Publicerat 28.10.2017
Kategori: Relationer noveller

Novellernas tid

Det faktum att hon mådde bättre när hon skrev än när hon läste, gjorde att hon fortsatte skriva även då de flesta trodde att hon faktiskt hade slutat med det.

Hon hade älskat sin mors händer mer än vad de hade älskat hennes.
Det blev uppenbart i den tvättade handduken.
Den som moderns händer satt väv till och som hon nu omsorgsfullt vek.
Hon gjorde det av kärlek många år senare när hon trodde hon glömt dem.
Mors händer som på något sätt gjort vad de kunnat av vad de hade.
Det som de bar på av egna upplevelsers hårda tunga minnen.
Omöjliga att förbise en sådan gång ett barn skulle tas omhand.
Det var då de kom i dagen tydligare än någonsin.
Minnena.
Hon finner sin plats i cyberrymden.
Seglar omkring för att aldrig tystna.
Med sin sång och sina ord gör hon ständig tjänst.
Lär sig att en skald aldrig berömmer en annan, annat än vid nominering och genom pris.
Hon fick lära sig att tävla.
Böja sig under oskrivna lagar så som varje annan.
Ingen bjuds in till förklaringens rike.
Dit går man.
Söker från rum till rum och finner sin like bland mångfald.
Det finns namn på allt.
För det hon är och det hon inte är, det har hon lärt sig nu.
Hon är den hon är och det får räcka.
Även en fredag 2017 förmedlar hon det som finns.
Utan att söka bekräftelse skyndar hon till vattenpumpen och gravstenen där de står stilla på kyrkogården.
Om natten såväl som om dagen utan att tänka närmare på det.
Hembygdens rop når den som lyssnar var i landet färden går.
På en plats där skammen aldrig blir uttalad.
Bara omtalad då den går på torra land, där den aldrig låter sig fångas.
Gökens bo, som inte finns, hyser en massa märkliga ungar som inte får plats någon annanstans än i ickerum.
Där travas de ovanpå varandra i väntan på döden som kommer när den har tid och knappt då.
Den skrämmer med sin försening, dröjer, förlänger lidande på sin spets.

Hon heter Alma och är som sitt namn.
En själ.