Öde kosmos

Tre. Två. Ett, och farkosten lämnar marken.

Det skakar. Våldsamt. Hon pressas mot liggstolen och blir allt tyngre, känns det som. Yelena kan inte göra något annat än att övervaka instrumentpanelen. Hoppas på att all information överensstämmer med planeringen. Allt har en praktisk funktion här inne. Ingenting är lämnat åt slumpen.

Nio långa minuter passerar. Motorerna stannar och allt bromsar in. Det blir helt tyst. Och fullständigt makalöst. Yelena kopplar sig loss från liggstolen. Svävar. Roterar runt, varv på varv. Det finns inget upp och ner. Hon tar sig fram till ett fönster. Ser Tellus och betraktar det blåa klotets böjda horisont, molnen som sveper över Stilla havet och Atlanten. Att varannan timme passera över nattbelysta städer visar på hur mycket energi som skapas och förbrukas på den planeten. Och runtomkring dominerar det oändligt svarta.

”Kontrollrummet till kosmonaut Yelena. Vi har lyckats med uppskjutningen och vill veta hur ni mår. Kopplar in alla här i kontrollrummet.”

De ser allt hon gör. För Yelena känns det som att flyta, varv efter varv, inne i ett akvarium på en nöjespark.

”Kosmonaut Yelena till kontrollrummet. Kliver in i rymddräkten nu. Det är dags för uppdraget utanför kapseln.”

Promenad är ett litet ord för att beskriva resans höjdpunkt. Att i rymddräkt ge sig ut från farkosten, helt ensam, är så mycket mer ansträngande än en promenad. Trots stillheten i den enorma farten, eller just därför.

Hon kopplar fast sig. Luckan är öppen. Uppspelt. Nervös. Sårbar. En centimeterstor meteorit kan träffa henne när som helst. Med samma kraft som ett pistolskott.

Yelena tittar ut genom visiret och speglingen av ansiktet tittar tillbaka på henne.

”Hör ni mig? Detta är kosmonaut Yelena till kontrollrummet. Jag svävar ut genom luftslussen. Syretuberna är aktiverade. Har nu lämnat farkosten.”

Även om det passerat enorma mängder mil sedan hon flutit ut i rymden känner sig Yelena helt lugn där hon snurrar, fastspänd i kapseln som sveper runt jordklotet, som kretsar i en bana kring solen.

”Är sömnig. Berätta det för Valentina. Förresten, strunta i det. Hon vet.”

Hon observerar orkaner och blixtar som sveper fram över jordklotet. Storstäderna, vattnet, snön på de högsta bergen

”Yelena till kontrollrummet. Kommer precis in i månens skugga. Framför mig ser jag tefat parkerade i kratrar. Släpper allt. Är fri nu.”

”Kontrollrummet till kosmonaut Yelena. Din kropp har blivit orörlig på höger sida. Kan du uppfatta oss, Yelena? Bekräfta.”

Inget svar.

”Kontrollrummet till Yelena, mår du bra? Du har troligen fått en blödning i hjärnan.”

En ny röst fyller Yelenas hjälm: ”Mitt livs sputnik, det är Valentina. Hör du mig, reskamrat? Svara. Snälla.”

Bara tyst.

Carina Persson

Känslan för text, bild, färg och form gör mig nyfiken på det nya, noga i detaljer och ibland tänkande i helt andra banor. Lärde mig att läsa när jag var fyra år och har älskat böcker och berättelser sedan dess.
Carina Persson är medlem sedan 2018 Carina Persson har 59 publicerade verk