Odödlig

Jag sätter händerna på ratten medans hon hoppar in i sätet bredvid mig och sparkar upp fötterna. Lutade bak i sätena, med biltaket nedfällt och laddade med snacks och godis som skulle räcka i dagar, river vi iväg. Solen ligger lågt på himlen än, och morgonbrisen kyler när vi kör längs fälten. Mitt långa hår sliter, och hon skrattar lite lustigt när hon lutar sig över för att ta bort det från mitt ansikte, mina ögon hårt fokuserade på vägen framför oss.

Konversationer kommer lätt med henne, även över bruset från vinden och musiken från radion. Jag har alltid uppskattat hur vi verkade förstå varandra, även utan ord. Hennes röst är len, melodisk, och jag kan ju inte hjälpa att jag skulle svarat ärligt på varenda fråga hon ställde.

Men hon frågar bara om serien jag sett nyligen. Jag pratar inte mycket, tjaskig barndom och allt det där, men hon har ett sätt att driva mig till långa monologer, och inte en enda gång verkar hon vilja att jag ska sluta. Därför berättar jag, om precis allting, utan att korta ner eller hoppa över. Hon sitter där, fräknig hy och solblekt hår, och det bara forsar ur mig.

Vi fortsätter så, pratar om lite vad som helst, spelar såna där bilspel, och turas om att välja musik. Vi behöver tydligen ha det “perfekta soundtracket”, och vem är jag att ifrågasätta henne. Dessutom säger hon inget om den musik jag väljer, vilket är en lättnad. Jag inser för femtioelfte gången att jag inte behöver vara rädd för henne. Det skulle inte vara vårt soundtrack utan mina favoriter, säger hon, och det är precis vad hon intalar mig så ofta. Efter en stund bestämmer vi oss för att byta till lite mer generisk svensk sommarmusik istället, bara för nostalgin, och så skriker vi våra lungor tunna till barndomsminnena.

Ibland är kärlek kyssar och vackra ord, och ibland är det godis proppat i din mun medans ni kör åttio på en sextioväg. Ibland är det ett lillfinger lindat i ditt och att vika sig dubbelt. Ibland är det vi. Jag vägrar vrida på mitt huvud, jag är så rädd för att krocka.

Jag kör in oss till campingen och hon springer in för att hämta nycklarna. Då pressar jag huvudet mot ratten och håller den så hårt att knogarna vitnar. Sen andas jag ut. Hon kommer tillbaka, studsandes, och pekar mig vart jag ska köra. Stugan är liten, men mysig, och på framsidan har någon ställt ett par plaststolar och ett bord. Det första vi gör är att skjuta ihop de två enkel sängarna

Vi börjar packa upp; kläder, maten, lakan. Jag öppnar fönstret och hoppas vi har fortsatt tur med myggorna. Det hela känns så väldigt intimt, och jag önskar att jag inte visste varför.

Efter en stund tröttnar hon, säger att vi måste prova vattnet eller något liknande, och griper tag om min handled för att dra med mig. Hennes fingrar är spretiga, men hennes naglar är filade och målade, och kittlar lite lätt. Jag känner mig alldeles varm, precis där hennes hand sluter sig runt min hud. Hennes handflator är släta och jag vill kyssa hennes knogar.

Vi har inte badkläder på oss, men det verkar inte spela henne någon roll när hon sparkar av skorna och springer ner i vattnet så fort som möjligt, fortfarande med klänningen på. Jag kommer en bit efter henne, när mina skor är av och byxorna uppvikta så långt det går. Precis innan vattenkanten bestämmer jag mig för att slänga av mig t-shirten också.

Jag vadar ut en bit, tills vattnet når mina knän. Hon står redan med vatten upp till magen och hennes klänning sväller ut under henne. Kom då, skriker hon mot mig medans hon försöker tygla klänningen. När jag inte rör på mig så ger hon upp med det, och trycker sig fram genom vattnet, med ett stort leende och glimten i ögat. Jag ler tillbaka, automatiskt, och sen är hon över mig, rycker med mig och drar mig längre ut, djupare och djupare, så fort att jag inte hinner stoppa henne.

Hon trycker ner mig under vattnet, och jag känner mig redo att drunkna, så jag drar ner henne också. Hon är suddig, därunder, men jag kan se hur brett hon flinar.

Vi bryter ytan samtidigt, lutar oss mot varandra, andas så häftigt, och det känns som hon andas is när det möter min våta hud. Pannben mot pannben står vi, min arm runt hennes midja och hennes hand i mitt hår. Jag vet inte vem som kysser den andra först, men det spelar egentligen ingen roll, inte nu. Det här är tonårsupplevelsen vi aldrig fick.

Skuggorna har växt långa när vi väl tar oss upp. Tillbaka framför stugan faller vi ner på gräset, sida vid sida, och njuter av solen en liten stund. Sen byter vi om, och jag tar våra blöta kläder för att hänga upp dem på linan, medans hon tar fram grillen.

Jag anmärker vilken tur jag hade att jag fick någon som kunde laga mat, och hon slår lekfullt till min arm, och säger till mig att hjälpa till med preparationerna. Vi får snabbt igång en låga, och hon börjar grilla på medans jag dukar. Jag väljer att spela lite musik, och hon gungar sakta med den när jag kommer upp bakifrån och sluter armarna om henne. I den stunden är det vi, oförlåtligt.

Maten är god, men hon är bättre. Jag tror att jag aldrig kommer bli mätt på henne. Hennes ord och beröringar är mina, och jag håller de låsta i ett litet skrin bakom ryggen. När vi är klara har solen börjat gå ner, och trots att det är vackert har det börjat bli lite svalt. Hon tar på sig min luvtröja, och jag hämtar en filt, slänger den över oss och trycker mig så nära henne som möjligt.

Jag blundar, och jag kan känna solens sista strålar över mitt ansikte, hennes hand i min under filten, hennes värme och hennes puls. Vi sitter där under filten, och jag tänker att för en gångs skull är allt precis så som det är mening att det ska vara. Det spelar ingen roll hur mycket de spottar och skriker, för just då vet jag, att tills våra hjärtan slutar slå, ja då är vi odödliga.

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver
Mångatan är medlem sedan 2020 Mångatan har 18 publicerade verk