Och mörkret har inte fått makt därmed.

Ja, så står det skrivet.
Varde ljus och det vart ljus.
Det var afton kommen av morgon den första dagen.
Dagen när vet ingen, bara att den var den första, att den var ljus.
Ljus som; "Jag är."
Säg att "Jag är" har sänt dig.
Och han gick.
Gick över stock och över sten.
Genom öppet hav mellan vatten.
Mellan vatten och genom, av manna fylld, öken med lag och tyngd som en öppen bok i sten,
att bäras av folket, mot ett förlovat land.
Ett före lovat land.
I tro, av tro.

Solen går upp i öster, medan en novell blir skriven i ett rum i framtiden.
Länge sen från den tid, då solen gick upp i öster i Åstorp på tidigt femtiotal, blir novellen skriven med ljus och varm hand i ett annat rum i framtiden.
Från då.
Från tiden av en snabbt övergående lördagskväll, i sommarljus och efter avslutad arbetsdag.
På femtiotalet arbetades halva lördagen.
En tallrik Stjärnfil från ett trekantigt tetrapack, blev så en lyxmåltid.
Med lite socker på filen, fötterna upplagda på en trädgårdsstol, blev måltiden himmelskt god sa grannfrun, tant Inga, som hade arbetat hårt hela veckan och som nu äntligen kunde vila en stund.
Ensam i solnedgången, med en tallrik Stjärnfil köpt på Lilla Konsum, hos farbror Berg.
Den snälle farbror Berg.

Solen gick upp i öster varje dag.
Spred sitt milda, ibland lite ångestfyllda, sken över Söderåsen och över Klintagumman.
Fortsatte ner över Perslund för att slutligen nå in över lärare Wadenhögs fina vita funkisvilla och vackra trädgård med sitt mäktiga Magnoliaträd, hela kvarterets stolthet.
Husen i kvarteret Moroten, som hade en del av sina rum sina rum mot öster, kunde varje morgon möta detta ljus, från måndag till söndag, sommar som vinter.
Under dagen intog ljuset sin position från syd till sydväst för att om eftermiddagen obarmhärtigt, i vart fall om mycket varma somrar, verka stå stilla och för en evighet lysa från kolgruvan i Nyvång. Allt medan korna råmade av törst i kapp med bilars avlägsna, snabba ljud.
Då väster fått nog av dagens ljus, rundade solljuset hörnet på gamla ålderdomshemmet, pensionärshemmet och Perssons gula villa av sten som låg tvärs över gatan på hörnet mittemot.
Under tiden smekte solen från norr, en kort stund, de blommor som hade sin plats där mot en vitkalkad vägg och i ett fönster för liv.
Solens ljus slutade dagen där den börjat.
Från öster, lite snett över Torggatan ner mot Fågelsångsgatan, kunde människor ses komma hem från arbete.
Det var så på den tiden.
Det minns den som var med eller som fått det berättats för sig.
Annars vet en inte.

Vad som inte heller vets eller minns, för den som inte varit med eller fått det berättats för sig, är hur det var när de livegna skötte sysslorna på åker och äng, i hus och i stall, året om,
De flesta av dagar.
De livegna gick med grova skor i lera på vägar långt ifrån infrastruktur.
Deras små gick barfota på stybbade åkrar den långa vägen till skolan.
På kalla vintern kunde bara den som hade skor gå.
Och det var kanske inte så många som kunde gå varje dag, för att lära.
För de livegna fanns inget hopp som väntade.
Det som väntade var salta sillen, frostskadad potatis, blåsur mjölk och saltat fläsk.
Loppor, löss och barnaskara stor.
Utslitna kvinnor och vanmäktiga män.
Tyngda av dagsverkets rop tvingades de, för överlevnad, att svara med arbete som aldrig tog slut, aldrig var nog, alltid var dödande i längden.
Där rättigheter inte var ett ord de kände eller ägde.
Där skyldigheter åt dem ur huset varje dag.
Jag vet.
Jag var inte där men jag har tur, jag har fått det berättats för mig.
Gamla fotoalbum, gravstenar, sprucket porslin och en och annan människa, har berättat levande historia.

Berättat har Åstorp och Gjestvang med sitt värdshus liggande i korsning, dit alla i landet, på färd genom det, stannade för mat och vila.
Vägen från syd delade sig mot norr och öst.
Kungen från Stockholm kom och tog till vara kunskap från härskarinnan på Gjestvang.
Hon var duktig, ekonomisk och vida känd.
Män lyssnade.
Gjestvang låg på Skånsk bördig åkermark.

Närvarande i tiden på mitt femtiotal, var järnvägsknuten som byggdes och tog över läget, vid läge.
Järnvägshotellet tog över värdshushushåll.
Ljud av ständigt ankommande och avgående tåg, från norr till söder, öster till väster, spred sitt trygga ljud, dygnet runt.
Morgonens möte med nattens slut förenades i ljud från trötta motorer och tåghjulsgnissel på blankslitna spår och med ångvisslan från Ji-Te.
De spred sin inkomstbringande doft över ett samhälle i utveckling.
Det hela kunde väl förenas med en tallrik Stjärnfil en lördagskväll på tidigt femtiotal.
Intagen i lugn och ro på en trädgårdsstol, efter slutförd arbetsvecka, smakade den himmelskt, sa tant Inga.
Jag vet , för jag var där och jag berättar det för dig.

Ljuset var gott.
Det blev kväll och det blev morgon.
Det var den första dagen.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk