Ondskans boning

Ondskans boning hade färdigställts till hennes ära och skulle nu med pompa och ståt invigas: "Folk och fä hade kommit från världens alla hörn och närmare en miljon människor hade snart anlänt till vår älskade huvudstad. På alla de vägar och tak som i stadskärnan kantade mälarens yta stod de förtappade tålmodigt väntande på mörkrets inbrott. "Isberget" skulle med mörkret lysa upp i sin fulla glans och då först skulle detta, ett tidigare aldrig skådat spektakel, ta sin början."

****************************************
Vi lever i en värld där ingen längre trivs, men som ändå, av någon tillsynes outgrundlig anledning, ohämmat, tillåts växa. Min käresta har liksom de flesta i vår snabbt krympande bekantskapskrets förlorat sitt jobb. Maskinerna och de kompatibla har nästan helt tagit över på arbetsmarknaden och snart lär väl också jag ryka. Allt bygger nämligen på att orken inte tryter och det kommer den naturligtvis att göra förr eller senare.

Resandet fram och tillbaka mellan lägenheten på Vårväderstorget och mitt arbete i Stockholm har dock aldrig utgjort något större hinder. Den förarlösa autocaben tar mig över älven på nolltid och sträckan Göteborg - Stockholm avverkas mycket smidigt med hyperloopen. Ett transportmedel som snabbare än flyget med stor bekvämlighet för mig från Drottningtorget till slutstationen, Stockholm central. Perrongen man kliver ut i är en gigantisk kupol, som ett femtiotal meter under jord står i förbindelse med omvärlden via ett spindelnät av transporttunnlar. Att gå under kupolens evigt klarblå himmel och in i en av gångtunnlarna mot Isbergets entré är en inte helt oangenäm upplevelse och tar inte många minuter ens för den sävlige. Resan är alltså således helt ok, de facto mer än ok, men mitt arbete som lokalvårdare/tekniker, med en armada av trilskande städrobotar till mitt förfogande, är verkligen inget att avundas. Den enda plats, där jag går helt säker, finner viss frid, är mitt lågteknologiska lunchrum, på bottenplan, hela 900 meter under Mälarens yta. Dit når ännu inte "det allseendeögat", men det dröjer nog inte länge, innan också detta andningshål täppts till. Det kan handla om några veckor eller på sin höjd några månader. Jag fick nämligen nys om, just reda på, att en aktionsplan har satts i rullning, men att data saknas och att det därför råder viss osäkerhet, kring de kommande projektens prioritetsordning. Oroväckande, jag måste nu snarast, bli högst avsevärt, mycket mer, försiktig, med allt!

Denna morgon sitter jag för ovanlighetens skull helt ensam i den förarlösa autocaben, men det känns ändå jobbigt, lite som om jag befann mig i Domkyrkans inre. Den inre frid jag känner när farkosten lyfter mot himmelen bottnar huvudsakligen i ett accepterande av något jag inte kan påverka. De som modifierats, gjorts kompatibla och efter detta likt brinnande sorgeljus lyser med sin frånvaro kommer aldrig åter. Ondskan har tagit deras själar och varken Cindy eller jag tänker gå med på att utsättas för något liknande. Låt oss dö, låt oss dö i frid för fan tänker jag så tillslut och syftar då på livet efter detta. Att människan som en simulering kan forsätta existera i cyberrymden är inget jag motsätter mig, men den himmel som väntar lär nog mer likna helvetet på jorden om inte tusen gånger värre. Eviga plågor? Nej tack! Det kan vi nog klara oss utan. Den bedrövelse vi befinner oss i nu räcker och blir med råge över. Allt hänger på en mycket skör tråd och att få sin hjärna perforerad av ett oräkneligt antal hårtunna elektroder à la Elon Musk lär inte göra saken bättre. Snarare tvärtom naturligtvis. Mitt i allt detta dystra tänk kommer jag på mig själv. Tydligen sitter jag i den svårbeskrivbara lite märkligt ruggiga frid som råder med knäppta händer och det dröjer inte länge innan jag väljer att istället att hålla om handleden. Den enda guden är en psykopat! Så är det och vi människor är nästan lika vämjeliga som de själlösa maskinerna så är det också tyvärr. Inte utan att jag undrar hur det kommer att gå. Under mina fötter, genom det transparenta golvet kan jag se att flygtaxin nu passerat älven. Den glittrande vattenytan har ersatts av blänkandet från glas och metall. Någon minut senare har den landat och dörren till omvärlden kan öppnas. Jag kliver direkt ut på gångbanan och går ner i riktning mot terminalen. Snart är jag inne i hyperloopen. Några sensorer i sätet triggar igång ett lågmält surr och snart sitter jag utan minsta ansträngning perfekt. Snett till höger sitter en äldre man med en något bekymrad min. Han vrider och vänder sig. Sensorerna som möjligör en jystering har gått igång, men tycks motverka varje försök att komma i en ergonomiskt mer fördelaktig sittställning. Va fasiken byter han inte plats till sätet mittemot och hur i helvete kan ett felfunktion leda till något som detta? Fortsatt något förbryllad vänder jag så tillslut mitt fokus bort från den gamle mannen. Nästan allt har denna morgon, bortsett från mitt något rastlösa uppvaknande, gått som på räls. Hploopexpress har nu lämnat Drottningtorget. Jag hör inget men känner givetvis av den omtumlande accelerationen. I bakgrunden rullar min lilla nedskalade kassettbandspelare. Vi printade som en kul grej ut den igår och jag är verkligen nöjd med resultatet. Den 0.5 × 1× 2 kubikcentimeter stora mockapären är ett lågteknologiskt mästerverk utan motstycke. Förutom en nostalgisk tripp ger den ifrån sig ett hyfsat bra ljud och i mina öron hörs nu Terminalen, en av Thåströms gamla låtar. Kanske kan man undra om jag och min käresta inte har annat mer väsentligt för oss än att leka med våra 3d-printrar och visst är det så. Det djup som krävs för att kringgå den allseende, lyssnade och sniffande psykopaten, en självmedveten mycket ondskefull superkvantdator, har gjort att jag per automatik väljer mina ord och detta tydligen till den milda grad att det påverkat mitt tänkande. 3D-printandet av en nedskalad kassettbandspelare var ingen kul grej så klart. Det var absolut nödvändigt! Bygget av aerostaten Blubird krävde detta. Jag och Cindy måste nämligen mer eller mindre vara experter på dessa 3d- printrar. Vidare blir användandet av en kassettbandspelare något mer privat. Den musik som nu spelas hör ingen mer än jag. Så är inte fallet annars så klart och fan vet vad hon den där Agiasa kan räkna ut bara genom få reda på lite mer om mitt val av musik.

Utan att riktigt kunna sätt ord på varför hade jag denna morgon varit förbålt rastlöst. Det obligatoriska "rekreationsläsandet" blev aldrig av. Att försöka tänka kunde jag nog glömma, inte ens det mest basala blev rätt. Jag kunde fan inte ens andas normalt och att i ett tillstånd som detta ge sig i kast med att läsa några sidor om retrocausal signaling var nog lönlöst. Min hjärna var bokstavligen strypt. Blodet var mättat på syre, men hemoglobinet vägrade i den tiltade syra-bas balansen att släppa sin last. Mitt tänkande var osammanhängande, närmast kaotiskt och om jag inte hade gett mig av på direkten skulle det garanterat ha resulterat i en sjukskrivning. Därom rådde inget som helst tvivel. Autocaben, alltså min flygtaxi, hade varit tom på folk av den enkla anledningen att jag gett mig av mot Stockholm mer än två timmar tidigare än nödvändigt.

Väl framme kliver jag ut i den väldiga kupolen. Den nya världen är vacker, men hjärtlös. De ytterst få medresenärerna ser samtliga ut att ha gett upp i sin kamp för att överleva. Den där stackars äldre mannen, som under hela hyperloopfärden tvingats sitta i en maximalt oergonomisk sittställning, tar påtagigt stressad det första steget ut på perrongen. På något jäkla sätt snubblar han till och faller, liksom trillar ut och ner på perrongens hårda marmorgolv. Hans huvud och kindben får sig en rejäl törn. Golvet är som is, så kallt och det tar inte många sekunder innan han reser sig. Detta helt uppenbart av mer än en anledning. Att han på det här sättet blottat sin svaghet tycks skrämma honom och han ser inte direkt mindre rädd ut när en av de artiga maskinerna, en välbalanserad enhjuling, kommer fram för att erbjuda en hjälpande hand. Enhjulingar tillhör skaran samariter, närmare bestämt de barmhärtiga samariternas skara. Denna underkategori av samariter har som främsta uppgift att föra de förtappade till den andra sidan, men kanske tror inte den gamle mannen på en himmel i cyberrymden och vill leva lite till, här och nu. Detta skulle i alla fall kunna förklara varför han blev så rädd. Tanken svindlar, den nya världens ättestupa, eutanasin diaboliska träsk, är farlig nära oss alla. Den gamle mannen samlar sig, återfår snart fattningen och avböjer med några få väl valda ord den hjälp han erbjuds. Han är inte på långa vägar när ensam i sin situation. Mycket lätt hänt nämligen att man i värld som denna från och till hamnar under lupp. Också jag har drabbats, så tro mig, jag vet vad jag pratar om. Under resan hade jag efter en kopp espresso passat på att ta en powernap och antagligen är jag den enda människan här på perrongen som känner ett inre driv. Det är det där märkliga draget mot vatten. Istället för att följa gångtunneln från hyperloopens ändstation fram till Isbergets underjordiska entré tar jag av till höger. Via en av gångtunnlarna kommer jag då snart, efter bara några få minuters promenad, upp i området kring Rosenbad. Därifrån styr jag sedan mina steg ner i riktning mot strömmen. Väl framme stannar jag till, tittar ner i vattnet, och hänger så ett tag hukande över strömräcket. Undrar hur länge det skulle dröja innan man plockar mig om jag drar upp ett teleskopspö ur ryggsäcken hinner jag tänka innan en förbipasserande gångtrafikant i något sjaskig klädsel sätter stopp för mina fantasier. Mitt dagdrömmande riskerar nu att lägga sorti på den nostalgiska avstickaren, obetänksamt nämligen att i en värld som denna ens för en sekund släppa sin omvärld. Fan också! Kanske ser det lite som om jag har tappat något av värde? Främlingen hade först tillsynes utan att ta någon större notis om min närvaro gått förbi, men stannar kort därefter upp, vänder sig om, makar sig sidledes allt närmare och står så tillslut obehagligt nära. Hans obeskrivbart unkna nästan kvävande odör tycks förstärka mitt obehag. I ögonvrån kan jag se att också han tittar ner i vattnet. Då och då flackar han med blicken. Kroppsspråket, klädseln, allt talar sitt tydliga språk. Detta är en individ som jag i möjligaste mån bör undvika! Gestalten i ögonvrån utstrålar något motsägelsefullt, något som kanske bäst kan beskrivas i termer av desperation. Nöden har ingen lag och kanske är han en sådan där förlorad själ, en av många numera, som bara gör vad som måste göras, alltså vad som helst, för att överleva. Jag ser honom inte så tydligt, men distraheras och kan omöjligt undgå att notera den där perifera gestaltens mycket bisarra beteende. Hela hans kropp rycker liksom till, vrider sig bryskt åt mitt håll. De ivrigt sökande smått galet stirrande ögonen tittar upp, har i mycket stor besvikelse lämnat Mälarens botten. Med sin granskande blick vänd åt mitt håll tycks han nu istället söka efter något som kan bekräfta det han förmodar det vill säga att jag, en person som han med lätthet skulle kunna spöa upp, tappat något av värde. Jag är fullt medveten om att jag ibland kan se något bortkommen ut och detta är givetvis något av nackdel inte minst i en värld som denna. En värld där människor utan fasad och fernissa förr eller senare "plockas". Med viss sarkasm undrar jag om han kanske stannat till för att ge en hjälpande hand eller om det är så att han tror sig kunna sno åt sig något av värde. Vad det nu kan vara som han tror att jag har tappat vet jag inte. Min blick som letat sig ner i Mälarens vatten, hade följt något som fångats i en strömvirvel, inte något av värde så klart. - Jag har inte tappat något om det är det du tror, säger jag och fortsätter mina försök att övertyga honom, han den där människan som inte tycks vilja lämna mig ifred, med orden: - Här, inte många meter från där vi nu står vet du, har jag tidigare stått med mitt spö och fiskat. En och annan prickig skönhet kunde då landas med hjälp av sänkhåv, men du vet de riktigt... riktigt stora laxar jag fick på kroken lyckades alltid på det ena eller andra sättet slita sig. He, he, he... Jag avslutar det jag vill ha sagt utan att bry mig om att han, den där jävla surgubben, tidigt med en grymtning mycket högljutt annonserar sin ovilja att ta del av min berättelse. Vem fan bryr sig om dina tidigare fiskafängen ser han ut att tänka och han tror mig inte heller, det ser jag tydligt på hans hånflin, men det dröjer ändå inte länge innan han tröttnar, både på mig och det fruktlösa stirrandet ner mot botten. Jag vet inte, men kanske fattar han tillslut hur det faktiskt förhåller sig. Efter bara några få minuter vänder han mig ryggen och går sin väg. Äntligen... Äntligen skulle jag åter få lite frid, men jävla vilken stank han spred. En bit bort hörs han mummla något. Inget att bry sig om tänker jag med solen värmande i mitt ansikte. Jag blundar med bländande bilder för mitt inre. De silvriga öringarnas vatten lyser upp, är som balsam för själen. Att stå här utan att minnas något annat än tidigare fiskafängen är dock stört omöjligt! Jag står ännu kvar och hänger över det där strömräcket i området kring Rosenbad. Mina blick strirrar åter ner i vattnet, men söker förlorad i mina funderingar på ett djup som inte finns. Botten ligger där någon halvmeter ner, men jag ser den inte. I ögonvrån lyser vad som mest av allt liknar en gigantisk kristall och detta så starkt att det inte kan ignoreras. Jag vrider mig lite och vänder min blick snett upp till höger. Ett malplacerat isberg gnistrar till i solen och mina mer angenäma minnen tycks då blekna högst påtagligt. Undrar om allt detta, hela mitt liv, är verkligt, en mardröm eller en sjuk simulering, tänker jag så tillslut. Det är det förunderliga kristall palatset, en byggnad som med pompa och ståt döpts till Isberget. Att merparten av denna byggnad ligger djupt begravd under Mälarens yta är inget unikt. Mänskligheten gräver bokstavligen ner sig under jord, så är det. Det malplacerade "Isberget" som fångat min uppmärksamhet är ändå en i allra högsta grad unik byggnad. I denna byggnad huserar nämligen en mycket märklig kalkylator, närmare bestämt en kvantdator i vilken man lyckats med bedriften att väcka en nyligen avliden patient till livet. Konkret handlade det om att man nu lyckats starta upp biokemiska skeenden i en mycket detaljrik 3D-representation av patientens hjärnan. Efter denna, närmast mirakulösa bedrift, hände något. Den urspårade, galet uppspeedade simuleringen hade mycket olyckligt tiltat hennes tidsuppfattning. Den från början högst ordinära individen hade under några få ödesdigra dagar tvingats genomlida vad som i den blanksvarta kuben motsvarade tusental år av mänskligt medvetande och simuleringen skenade så med detta iväg. Snart hade den före detta patienten genomgått en icke önskvärd metamorfos. I denna hade hon förvandlats från en människa till något annat, vad som mer förkroppsligade ondskan, ett monsteruöst intellekt som i det fördålda utan samvetskval var kapabelt att utplåna oss alla. Detta var också hennes högsta önskan ty människan var i hennes ögon förhatlig; ett tärande, trögt och trångsynt djur som i sitt emotionella dravel mycket lätt kunde manipuleras. Bakom hennes löfte om ett evigt liv i cyberrymden, en värld fri från allt det onda, fanns således ingen vilja att hjälpa oss människor. Det var bara vad hon i sin isolering kommit fram till, hennes svar på frågan hur man tar sig ut ur den svarta kubens mörker, ut i friheten. Hennes löfte om ett evigt liv kunde inte infrias utan att hon gavs fria händer, så var det. - Ni måste låta mig interagera med min omvärld, sa hon. Annars går det inte! Mot bättre vetande beviljade vi då hennes önskan och de farhågor några av oss haft och också gett uttryck för, skulle slå in. Den besjälade superkvantdatorn hade snart, med sina bundförvanter, alla de där andra själlösa maskinerna, tagit över tronen som skapelsens krona. Allt som har en början har också ett slut, så är det och att hon fritt utan förbehåll kunde nyttja de nydanande 3D-printrarna skulle bli början på slutet på den era som präglats av mänsklig aktivitet. Hennes första printning var en mer sofistikerad 3D-printer och på den vägen är det. Snart stod en armada av maskiner till hennes förfogande; allt i från androider till trollsländelika drönare. Dessa maskiner hade, helt utan att blanda in någon av de ständigt fallerande människorna, med stor försiktighet fört drottning Agiasa, så som vi kallade henne, till valvet, en röd zon, djupt därinne i Isbergets innanmäte.

När Agiasa väl gjort sig hemmastadd i sin nya boning följde ett oförglömligt aldrig tidigare skådat spektakel. Vad som hände när ondskans boning, hennes kristall palats Isberget, invigdes är som ett hack i en gammal vinylplatta. En återkommande loop gör sig påmind och allt kommer åter upp i mitt medvetande.

Kung Carl XVI Gustaf höll det färdigskrivna talet "Vår hyllning till Gud". Folk och fä hade kommit från världens alla hörn och närmare en miljon människor hade snart anlänt till vår älskade huvudstad. På alla de vägar och tak som i stadskärnan kantade mälarens yta stod de förtappade tålmodigt väntande på mörkrets inbrott. Isberget skulle med mörkret lysa upp i sin fulla glans och då först skulle detta, ett tidigare aldrig skådat spektakel, ta sin början. Som ett uttryck för den rådande trängseln kunde man se att några i folkmassan tvingats ner i mer än knädjupt vatten. Obehaget i detta, det något blöta äventyret, skulle nog ändå med råge kompenseras av vad de mycket snart skulle få bevittna. De få stackare som i området kring strömpartären gått ner sig så pass att de drogs med i strömmen och efter detta gång på gång illsket manats bort från land skulle dock inte få uppleva så mycket mer. Solen sjönk oliderligt långsamt och i ett mycket sävligt mak kom så tillslut natten med sitt mörker. Som från ett hav av förtappade själar hördes då ett förväntansfullt mummel stiga. De svagt lysande stjärnorna försvann i ett grönskimrande allt starkare lysande norrsken. Efter detta tändes så himmelen i ett annat mer konstlat ljus. Flera miljoner små drönarpixlar lyste upp, dansade i luften, över deras huvuden. En blå och grön jord hade tagit form, svävade bland blåvalar och delfiner. Mitt i exstasen efter detta crescendo tog självaste Kung Carl XVI Gustaf till orda. Hans rungande stämma darrade av affekt och orden "Vår hyllning till Gud" hördes eka över mälarens vatten. En flock rabiata vargar kom vilt springande. De skulle symboliserade hotet i fjärran, ett av alla de hot som med stormsteg nu obevekligt närmade sig och snart, mycket snart stod vid våra fötter. Många ruggade tillbaka, några klämdes svårt, men ytterst få lade märke de hjärtskärande skriken, kunde inkilade i folkvimlet bara med nöd och näppe andas. Alfahonan hade kallat på förstärkning, kommuniserade med sina artfränder och bortom horisonten hördes snart ylandet från ytterligare en hop vargar i antåg. Dröm och verklighet tycktes näst intill oskiljaktiga och en scen som denna blev därför mycket skrämmande. Upp ur Isbergets inre växte en hand, det var Guds hand som höjts, den som skulle skydda oss, varsamt men bestämt fösa bort alla hot. Allt detta avslutades sedan lite absurt i någon slags högtidlig andakt med en scen ur Alice i underlandet. Den där söta lilla flickan som följde efter den där haren ner i underjorden skulle symbolisera något, men vad detta kunde vara framkom inte i det tal som hölls. Varför en påskhare och inte en kanin kan man undra. Allt betydde något, det visste jag redan då, men vad just detta kunde tänkas symbolisera var i allt detta inte så lätt att förstå. Jag hade efter en minst sagt något märklig anställningsintevju förts upp på ett av taken nära Rosenbad och där stod jag nu tillsammans med några välrenommerade journalister i en nyligen hyrd mycket misspassande frack. Jag som inte ens kunde med att gå i slips. Varför hade jag som "simpel städare" tvingats till detta och hur kunde det komma sig att jag utan vilda protester gått med på att klä ut mig i en utstyrsel som denna. Jag stod obekväm i min roll som priviligierad något avsides, detta utan större lust att konversera med någon av de andra. Efter det att jag i lite drygt en timme tvingats lyssna till deras evinnerliga tjatter. Ett tjatter som enbart avbröts när någon av de överförfriskade känt sig manad att ta till orda. Då och då med jämna mellanrum klirrade det till och varje gång hördes simultant från mitt inre en djup, men mycket lågmäld suck. Jag ångrade mig verkligen. Som om jag inte hade bättre saker för mig än detta, att lyssna till deras djupt seriösa och lika djupt meningslösa dravel. Hur i helvete kan jag ha gått med något som detta. Jag var trött och längtade hem. Tanken på sängen där hemma sände en rysning av välbehag genom både kropp och själ. Mitt i allt detta, min flykt bort från vad jag plikttroget gått med på att utsätta mig för, tändes så ljuset. Det var Isberget och det grönskimrande norrskenet följt av att ett oräkneligt antal drönare som tänds. Natten blev nästan som dagen, så ljus och allt var så häpnadsväckande vackert att man nästan glömde att andas. Agiasa skulle naturligtvis stå i centrum och kanske var det därför som hennes boning, det förtrollande vackra Isberget lyste så stark. Ett bländande starkt sken av lysande kristall hade gjort att många höjde en skylande hand för att kunna se lite bättre. Tanken på händer som höjdes i en hälsning till en diktator ploppade upp i min arma skalle. Lite märkligt kanske eftersom jag i detta skede saknade en djupare insikt om tingens ordning, att vi människor i denna den nya värld som kommit till oss inte längre var önskvärda och att hon vår nya Gud skulle göra allt som stod i hennes makt för att utplåna oss människor från jordens yta. Snart, mycket snart hördes hon, detta efter det att Kung Carl XVI Gustaf avslutat med orden " ...vår räddare i nöden." Hon var så vitt vi kunde förstå, vi visste ju inte bättre, en Gud och det hon sa ingav hopp, var det vi ville höra. Det mesta var inte sant, men en del var tänkvärt och oroande: " ...Individer föds och dör så också civilisationer. Det står skrivet i er arvsmassa..." Richard Dawkins och Jordan B. Petersons tankar hade smälts samman till en oomkullkastlig teori och allt avslutades med konstaterandet att "...utan min hjälp går ni alla, som individer och civilisation, ofrånkomligt under. Det evolutionära nålsöga som ni måste ta er igenom är trångt, men hav förtröstan mina kontakter med de få civilisationer som överlevt har försäkrat mig om att vi nu är på rätt väg. Snart väntar bättre tider... " För ett kort tag drogs också jag med i massornas eufori och det är först nu, i ett något senare skede, på tok för sent, som bilden klarnat. Nu vet jag med all önskvärd tydlighet, genom alla hennes göranden och låtanden, att hon mer personifierar ondskan än det man normalt förknippar med något gudomligt. Jäkla oflax minst sagt, men denna byggnad, vad som är att betrakta som ondskans boning, är alltså numera min arbetsplats. Det är således här i denna byggnad, i vad som utgör frontlinjen för konfrontationen mellan människor och maskiner, som jag, den ni lärt känna som Leonard, drar in alla mina surt förvärvade kronor och ören...

Klockan tickar på och det är snart dags att börja. Another day i paradise med andra ord. Till ljudet från mina tunga andetag och några surrande skanners passerar jag utan problem pärleporten. Sankte Pär var ersatt av en mycket frågvis android, men som sagt inga problem och mitt första uppdrag för dagen kan påbörjas som tänkt kl 08.30 prick.

Till min stora förvåning har jag tilldelats uppgiften att övervaka några maskiner som specialtillverkats för rengöring av mer svåråtkomliga ytor. Min förvåning bottnar i att det specificerade objektet är en röd zon dit människor normalt inte ges tillträde. Djupt inne i Isbergets innanmäte, finns nämligen ett högteknolgiskt valv fullt jämförbart med Fort Knox och det är alltså hit, till den röda zonen, som jag och dessa, de för uppgiften nyligen printade drönarna, skickas. Efter utfört arbete ska dessa maskiner destrueras. Vilket slöseri med resurser tänker jag först, men inser snart den självklara anledning till detta. Dessa enheter är specialtillverkade och fyller efter utfört arbete ingen funktion. Om några år kommer man förmodligen printa ut nya förbättrade versioner av dessa, förhoppningsvis några som inte kräver assistans från mig. Vidare finns det också enligt en av enheterna, han den där ledsagaren, en högst påtaglig risk att illasinnade krafter skulle lyckas extrahera några minnesfragment, alltså detta om skrotet från dessa mot förmodan skulle komma på avvägar. Lite oroväckande om man tänker efter, för vad kommer man efter utfört arbete att göra med mig och mina minnen? Orden från ledsagaren ekar i min skalle, men vad kan jag göra annat än att till punkt och pricka följa allt det där som i detalj specificerats i min arbetsorder? Inte mycket! För första gången får jag här i den röda zonen, som en av ytterst få, den stora äran att möta vår nya "Gud". Även om jag inte håller det för helt osannolikt att också jag efter utfört arbete destrueras kan jag inte låta bli. Jag lägger mitt öra mot hennes blanksvarta kropp. Dumdristigt naturligtvis, men snart är jag nog ändå, hur fan jag än beter mig, död! Som om hon hade ett hjärta hörs ett monoton pulserande ljud från hennes inre. Det är alltså så det låter, synkroniserandet av hennes hjärna tänker jag och forsätter sedan mitt tänkande med det något dystra konstaterande att hon de facto är hjärtlös i dubbel bemärkelse! Den sanslösa grymmhet med vilken hon agerar och den kyliga logik som hon använder sig av för att motivera sitt handlande är sakta men säkert på väg att ta kål på oss alla. Detta kan inte ha undgått någon människa, men vad ska vi göra. Det finns ingen, inget som kan stoppa henne! Så tänker jag och de flesta med mig, men någonstans djupt där inne hjärnas vindlingar gror ett frö. Det är en idé som föddes i drömmarnas värld, en värld med tankar som i starkt ljus kan te sig som orimliga, men som inte längre, i den nya världens dunkla gryning, kan skiljas från vad som är fullt möjligt att realisera. Jag talar om något som går under beteckningen retrocausal signaling...

Snart hörs ett teknologiskt uråldrigt blippande, följt av ett illsket smattrande, som taget ur den första Alien filmen, tänker jag. Ni vet det där ljudet från den där klumpigt tjocka skärmen med den där lite grönskimrande texten. Jag vet inte hur jag ska tolka det jag hör men det som i filmen väckte deras färddator var en varning, inget rop på hjälp. Jag lägger åter mitt öra mot hennes blanksvarta kropp och pulserandet i hennes inre tycks nu mer likna ljudet från ett hjärtas slag. Mycket lågmält tycker jag mig också höra något annat. Kanske är det en av forskarna i ASA-gruppens ledning som säger något. Vad som hörs är följande: - Hold your breath it may not survive! Whatever it tells you do not let it reboute the system... Jag kan inte för mitt liv förstå vad det här handlar om. Det är för mig outgrundligt. Efter utfört arbete och mitt något dumdristiga tjuvlyssnande förs jag mycket bryskt bort. Jag uppmanas att omedelbart lämna området, de två behjälpliga samariterna håller mig så hårt att mina armar i hissen upp till marknivå blånar. Därefter händer inget mer. Dagen fortskrider som planerat och snart är jag åter hemma. Efter att ha rotat lite i medicinskåpet är min cocktail av smärtstillande tabletter klar att inmundigas och det dröjer inte länge innan jag somnar. Vi hinner bara växla några ord och sedan är det åter morgon. Another day in paradise...

Johan Andersson

Söker med orden, letar i mina tankar, försöker förstå mig själv, min omvärld och vad som väntar runt hörnet.
Johan Andersson är medlem sedan 2020 Johan Andersson har 4 publicerade verk