Ödet

Kanske var det försent att ändra något. Han såg på klockan och den hade strax gått över tiden då det skedde. Han satt i bilen nu blöt av regnet som öste utanför. Det var blecksvart och på gatan slog regnet ner i skenet av lamporna. Hans fru satt i hemmet och grät. Tänkte han. Och hon gjorde så för han kände det. Det var det sista han såg innan han gick ut från dörren. Kanske han borde inte sagt nåt. Kanske han borde ha hållit käft. Som han alltid gjort. Men nu var han tvungen att säga nåt. Han såg på klockan och det hade nu gått tre minuter sen han berättat för henne. Han startade bilen och började köra.

Gatan var tom och han svängde ut påväg till motorvägen. Det hade nu gått nio minuter. Regnet slog ner på hans bil och han kunde höra det på biltaket. Han kanske borde vända om. Åka hem igen. Säga som det var. Varför lämna henne med en lögn. Kanske borde han säga att det inte var hans fel. Att inget hade hänt. Att han inte hade... Det var bara ett ställe dit han kunde åka nu. Och det var dödsklippan, som de kallade det när de var små. Han och hans kompisar.

De brukade åka dit varje sommar. Det låg inte så långt ifrån där de bodde. De gick upp längst upp och tittade ner i vattnet och undrade. Undrade hur det skulle va om man hoppade därifrån. Om man skulle överleva. Ingen vågade såklart. De stod bara och stirrade. Tvingade varandra att hoppa. Ingen vågade. Det var inte så långt och det skulle gå men man visste aldrig. Tänk om man skulle slå sig. Eller hamna fel och komma i vattnet med magen före eller nåt liknande. Ingen vågade hoppa därifrån. De hade aldrig sett någon hoppa därifrån. De brukade alltid klättra ner för klippan och hoppa från avsatsen längre ner. De kom dit i maj månad varje år och tog första doppet. I sommaren var där fullt av folk. Äldre än de. Artonåringar som låg där och solade. Längst med klipporna. Han minns hur gammal de var när de var där. Kunde inte ha varit äldre än tolv. Vädret var varmt och det kändes kyligt att hoppa i det halvvarma vattnet. Sen fick man klättra upp för klipporna för att komma upp igen. Så låg man och solade. Eller satt. Och pratade en massa onödigheter som inte hade med någonting att göra.

Han var halvvägs nu. Vädret öste på. Han körde snabbare än vad han borde kände han. Det ringde i mobilen, han tittade vem det var och när han såg att det var hans fru la han på. Vägrade svara. Han hårdnade till i bröstet och kände hur han höll på att falla sönder och han skulle strax spänna i hela kroppen och svära nåt när det ringde igen. Han la på igen.

Han kom ut på motorvägen och det regnade fortfarande. Han hade saktat ner något nu. På motorvägen var det säkert. Där kunde inget hända. Inga tankar, inget ånger. Bara en fridfull väg. Vägen var helt tomt och han var den enda, den enda bilen, som körde där. Gatlyktorna turades om att lysa upp vägen för varann. Och det lyste också upp regnet som slog på vägen. Han suckade. Mobilen ringde igen. Han lät det ringa. Sen stängde han av mobilen. Hade lust att kasta ut den ur bilen men han var en samlad person. Hade aldrig blivit arg, fastän folk pressat honom. Han hade fått tagit en del skit på jobbet. Det var man tvungen att få på jobbet som han hade. Hade inte det längre, jobbade på ett lugnare ställe nu. Ett kontor och papper. Siffror och ännu mer siffror. Till skillnad från hans förra jobb. Ett skrivbord och en dator och massor av papper. En telefon som han jämt pratade i och siffror, siffror inne på en datorskärm som hela tiden växlade. Han sa inte upp sig därifrån, fastän han sköts ner hela tiden. Ingen gillade honom, inte chefen, inte nån. Han ville säga upp sig men det var då han fick erbjudande om ett nytt jobb. Det var hans chef som tagit in honom på sitt kontor och frågade om han ville jobba för... De hade sett hans bra arbete och tyckte han var överkvalificerad. Han blev glad och från den punkten började han hata sin fru.
Han kom fram till punkten. Parkerade bilen strax över klippan. Glodde ner i vattnet. Som var mörkt. Svart och mörkt. Vågorna gungade och slog i berget. Han började försöka klättra ner men det var omöjligt. Det var blött och halt och han var dyngsur. Han satte sig i bilen igen. Lampan var tänd och han tittade ut genom vindrutan. Han startade bilen. Började sakta gasa framåt. Tryckte gasen i botten och åkte ner från klippavsatsen. För en stund blev han rädd. Sen när bilen först slog mot klippavsatsen började han skrika. Han var rädd. Till slut åkte bilen ner i vattnet. Han såg hur vindrutan åkte ner i vattnet och han ville till en början inte gå ut ur bilen. Men sen så började han vilja. Han började trycka på dörren. Han slog i handtaget. Började bli rädd. Tänk om han inte fick upp dörren. Till slut gick den upp och vatten började forsa in. I en sekund ville han inte ut men något grep tag i honom och han åkte ut ur bilen. Han simmade för allt han kunde. Han såg att han var långt ner. Han hörde regnet slå mot vattnet. Till slut kom han upp på ytan. Han andades ut. Andades tungt. Älskade regnet som slog mot honom. Han simmade mot klippan och grep tag i det för att klättra upp. Det var blött och han fick inget riktigt grepp. Det var inte som när de var små och klättrade upp för den här klippan tusen gånger. Men han kom upp ändå. Stod upp på en avsats och andades ut. Han såg bilen långt där nere med bakljusen tända. Han andades ut. ”Vad i helvete håller du på med!” Det var en man däruppe. Han tittade upp. En man i brun regnhatt och röd regnkappa stod där och stirrade ner. ”Inget”, sa han tillbaka. ”Kom upp här så ska jag hjälpa dig.” Han andades ut och började klättra. Det var svårt men han kom upp ändå. Längst upp såg han mannen i ögonen och kände en slags tillit till honom. ”Vad gör du?” ”Inget.” ”Följ med hem så ska jag lägga dina kläder i tork så ringer vi någon” ”Ok”. Så gick de hem till honom. Det tog omkring tio minuter att gå dit. Hela vägen öste regnet men han brydde sig inte nu. När han såg hans hus så visste han att det var det. Dels så såg det ut som att det var hans hus och dels så var det sista huset på vägen, vägen slutade där och det fanns inte nå flera hus. Han suckade av lättnad. ”Jag bor här”. ”Jag vet”; sa han tillbaka. De gick in i huset och mannen tände ljuset. Först nu kunde han se hur blöt han var. Mannen tog av sig hatten och han hade vitt hår som stod upp.

”Vad håller du på med?”
”Jag vet inte”
Mannen sa inget mer. Han drack av sitt kaffe.
”Du vet, jag hade rätt viktiga papper i den bilen”
”Jasså?”

De sa inget mer, han visste att han räddad och imorgon skulle han till jobbet och säga upp sig. Kläderna låg i torken.

Ali Rahimi

Ali
Ali Rahimi är medlem sedan 2015 Ali Rahimi har 15 publicerade verk