Barfotasommar i Sjöbo...

Nobody knows the trouble I´ve seen.
Nobody knows but Jesus...
På vassa stenar, med bara fötter, gick jag på en liten grusväg i Sjöbo och sjöng.
Far hade semester och vi var hos hans bror farbror Knut.
Farbror Knut hade en fru som hette Elsa.
De var snälla...

Jag hörde ofta Nobody knows, med Louis Armstrong och hans fina trumpet, spelas i radion på Nygatan 13.
Jag lärde den snabbt men visste inte vad orden betydde.
Men de lät bra och kändes varma och soliga, så jag fortsatte sjunga.
Mor och far visste inte heller vad det betydde men jag frågade farbror Wadenhög, som var lärare och en av våra grannar, och han sa att det betydde, ingen visste vilka problem jag hade, utom Jesus.
Jag visste vem Jesus var, men tyckte det lät konstigt han kunde veta hur jag hade det.
Jag fortsatte sjunga Nobody knows och nu var vi på semester hos farbror Knut och faster Elsa i Sjöbo.

Egentligen bodde de i Grimmtofta som låg en bit utanför Sjöbo.
När vi klev av tåget på stationen, fick vi gå en bit innan vi nådde Grimmtofta, och det lilla huset som låg vid slutet av en väg. Vägen delade sig mot höger och mot vänster.
Fortsatte man rakt fram körde man in i det gröna lilla huset.
Mor var alltid rädd att någon bil skulle göra det när vi satt, i farbror Knuts vardagsrum, och drack eftermiddagskaffe, med hembakt vetebröd som faster Elsa bakat.
Det var gott och jag fick lite kaffe med mycket mjölk i.
De köpte mjölk av en granne som hade kor och som bodde till vänster en bit upp i backen.
Jag fick följa med och köpa mjölk och grädde och bära mjölkspannen och hålla faste Elsa i handen.
Aaahhh, va e de för trams.
De e klart dom bromsar i go tid, sa far.
Jaa, men dom kan ju få fel på bromsen, sa mor.
E du aldri redd, sa mor och vände sig till faster Elsa, som sa att det var hon inte, och så skrattade hon så kluckande glatt som hon alltid gjorde.
Hon skrattade så ofta faster Elsa.
Då sa mor att hon fick väl försöka att inte heller va rädd och så fortsatte eftermiddagskaffet.

Vi åkte tåg med ånglok som stannade en gång under resan och fyllde på vatten.
Tågets vagnar hade hårda bänkar av trä att sitta på.
Det tuffade in på Åstorps station och tog oss hela vägen till Malmö.
Där bytte vi tåg och så var vi snart framme i Sjöbo.
Nu gick jag en tidig morgon på grusvägen utanför huset och sjöng Nobody knows.
Fast vi var på semester och det var sommar var jag uppe tidigt som vanligt varje morgon.
Det var inte mor och far.
De sov fortfarande i farbror Knut och faster Elsas sovrum, som vi lånade när vi var där.
De behövde vila.
Som tur var behövde inte faster Elsa och farbror Knut vila, så de var uppe när jag kom ut i köket.
Där luktade kaffe.
Faster Elsa stod vid köksbänken och skar upp bröd och på bordet stod hemlagad apelsinmarmelad, smör, ost och korv och en sockerskål med bitsocker, för att ha till kaffe på bit.
Farbror Knut satt på en stol och väntade på kaffet medan han bredde smörgås.
En med ost och en med korv.
Han frågade om jag också ville ha.
Det ville jag.
En med korv och en med marmelad.
Den var så god, faster Elsas hemgjorda marmelad.
När hon var klar med kaffet, satte vi oss vid bordet och åt frukost tillsammans.
Jag fick inte kaffe på morgonen.
Jag fick ett stort glas sommarvarm mjölk.
Vi hade så roligt när vi satt där och åt frukost.
De blev glada när jag kom ut i köket på morgonen och farbror Knut frågade om jag trodde på Gud.
Jag svarade att det gjorde jag, för jag gick ju till söndagsskolan varje söndag.
Då sa farbror Knut att det var bra, att jag var mycket duktig och att jag skulle fortsätta gå till söndagsskolan.
Det lovade jag.
När vi hade ätit och pratat en stund öppnades köksdörren och far kom in.
Jaså e de här du e.
Kunne du ente vänta te vi va vakna.
Faster Elsa och farbror Knut sa att det gjorde ingenting alls och att vi hade minsann haft så trevligt.
Tösen tror ju på Gud och går till söndagsskolan.
Det är bra sa farbror Knut.
Tror på Gud, sa far, hur vet du det.
Jag frågade henne, sa farbror Knut.
Det ska du ge faaan i sa far.
Låt bli å prata sån skit med henne.
Hör du det, sa far
Faste Elsa sa att nu skulle far också få lite morgonkaffe och jag sa att jag tyckte om att prata om Gud. Jag såg farbror Knut såg lite ledsen ut, när han tuggade på den marmeladsmörgås som avslutade hans frukost.
Nu skulle faster Elsa gå ut och mata hönsen och ankorna.
De bodde i sina burar och i hönshuset på gården.
Hon frågade om jag ville följa med och hjälpa henne.
Ja, det ville jag verkligen.
Jag hade inte varit i något hönshus eller sett några ankor.
Mor som också kommit ut i köket, sa, att jag nog skulle bli rädd för hönsen, så det var lika bra jag stannade inne i huset så länge.
Aaahh det inte farligt, sa faster Elsa, hon blir nog inte rädd.
Jag trodde inte heller jag skulle bli rädd, så jag följde med.
Akta dig för tuppen, sa mor när vi gick, faster Elsa och jag.

Det fanns ett kallt rum med jordgolv mellan hönshuset och köket.
Där fanns en ny inomhustoalett som farbror Knut hade byggt.
Det gamla röda utedasset fanns kvar bredvid hönshuset och användes ibland på sommaren.
Så fanns där stora säckar med hönsens och ankornas mat.
Jag fick ta en skål och faster Elsa tog en.
Vi tog upp korn och pellets och lite näringsmjöl, som skulle blandas med vatten, till de fina vita ankorna, som hade sitt hem i ett hus omgivet med nät och öppen grind i en annan del av trädgården.
Först gick vi in i hönsgården genom en liten dörr, direkt från det rum där vi befann oss.
Jag tyckte det var spännande, luktade gott och var så roligt.
Hönsen blev glada och kom springande till mig när jag kastade hönsmat på marken.
Tuppen kom också springande, i vild galopp.
Han var stor och vit och hade röd kam, på sned, och han väckte mig varje morgon så fint.
Jag frågade varför det bara fanns en tupp, men så många hönor.
Så måste det vara, sa faster Elsa.
Annars blev det inga små påskkycklingar, sa hon.
Sen gick vi in och plockade ägg, faster Elsa och jag.
Jag fick känna så försiktigt i halmen i hönornas reden.
Faster Elsa visade mig.
Där under, djupt nere, låg ägg i varma små gropar.
Släta, mjuka och fina med små, små vita fjun från hönsens fjädrar, som blev kvar när de höll äggen varma med sin kropp.
Jag frågade om inte hönorna blev ledsna nu när vi tog deras ägg.
Men faster Elsa sa de blev stolta och glada och gärna gav oss dem.
Varje dag matade vi hönsen och ankorna och vi hämtade ägg faster, Elsa och jag.
Jag var också stolt och glad att jag kunde hämta de ägg hönorna värpte till mig.
Ankorna gick fritt men hönsen gick i en fin bur med hönsnät kring.
Det var nästan fritt det med för buren var mycket stor.
Jag frågade varför ankorna fick va ute men inte hönsen.
Faster Elsa sa att ankorna rymde inte men det gjorde hönsen och då fick farbror Knut springa ut och fånga dem och det var så jobbigt tyckte han.
Jag vet inte om det stämde för jag frågade aldrig farbror Knut om det.
En gång skulle vi ha hönssoppa till middag och faster Elsa skulle nacka en höna på kubben framför buren.
Då fick inte jag va med.
Jag fick gå in sovrummet.
Farbror Knut drog ner rullgardinen och jag fick inte titta.
De skulle hämta mig igen när det hela var klart.
Jag kikade bakom den mörkblå rullgardinen och de vita spetsgardinerna och såg alltihop.
Hur faster Elsa höll hönan om kroppen och benen och nackade den fort och lätt.
Sen höll hon den uppochner en stund så blodet rann ur, och så var det klart.
Det var inte läskigt tyckte jag och faster Elsas hönssoppa blev så god.
Men hon blev lite bekymrad när hon förstod jag sett allt bakom rullgardinen och förklarade att hon inte ville vara elak mot hönorna, men att de ibland måste ha någon av dem till middag, annars skulle de bli alldeles för många.
Men hon tog aldrig den bästa värphönan sa hon.
Jag förstod att faster Elsa aldrig någonsin kunde vara elak.

Längst ner i trädgården fanns en grässluttning mot en liten å.
Bredvid ån fanns ett trädgårdsland med alla grönsaker man kan tänka sig.
Jag fick gå med faster Elsa och ibland farbror Knut och gräva upp potatis och fina morötter och plocka jordgubbar under halm.
Dem åt vi till efterrätt med gräddmjölk och lite socker.
Inte lika långt ner i trädgården fanns ett hav av blommor som faster Elsa älskade och skötte som de barn hon inte hade.
Jag önskade ofta jag varit hennes barn som hon älskade och skötte.
Hon älskade mig nog så mycket som hon vågade...
En gång fångade jag en fjäril bland hennes blommor.
Jag lyckades få den i min kupade hand där jag kände dess vingar mot mina handflator.
Jag blev så glad.
Jag skulle visa den fina fjärilen för faster Elsa.
När jag öppnade min hand, haltade fjärilen omkring med skadat ben och skadade vingar, de hade tappat sitt mjöl.
Den kunde aldrig flyga mer i den vackra sommardagen och vi fick döda den.
Min förtvivlan visste inga gränser.
Faster Elsa tröstade mig och sa, att man kan aldrig fånga det som är så vackert och skört.
Det vackraste och finaste, det du älskar mest, ska du aldrig försöka fånga.
Det består bara om det får ha sin frihet och flyga fritt.
Jag har aldrig mer i livet fångat en fjäril och inget annat heller.
Inte kärleken.
Ingen människa har jag stängt in och begränsat.
Inte mina barn.
Inte mina vänner.
Frihet är en förutsättning för liv.

Jag var glad när jag var i Sjöbo hos faster Elsa och farbror Knut.
Jag hade aldrig ont i magen och far skällde bara lite på mig, nästan inte alls.
Han sprang inte och gömde sig när vi var i skogen.
För det var vi.
Vi var i skogen.
Vi gick till skogen när vi var i Sjöbo, för jag tyckte så mycket om skogen, med mossa, duvor och stora fina granar med solljusblå himmel mellan grantopparna.
Ett spännande liv.
Ett mjukt framtidslöfte såg jag, när min blick tog in skogens konturer långt där borta och jag sa till far att jag ville gå dit.
Men det är ju långt, sa far.
Orkar du gå så långt.
Jag sa att jag nog orkade det och så började vi gå mot skogen.
Kom tillbaka till middan, sa mor, när vi gick en tidig söndagsmorgon.

Så gick jag nu här med bara fötter och sjöng Nobody knows the trouble I´ve seen, på en liten grusväg i Sjöbo i början på femtiotalet.
Stenar skar in under mina fotsulor men jag var liten och lätt och ballanserade på smärtan.
Ofta undrade jag varför faster Elsa och farbror Knut inte hade några egna barn och att det nog hade passat mig mycket bra, om jag hade fått vara deras barn i stället.
Efter några år slutade vi åka till Sjöbo.
Detta efter jag hört far och farbror Knut gräla med varandra i telefon en kväll när jag hade gått och lagt mig, för jag fick lägga mig så tidigt.
Jag sov inte.
Telefonen, en svart av bakelit med nummerplatta, tung lur och sladd som en dammsugare, stod alldeles under en ventil i sovrumsgolvet, som var tak till vardagsrummet.
Far svor som vanligt och slängde på luren med en smäll.
Jag vet inte vad de grälade om men vi åkte aldrig mer till Sjöbo.
Jag saknade Sjöbo...

En gång fik jag ett fint pussel av faster Elsa.
Ett pussel som, när det var lagt, föreställde en tant med prickig sjalett om håret, med en liten flicka bredvid sig.
Båda var i hönsgården och matade hönor.
Båda skrattade och var så glada.
Det pusslet har jag kvar och tar fram och lägger ibland.
Men det fattas en bit i det ena, nedersta, hörnet.
Kanske kan jag kompensera den vid nästa tillfälle och rama in pusslet.
Sätta upp det som en tavla ur mitt liv...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk