolan. Alla barn, där föräldrarna inte motsatte sig detta, fick några svensktimmar varje vecka. Det var viktigt att hålla vid liv den svenskhet som tidigare funnits här. Byggnaden som ursprungligen var en svenskägd herrgård från 1800-talet hade tidigare brunnit ner, varför och när vet jag inte. 80-talets Glasnost öppnade för undertryckta nationskänslor som även påverkar minoritetsgruppers samhörighetsbehov.

Nu var en ny uppförd med modernare byggmaterial. En tvåvånings ljusgult cementhus med träfasad och rött vinklat tegeltak. I den tidigare skolan var svenskämnet givet. Det var svenskar som bodde här, rannarootsi (kustsvenskar på estlandssvenska). Även i den nyuppförda skolan fanns det lektioner i svenska. Vad jag visste fanns det absolut inte många som kunde tala språket, bara äldre och möjligen barn till dem. Nästa alla hade flytt över havet 1944. Tyvärr frågade jag inte någon om detta eller glömt det lilla jag fick veta.

Kom till landet i november 1989 med en jämnårig som jag hade lärt känna på mitt nya jobb som receptionist vid folkpartiets (liberalernas) huvudkontor i Stockholm, Mattias Reinholdson. Efter inbjudan från en baptistpastor i Keila, Jaan Puusaag, och mycket visumkrångel vid rysksovjetiska ambassaden i Stockholm kunde vi till sist via Helsingfors ta färjan över till Tallinn.

Första resan kändes för mig som ett riktigt äventyr, fast för många finländare var det redan god affärsresor. Allt var billigare för västerlänningar, samtidigt som esterna inte hade tillgång till utbudet. Vid hamnen såg vi mest vitvaror som rullades igenom tullen. För den vanliga estländaren gällde fortfarande femårsplanen. Det kunde ta mer än en planperiod innan man fick köpa en bil eller ett nytt kylskåp.

En planerad resa mot västkusten var hela tiden osäker. Visumet, som Mattias hade ordnats med hjälp av kontakt på estniska journalistförbundet, gällde bara huvudstaden. Vi reste mycket tidigt på morgonen i hopp om att det inte fanns så många bilar ute på vägarna. Landet var ockuperat av sovjetiska soldater. Hamnen spärrad av sovjetiska flottan. Vägspärrar. Militärfordon överallt. Soldater på gatorna.

Efter några dagar åkte vi bil direkt till Nuckö. Olagligt. Vi saknade tillstånd att lämna huvudstaden. Varje plats krävde särskilt inrikes visum. Varje gång en möjlig polisbil, fanns även civila, syntes kröp vi ihop i baksätet. Värsta spionfilmen.

I ett av klassrummen i den nyuppförda skolan fick vi träffa svenskläraren Manfred Stenberg. Fann honom sittande vid sin kateder. Den svarta läderportföljen låg halvöppen på bordet. Några sekunders ögonkontakt och ett litet leende. Vi hälsade på varandra sedan satte jag mig ner vid en av bänkarna.

Manfred var en smal gråhårig liten herre. En viss sorgsenhet i ögonen och ett allvarligt ansikte. Ibland ett svagt leende när något minne eller hoppfull tanke kom på tal. Han hade som de flesta flytt till Sverige när ryssarna genom terrorbombning hade tagit Tallinn i mars -44. Skräcken hade lamslagit människor. Deporteringar, nackskott och stor förödelse. När han sedan pensionerades som lärare och landet började öppna sig ville han göra något för sitt moderland.

Fick ett kort samtal med Manfred när skolan var slut. Vi pratade om vårt besök i området och våra förhoppningar att få se så mycket som möjligt av svenskheten som var kvar. Manfred berättade om skolans möjligheter att bevara det svenska språket för framtiden. Det kändes fortfarande, under den sovjetestniska tiden, som svår att förutse. Han berättade även om sin egen undervisning, hans minne från barndomen och egna möjligheter här framöver.

Som pensionär förväntade han sig inte mycket tillbaka. Han verkade ändå optimistisk för den närmsta tiden. Tänk vad man som enkel person kan göra i det lilla. Ansiktet förändrades något när han berättade hur tacksam han var för det lilla. Att få sitta här som byns svensklärare. Och vi genom att komma från Sverige när landet fortfarande var ockuperat. Bara att krångla fram ett visum och försöka besöka platser som den obetydliga svenskön Ormsö, träffa folkfronten i Tartu och träffa journalistförbundet kändes stort i sig.

Tyvärr träffade vi inga elever vid detta besök, utom de som på svenska hejade på oss när vi gick in i skolhuset. Märkte hur tacksam Manfred var över att få ge tillbaka något till sitt gamla fosterland. Lämnade honom och Nuckö med en tanke att en dag återkomma. Det blev några återbesök, det sista med mina bröder Leif och Erik fem år senare.

Då vi en vårdag 1994 kom att parkera utanför skolan kände jag en tydlig förändring i luften. Stod på gräsplanen framför skolhuset och tänkte en stund. Här skulle jag kunna arbeta som lärare. Blev ett bestämt försök att få en tjänst vid Estniska radions svenska redaktion ett par år senare men tyvärr. Flera år senare började jag lärarutbildningen i Stockholm.

Skolans vaktmästare tog emot oss. Vi mötte honom i den lilla pastellfärgade hallen. Har inget minne av att vi pratade svenska, tror det var på engelska. Han sa att han inte var estlandssvensk. Trappor på båda sidor. Dörrar bredvid. En våning upp träffade vi en lärare. Visade oss runt lite. Minns inte mycket av besöket utom biblioteket.

En bok låg uppslagen på en av de närmaste hyllorna. Inför sommaren -44 skulle en pojke få sin examenspresent. Han kom aldrig. Ryssarna hade tagit Tallinn. Svenskarna flydde över havet. Troligen tog pojken en båt över till Sverige. Många gjorde det längs hela västkusten och från svenskbygderna på öarna. För att sedan kanske aldrig mer återvända. Idag vet vi bättre. Flera har kommit tillbaka som sommargäster eller fått tillbaka sin mark. Deras barn står nu själva i myllan och gräver fram morötter till middagsbordet.

En dag kom ändå pojken tillbaka som vuxen. Boken lät han vara kvar kanske som en tanke att den bättre berättade en historia om tiden som flytt än försvinner ner i hans byrålåda. På första uppslaget stod det skrivet en dedikation till den flitige eleven.

Några män kom gående mot mig på gräsplanen. De stannade till och diskuterade något. Gick fram och presenterade mig. Det var borgmästare Hannes Ilves och en svensk lastbilschaufför. Frågade på svenska vilken väg jag skulle ta för att komma fram till Einby. Hannes pekade ut riktningen till vänster om skolan. Sedan var det bara att följa vägen till höger.

När jag blev ensam med chauffören pratade vi en stund. Hans fjärde resa hit med jordbruksmaskiner från svenska Uppland. Vänskapsband höll åter på att knytas mellan våra länder, även mellan vanliga människor. Kanske det inte blir lika livligt som när estlandssvenska fiskare åkte över till Stockholms hamn och sålde fisk om somrarna fram till katastrofen.

Kolchosen hade upplösts för att åter enskilda personers ägor. Vi var överens om att människorna kommer att få en mycket kämpig tid framöver, särskilt som man helt hade slagit sönder kolchosens stordriftsfördelar. Om det är en frivillig sammanslutning kan sammanhållning och solidaritet göra att plötsliga motgångar kan stöttas av grannars hjälp.

Med karta i hand traskade jag vidare ut på halvön. Efter den svenska skolan tog jag av till höger. Ett par som stod vid sin tomt visade mig vägen samtidigt som de erbjöd mig ett stort glas vatten. Tufft för fötterna. Hade bara ett par sandaler. Hade med mig gymnastikskor på resan men de blev kvar på ett hotellrum i Tartu några dagar innan. Blev lite bråttom iväg mot järnvägsstationen för vidare resa söderut mot ryska gränsen.

Vandrade längs en krokig och grusig landsväg. En gammal karta från mitten av 30-talet låg hopvikt i min hand. Köpte den före resan i en estnisk bokhandel i hörnet Schönfeldts gränd och Stora Nygatan i Gamla Stan. Minns inte om jag sett den där efteråt.

Solen vilade över min väg. Doft av slaget hö. Ett svagt fågelkvitter hördes från skogsbrynet. Kom jag fram till en ensam bondgård. En traktor kom körande mot mig. Stoppade den och fråga efter vägen till Sedmans gård. Mannen uppfattade namnet och pekade i sydvästlig riktning.

I närheten av gården låg ett muromgärdat område med flera baracker och stenhus. På grinden fanns emblemet kvar efter den sovjetiska röda armén. En otäck känsla ilade genom kroppen.

Några år senare, närmare bestämt i juli 1996, återkom jag till platsen. Området var i förändring. Här hade Nuckö Gymnasium börjat sin verksamhet. Innan kriget var det en estlandssvensk folkhögskola. Även nu är svenska ett av skolans huvudämnen.

Satte mig ner en stund framför grinden och vilade fötterna. Skosulan var inte tjock. Endast en tunn tygbotten med några millimeter av gummi. Det var varmt att vandra runt på landsbygden med en ryggsäck på 35 kg. Efter dryg kvart var jag åter på väg mot Einby. Enligt kartan skulle byn ligga nära havet.

Under min fortsatta vandring försökte jag lyssna till vattenbrus, fågelskrik eller känna vindarna som oftast blåste in från havet. Solen vilade över min väg. Doft av nyslaget hö. Ju mer som fötterna ömmade, ju längre kändes det att jag hade promenerat.

Värmen dallrade mot min alltmer åtsittande tröja. En vindpust fläktade för ett ögonblick. Var jag på rätt väg? Skulle någon möta mig när jag kom fram? Vad skulle jag annars göra? Rätt som det var började vegetationen att förändras. Barrskog.

Vägen smalnade av till att mer likna en traktorstig. Måste vara nära, tänkte jag med en starkt hoppfull tanke. Längs vägen mötte jag några bärplockare som jag frågade efter vägen. De ryckte bara på axlarna, vilket tolkades som om de inte var från trakten.

Ytterligare en traktor kom körande mot mig längs den smala vägen. Försökte fråga efter vägen men han körde bara förbi. Ilsknade till men det gick snabbt över. Lätt kvav bris med doft av saltstänkt hav letade sig in i min näsa. Kinderna smektes. Rörde mig västerut och in i en gles skog.

Plötsligt uppenbarade sig en vägkorsning framför mig. En stolpe av trä med slitna och rostiga skyltar fanns precis vid vägskälet. Lyckades tyda dem som om det stod; Einby Östra, Einby Västra. Hur skulle jag kunna veta åt vilket håll som Sedmans stuga låg. Prövade den bredaste vägen i förhoppning om att den skulle leda fram till byns centrum.

Efter någon kilometer kom jag fram till några rödmålade stugor. Utanför den främsta stod det en hund kopplad och några unga kvinnor stod på verandan. Tog mig mod till och promenerade fram till dem. Hunden började skälla och dra så förskräckligt hela tiden. Jag ropade till flickorna namnet "Sedman" och en av dem pekade mot en annan stuga längre bort. Ja, döm till min förvåning, hon som pekade följde mig dessutom fram till den rätta stugtomten.

Jag tackade för det förtjusande damsällskapet och stegade försiktigt men bestämt fram till stugknuten. Framför mig fanns nu några lekande småbarn. Jag tror nog att det var de som blev mest förvånade. Här kom en yngre man med ryggsäck, lågskor och en egenhändigt tillverkad vandrarstav, rakt in på deras tomt och frågade på bruten estniska efter deras mamma eller pappa.

Den äldste flickan rusade in och strax kom fru Sedman ut. Efter min presentation och sedan jag visade den karta som hennes svärfar hade gjort, blev jag hjärtligt välkommen in i stugan.

Ställde ifrån mig vandrarstaven och lyfte av ryggsäcken, innan jag efter barnen gick med in. Först passerades en liten farstu, därefter måste jag huka mig ordentligt, för att komma in i inre förstugan. Därefter tog man till höger för att kliva över tröskeln in i köket. Hela stugan var byggd i grovt trä och till det yttre med rejäla timmerstockar. Då och då knarrade golvet under en.

Köket bestod av vedspis, en liten gasspis, kylskåp och ett rejält byggt köksbord med pallar att sitta på. Vattnet bars in från gården och ved hämtades från vedboden en bit bort. Innanför köket fanns sovstugan, där hela familjen samsades.

Kände sig förflyttad inte bara till svenskt 30-tal, utan även något till sent 1800-tal. Det var så här, fast lite mindre, som de svenska indelta soldattorpen var byggda. Hann lagom sätta mig ner innan kaffekokningen var igång. Barnen var först ganska blyga men sedan sprang de runt i köket som yra höns. Dagen skulle sluta med, för denna resa, ännu en nätt på ett höloft som hos Salme Part på ön Saaremaa. Dessförinnan fick jag en promenad med Pille, Johan Sedmans sonhustru.

Det doftade snart härligt nykokt kaffe. Pille satte genast igång med kokningen direkt när jag kommit in i stugan. Det skedde vid den stora vedspisen med en spiskrok där kannan fick hänga medan kaffebönorna fick kokas upp. Hett. Väntade att smaka medan jag pratade med henne. Både hon och hennes man, Aadu, var överens om att bo här när de på sommaren var lediga från arbetet i Tallinn. Stugan hade han fått av sin far, Johan Sedman.

Under resten av året bodde de i sin lägenhet som låg i en liknande svensk 50-talslänga i stadsdelen Lilleküla, utanför centrala Tallinn. Barnen verkade här ute uppleva en stor frihet när de sprang in och ut ur stugan och rörde sig fritt på den stora tomten. Lantluft och tryggt nära kusten. Familjen verkade ta dygnet som det blev, styrd endast av de långa ljusa dagarna.

Medan jag drack upp kaffet, utan socker och mjölk förstås för att kunna känna av aromens karaktär, fortsatte Pille förbereda middagen. Aadu var snart hemma från arbetet i Tallinn. Han blev lika förvånad som sin hustru av mitt besök. Innan han steg in ifrån farstun tvättade han av sig i baljan som låg på en bänk och torkade sig på handduken som hängde bredvid. Vattenhinken bars in av den äldre flickan från gårdspumpen.

Vi åt mestadels under tystnad. De var inte vana av att få, som i 90-talets Gevaliareklam ett ”oväntat besök”. När det på något vis passade in i samtalet, hörde jag mig för om det gick bra att övernatta i deras hölada. Tystnad. Med viss tvekan i rösten fick jag lov till det. Kan nog tänka mig att det inte var det vanligaste man frågade om ens mellan grannar i byn. Fram mot kvällen följde jag med Pille ner till stranden. Ja det var väl inte någon playa precis. En hel del sjögräs och stenigt.

Väl tillbaka kunde jag baxa upp min ryggsäck för stegen och lägga mig tillrätta med sovsäcken bland höstickorna. En väl så händelserik dag bland estlandssvenskar och andra som också gjort denna bygd till sin egen idag och för framtiden. Imorgon skulle jag återvända till Haapsalu och min vän Lauri Pilter.

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk