Ockupationen syns överallt

Medan snöslasket sprutar under stänkskärmarna, passerar vi gröna ryskskyltade militärfordon. Tyst i bilen. Inte förrän vi kom att lämna de centrala delarna märker jag av en mjukare hållning. Kunde komma hit genom en inbjudan från min vän Jaan Puusaag. En baptistpastor i ett litet samhälle söder om staden. Hans grepp om ratten blir något slappare.

Redan när vi möttes förstod jag att resan skulle påverka mig starkt. Stod där i ankomsthallen med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna bruna skor. Fåtal som väntade. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmade in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här kände man sig inte välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften. Lättad att ha kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Öppen militärjeep passerade utanför fönstret. Beväpnade sovjetiska soldater.

Väl ute vid hans sovjettillverkade Lada, sköts ilastningen snabbt. Sedan iväg med gasen i botten. Känner man någon liten olustkänsla att ta emot ett par västerlänningar? Uppfattar en viss spänning i en avvaktad blick. Vintern hade början redan i november. Men nu vid ankomsten är det plusgrader och slaskigt.

Lukten. Kletig sörja på fasad, gata och kläder. Kraftigt utbredd koleldning sätter märkbara spår. Mörk sot från bussarna. Kvävande. Samma skorrande ljud som jag minns från svenska journalfilmer. Kraftigt skrapande när de växlar. Känns i rumpan när vi kör över en spricka i asfalten. Trasig hård brun läderklädsel. Obekvämt klibbigt av värmen från kläderna, i den fuktiga luften.

Täckta lastbilar överallt. Känner den täta stämningen i bilen. Årtionde av tryck eller trötthet över hur situationen av varubrist och likgiltighet. Tittar själv nyfiket, avvaktande, ut genom de smutsiga fönstren. Skymtar gröna uniformer, ansikten och Kalasjnikovs bakom bilarnas skynken. På trottoarerna rör sig gråa gestalter. Några med huckle och trasiga stickade koftor över lager med tröjor. Blir stående vid ett trafikljus. Ser deras nariga knogiga händer. Smutsiga naglar.

En jeep korsar vår väg innan det blir grönt. Två män baktill har sina karbiner hängande slött över axeln. Uppfattar något av tristess i deras ansiktsuttryck. I den här världen ser jag inget leende, utom möjligen senare när man kommit hem. Några jeepar står och blockerar vägar. Vad är man orolig för? Troligen att ester ska börja konspirera mot ockupationsmakten. Eller attentat. Kanske är det bara för att visa sin närvaro.

Grupper av soldater i gatukorsningar. Känsla av ockupation är påtaglig. Människor försöker vända bort blicken men känner av deras nyfikenhet. Skymtar flera långa stillastående köer utanför något som verkar vara matbutiker.

| Del 1 av första besöket i Tallinn vintern 1989

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk