Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Olympia.

Olympia.
Ja, så hette ett hus som låg längst upp på Änggatan där den slutade, vid åkrarna som lyste gula om sommaren.
Inga hus var ännu byggda på dem.
Ormastorpsgatan var ännu bara en framtid.
Åstorp tog slut där i väster bakom Olympia och sjukhemmet med en hög häck, där en smal stig var enda sättet ta sig fram för den som vågade sig utanför häcken, ner mot JI-Te och vidare mot Ängarna och Nyvång.
Dit gick det också att komma via Nygatan och Ji-Te backen, och ta vägen till höger när den delade sig. Den vägen tog farbror Bie och jag alltid om vintrarna när han drog mig i släde, väl inpackad i fårskinn, ylleväst och pälsmössa.
En halsduk täckte kinder och en del av näsan för att jag inte skulle andas in den kalla luften.
Om farbror Bie ska jag berätta mer en annan gång.
Farbror Bie och tant Alma som bodde två hus från oss.
Som inte hade några barn.
Där jag var så ofta och åt gröt och lyssnade på radio och luktade på cigarr.

I huset som hette Olympia bodde Boel, hennes tio år äldre syster Gertrud och deras mamma och pappa.
Boel var liten, smal och mycket blyg och tillbakadragen.
Hon hade kritvitt ljust hår och en lugg som räckte ner till näsan.
Under luggen gömde hon sig, men tittade fram ibland när hon ville.
Som då, när vi såg varandra för första gången en varm sommardag.
Jag var och lekte med Sonja, min bästa vän som bodde i Västerås, och som senare flyttade till Hägersten.
Varje sommar kom hon med mamma, pappa och två bröder för att besöka sin morfar och mormor, lärarparet Lundahl, som bodde i ett stort hus på Änggatan.
Vi lekte hela dagarna hela sommaren.
Från klockan nio på morgonen till klockan sju på kvällen när de skulle äta kvällsmat.
Vi lekte och vi lekte och vi lekte.
Allt hittade vi på.
Livet var fullt med hemligheter.
Fantasin visste inga gränser.
Vi var alltid i morfar Lundahls stora trädgård, där äventyren inte såg några hinder.
Vi var varandras motsatser och vi var varandras komplement.
Just den här dagen hade vi bestämt oss för att gå ut på den breda trottoaren och kika lite.
Vi gjorde det ibland.
Den rundade hörnet på huset och övergick i Hemgatan.
I hörnet av Hemgatan och Änggatan låg kantor Blennows fina villa, med sina stora fönster och väggarna täckta av murgrönans vackra blad.
Sonja och jag skulle smyga oss ut och höra om kantor Blennow hade sång eller pianolektion med någon av sina elever.
Det kunde man höra, för på sommaren , när det var varmt, hade han det stora fönstret uppe i musikrummet öppet när han gav sång och pianolektioner.
Vi lyssnade och fnissade när eleverna fick tillsägelser vid fel och fick börja om igen med skalorna.
På piano eller med sångröst.
- Då, re, mi, fa, so, la, ti, dooo.
Ungefär så tror jag att det lät.
Mor hade berättat för mig att den världsberömda Birgit Nilsson från Skåne hade börjat med sånglektioner hos kantor Blennow.
Och Ingeborg Nyberg med, sa mor.
Jag ville också bli världsberömd och ta sånglektioner hos kantor Blennow.
Men mor sa att det skulle nog inte gå.
Jag berättade för Sonja om Birgit Nilsson men hon visste inte vem det var.
Senare frågade vi hennes mamma och hon sa att det stämde.

Det var den dagen jag såg Boel första gången.
Vi båda var fem.
Sonja var bara fyra.
Boels kritvita hår skymtade fram då och då vid ingången mot gården till Olympia, där häcken gjorde ett, av två, uppehåll och släppte in de som bodde där och de som skulle besöka.
Hon tittade fram när hon trodde vi inte såg, men försvann igen när vi vände oss om.
Vågade sig ut men höll sig hela tiden nära häcken, beredd försvinna in i den igen vid minsta tecken på fara.
Jag och Sonja.
Vi var faran.
- Hej, vill du leka med oss, sa jag.
- Hej, vill du leka med oss, sa Sonja.
Inget svar.
Det rasslade till i häcken och Boel försvann igen.
Vi såg var hon försvann och gick dit, trevade lite bland löven och hittade henne inne i häcken där ljus släpptes in mellan löv och grenar.
- Hej, vi vill ju leka med dig, sa jag och Sonja på samma gång.
Då började Boel gråta förtvivlat och sa att hon va rädd och ville gå hem.
Då blev Sonja och jag rädda för att Boel var rädd och vi började nästan också gråta men flyttade på oss så hon kunde komma ut ur häcken.
Hon sprang gråtande och livrädd hem.
Vi berättade för Sonjas mamma som sa att Boel nog var blyg och lite ovan vid andra barn men att det nog skulle ändra sig.
Och det gjorde det.
Men inte förrän sommaren därpå.

Jag var på väg upp till Olympia.
Mor hade sagt att en tant hade frågat henne om jag vill komma och leka med hennes flicka som hette Boel.
Ville jag det.
Boel var lite blyg men skulle nog våga leka om jag kom själv, ensam.
Mor förklarade hur jag skulle hitta och jag gick iväg.
Väl inne i det stora huset skulle jag gå två våningar uppför knarrande trappor med trasmattor.
Sen skulle jag knacka på en gul dörr längst ner i en gång bredvid en toalettdörr med stor nyckel i.
Då skulle Boel öppna.
Hon var ensam hemma.
Jag gjorde som mor sa, men hittade bara en våning och där var inge gul dörr och ingen toalettdörr med nyckel i låset heller.
Jag knackade på en brun stor dubbeldörr.
En tant med grått hår och glasögon på näsan öppnade men sa att där fanns ingen Boel.
Jag återvände hem och sa att det fanns ingen sån våning som mor sagt och det fanns ingen Boel.
Jag sa jag tittat en bit upp för en smal, brant trappa men att där bara var en gammal vind.
- Det är upp på den vinden du ska gå.
- Där bor Boel, sa mor.
Jag återvände.
Gick upp på vinden och knackade på rätt dörr i dunklet.
Enda ljus som tilläts var det som genom ett halvöppet litet vindsfönster i snedtaket, bland tvätt som hängde på tork i ett klädstreck uppspänt tvärs över vinden, släpptes in.
Boel bodde på en vindsvåning i en liten vindslägenhet med två rum och ett litet kök tillsammans med sin mamma, pappa och storasyster Gertrud.
Gertrud hade just gått ut skolan och fått arbete på sjukhemmet och Boels mamma hade olika städjobb.
Boels pappa var lite här och där.
Var visste man aldrig riktig.
När han kom hem, visste man aldrig riktigt heller faktiskt.
Det kunde bli lite när som helst och då kom han sjungande på sin moped.
Sjungande med hög röst, allsköns sånger, så det hördes genom alla byns gator och över alla hustaken där han gungande färdades fram på sitt ekipage.
Boels mamma och syster var de som fick dra in pengar till hushållet.
Gertrud fick till hösten en trygg anställning hos farbror Berg på Lilla Konsum.
Lilla Konsum låg nära Olympia i korsningen Änggatan - Nygatan så hon kunde gå hem och laga lunch till sig och sin lillasyster.

Boel och jag fann varandra.
Många barn hade retat och slagit Boel därför var hon så rädd.
Boels pappa kom hem, spelade överste och höll familjen i ett grepp av fruktan och tystnad.
Boels mamma fick känna hans starka hand på mer än ett sätt.
Flickorna drog sig undan. Blev skygga. Boel mest.
Jag retade inga barn och jag slog inga barn.
Boel och jag blev vänner och lekte varje dag hemma hos henne den hösten, vintern och våren.
Vi byggde slott och bakade fantasitårtor med löv och blommor på, i sandlådan.
Vi badade lysmaskar och fjärilslarver i små rostiga plåtburkar på verandan innanför dörren till den gemensamma uppgången för husets familjer.
Vi var i det lilla sovrummet med två sängar och en radio och lekte.
Med vår fantasi ägde vi världens alla möjligheter.
Räddade små barn i fara.
Var filmstjärnor och andra spännande vuxna.
Där lyssnade vi på livesändning och reporterns hesa röst när Ingemar Johansson knockade Floyd Patersson.
Jag höll på Ingemar, för det gjorde far, Boel höll på Floyd men ändrade sig i sista minuten som tur var...
Efter sändningen gick jag hemåt.
Förbi den höga häcken där Boel gömde sig vid vårt första möte.
Förbi kantor Blennows stora villa klädd med Murgröna och var glad över att Ingemar Johansson var världsmästare.
Kanske tänkte jag, att jag, trots allt, kunde bli en världsberömd sångerska som Birgit Nilsson fast mor sa att det nog inte gick.
Jag började lekskolan.
Det gjorde inte Boel, hon var för blyg.
Jag fick andra vänner och i första klass hade vi kommit från varandra.
Vi gick i samma klass upp till och med sjätte klass men delade aldrig mer intresse och fritid.
Boels pappa kom så småningom på hospitalet och hennes mamma tog ut skilsmässa och fick större lägenhet i samma hus.
Fast tjänst på det nybyggda ålderdomshemmet och en trygg tillvaro tillsammans med sina flickor.
Boel träffade tidigt sin livskamrat.
En snäll fin pojke som många flickor avundades henne.
Men han älskade sin Boel.
De gifte sig.
Arbetade tillsammans.
Levde tillsammans i respekt och tillit.

Jag fick ett minne från en tid av ett Olympia.
Många var de gånger jag avundades Boel hennes trygga tillvaro när jag, otrygg och vilsen, tvingades ut i nätters kyla.


livet är medlem sedan livet har 829 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson