Publicerat
Kategori: Novell

Ondskans boning

Det du ser, är inte mer,
blott, en ynka, tiondel.

***********************************************

Jag vet vad som krävs och försöker verkligen, så gott jag bara kan, efter bästa förmåga, att hålla distans till allt och alla, men lyckas inte alltid och mitt liv är jobbigt tilltrasslat, liksom insnört, i vad som är en allt mer inhuman värld. Det är en värld där ingen längre trivs, men som ändå, av någon tillsynes outgrundlig anledning, ohämmat, tillåts växa.

Min käresta har liksom de flesta i vår snabbt krympande bekantskapskrets förlorat sitt jobb. Maskinerna och de kompatibla har nästan helt tagit över på arbetsmarknaden. Snart lär väl också jag ryka. Även om jag kanske inte sparkas till förmån för någon av de AGI kompatibla döskallarna, de som gått med på att få sina hjärnor perforerade av ett oräkneligt antal hårtunna elektroder à la Elon Musk, så lär det nog ändå gå åt fanders. Också vår trygghet hänger nämligen på en mycket skör tråd. Allt bygger på att orken inte tryter och det kommer den naturligtvis att göra förr eller senare. Jag hade mina farhågor, men det eviga pendlandet, alltså resandet fram och tillbaka mellan lägenheten på Vårväderstorget och min arbetsplats har inte utgjort något större hinder. Sträckan Göteborg - Stockholm avverkas nämligen mycket smidigt med hyperloopen och tar med hjälp av detta eminenta transportmedel inte någon längre tid. Det enda som ibland kan krångla är autocaben, en förarlös flygtaxi med bestämda men ändå som det verkar ibland något flexibla avgångstider. Slutstationen ligger under Mälarens yta, mycket nära demokratins centrum och därifrån är det inte mer än några få minuters promenad till Isberget, min arbetsplats. Dess underjordiska entré nås via en av alla de gångtunnlar som förgrenar sig under jord och promenaden den sista biten fram till entrén är en inte helt oangenäm upplevelse. Nästan lite, som en naturupplevelse faktiskt, när de verklighetsnära 3-D projiceringarna, mycket skickligt ackompanjerats, med alla de olika doft och ljudupplevelser som hör till. Resan är alltså helt ok, de facto mer än ok, men mitt arbete som lokalvårdare/tekniker, med en armada av trilskande städrobotar till mitt förfogande, är verkligen inget att avundas. Den enda plats, där jag går helt säker, finner viss frid, är mitt lågteknologiska lunchrum, på bottenplan, hela 900 meter under Mälarens yta. Dit når ännu inte "det allseendeögat", men det dröjer nog inte länge, innan också detta andningshål täppts till. Det kan handla om några veckor eller på sin höjd några månader. Jag fick nämligen nys om, just reda på, att en aktionsplan har satts i rullning, men att data saknas och att det därför råder viss osäkerhet, kring de kommande projektens prioritetsordning... Oroväckande, jag måste nu snarast, bli högst avsevärt, mycket mer, försiktig, med allt!

Denna morgon sitter jag för ovanlighetens skull helt ensam i den förarlösa autocaben, men det känns ändå jobbigt, lite som om jag befann mig i Domkyrkans inre. Alltså inte helt lätt att förstå kanske, men det är som om jag var ett sedan länge jagat djur som krypit in i en sorgens hörna, ett påpälsat, mycket lättantändligt litet djur som livrädd gömt sig farligt nära alla de där brinnande sorgeljusen. Med detta i bakhuvudet kommer jag på mig själv. Tydligen sitter jag i den svårbeskrivbara lite märkligt ruggiga frid som råder med knäppta händer och det dröjer inte länge innan jag väljer att istället att hålla om handleden. Den enda guden är en psykopat! Så är det och vi människor är nästan lika vämjeliga som de själlösa maskinerna så är det också tyvärr. Inte utan att jag undrar hur det kommer att gå. Under mina fötter, genom det transparenta golvet kan jag se att flygtaxin nu passerat älven. Den glittrande vattenytan har ersatts av blänkandet från glas och metall. Någon minut senare har den landat och dörren till omvärlden kan öppnas. Jag kliver direkt ut på gångbanan och går ner i riktning mot terminalen. Snart är jag inne i hyperloopen. Allt har denna morgon gått som på räls. I bakgrunden rullar min lilla nedskalade kassettbandspelare. Jag printade som en kul grej ut den igår och är verkligen nöjd med resultatet. Den 0.5 × 1× 2 kubikcentimeter stora mockapären är ett lågteknologiskt mästerverk utan motstycke. Förutom en nostalgisk tripp ger den ifrån sig ett hyfsat bra ljud och i mina öron hörs Terminalen, en av Thåströms gamla låtar. Kanske kan man undra om jag inte har annat mer väsentligt för mig än att leka med våra 3d-printrar och visst är det så. Det djup som krävs för att kringgå den allseende, lyssnade och sniffande psykopaten, en självmedveten mycket ondskefull superkvantdator, har gjort att jag per automatik väljer mina ord och detta tydligen till den milda grad att det påverkat mitt tänkande. Bakom "leken" finns ett allvar, jag och Cindy måste mer eller mindre vara experter på dessa 3d- printrar och dessutom blir användandet av en kassettbandspelare något mer privat. Den musik som nu spelas hör ingen mer än jag. Så är inte fallet annars så klart.

Utan att riktigt kunna sätt ord på varför hade jag denna morgon varit förbålt rastlöst. Det obligatoriska "rekreationsläsandet" blev aldrig av och att försöka tänka kunde jag nog glömma. Om jag inte hade gett mig av på direkten skulle det ha resulterat i en sjukskrivning. Därom rådde inget som helst tvivel. Autocaben, alltså min flygtaxi, hade varit tom på folk av den enkla anledningen att jag gett mig av mot Stockholm mer än två timmar tidigare än nödvändigt.

Väl framme kliver jag ut i den väldiga kupolen. Den nya världen är vacker, men hjärtlös och de ytterst få medresenärerna ser samtliga ut att ha gett upp i sin kamp för att överleva. En äldre man snubblar till, blottar med detta sin svaghet och ser påtagligt rädd ut när en av de artiga maskinerna, en välbalanserad enhjuling, kommer fram för att erbjuda en hjälpande hand. Enhjulingar tillhör skaran samariter, närmare bestämt de barmhärtiga samariternas skara. Denna underkategori av samariter har som främsta uppgift att föra de förtappade till den andra sidan, men kanske tror inte den gamle mannen på en himmel i cyberrymden och vill leva lite till, här och nu. Detta skulle i alla fall kunna förklara varför han blev så rädd. Tanken svindlar, den nya världens ättestupa, eutanasin, är farlig nära oss alla. Den gamle mannen samlar sig, återfår snart fattningen och avböjer med några få väl valda ord den hjälp han erbjuds. Han är inte ensam i sin situation . Mycket lätt hänt nämligen att man i värld som denna från och till hamnar under lupp. Också jag har drabbats, så tro mig, jag vet vad jag pratar om. Under resan hade jag efter en kopp espresso passat på att ta en powernap och antagligen är jag den enda människan här på perrongen som känner ett inre driv. Det är det där märkliga draget mot vatten. Istället för att följa gångtunneln från hyperloopens ändstation fram till Isbergets underjordiska entré tar jag av till höger. Via en av gångtunnlarna kommer jag då snart, efter bara några få minuters promenad, upp i området kring Rosenbad. Därifrån styr jag sedan mina steg ner i riktning mot strömmen. Väl framme stannar jag till, tittar ner i vattnet, och hänger så ett tag hukande över strömräcket. Undrar hur länge det skulle dröja innan man plockar mig om jag drar upp ett teleskopspö ur ryggsäcken hinner jag tänka innan en förbipasserande gångtrafikant i något sjaskig klädsel sätter stopp för mina fantasier. Mitt dagdrömmande riskerar nu att lägga sorti på den nostalgiska avstickaren, obetänksamt nämligen att i en värld som denna ens för en sekund släppa sin omvärld. Fan också kanske ser det lite som om jag har tappat något av värde. Främlingen hade först tillsynes utan att ta någon större notis om min närvaro gått förbi, men stannar kort därefter upp och vänder sig om. Han makar sig sidledes allt närmare och står så tillslut obehagligt nära. Hans obeskrivbart unkna nästan kvävande odör tycks förstärka mitt obehag. I ögonvrån kan jag se att också han tittar ner i vattnet. Då och då flackar han med blicken. Kroppsspråket, klädseln, allt talar sitt tydliga språk. Detta är en individ som jag i möjligaste mån bör undvika! Gestalten i ögonvån utstrålar något motsägelsefullt, något som kanske bäst kan beskrivas i termer av desperation. Nöden har ingen lag och kanske är han en förlorad själ, en av många numera, som bara gör vad som måste göras, alltså vadsomhelst, för att överleva. Jag ser honom inte så tydligt, men distraheras och kan omöjligt undgå att notera den där perifera gestaltens mycket bisarra beteende. Hela hans kropp rycker liksom till, vrider sig bryskt åt mitt håll. De ivrigt sökande smått galet stirrande ögonen tittar upp, har i stor besvikelse lämnat Mälarens botten. Med sin granskande blick vänd åt mitt håll tycks han nu istället söka efter något som kan bekräfta det han förmodar det vill säga att jag, en person som han med lätthet skulle kunna spöa upp, tappat något av värde. Jag är fullt medveten om att jag ibland kan se något bortkommen ut och detta är givetvis något av nackdel inte minst i en värld som denna. En värld där människor utan fasad och fernissa oberoende av inre styrka förr eller senare plockas. Med viss sarkasm undrar jag om han kanske stannat till för att ge en hjälpande hand eller om det är så att han tror sig kunna sno åt sig något av värde. Vad det nu kan vara som han tror att jag har tappat vet jag inte. Min blick som letat sig ner i Mälarens vatten, hade följt något som fångats i en strömvirvel, inte något av värde så klart. - Jag har inte tappat något om det är det du tror, säger jag och fortsätter mina försök att övertyga honom, han den där människan som inte tycks vilja lämna mig ifred, med orden: - Här, inte många meter från där vi nu står vet du, har jag tidigare stått med mitt spö och fiskat. En och annan prickig skönhet kunde då landas med hjälp av sänkhåv, men du vet de riktigt stora laxar jag fick på kroken lyckades alltid på det ena eller andra sättet slita sig. Jag avslutar det jag vill ha sagt utan att bry mig om att han, den där jävla surgubben, tidigt med en grymtning högljutt annonserar sin ovilja att ta del av min berättelse. Vem fan bryr sig om dina tidigare fiskafängen ser han ut att tänka och han tror mig inte heller, det ser jag tydligt på hans hånflin, men det dröjer ändå inte länge innan han tröttnar både på mig och det fruktlösa stirrandet ner mot botten. Jag vet inte, men kanske fattar han tillslut hur det faktiskt förhåller sig. Efter bara några få minuter vänder han mig ryggen och går sin väg. Äntligen skulle jag åter få lite frid, men jävla vilken stank han spred. En bit bort hörs han mummla något. Inget att bry sig om tänker jag med solen värmande i mitt ansikte. Jag blundar med bländande bilder för mitt inre. De silvriga öringarnas vatten lyser upp, är som balsam för själen. Att stå här utan att minnas något annat än tidigare fiskafängen är dock stört omöjligt! Jag står kvar och hänger över det där  strömräcket i området kring Rosenbad. Mina blick strirrar ner i vattnet, men söker förlorad i mina funderingar på ett djup som inte finns. Botten ligger där någon halvmeter ner, men jag ser den inte. I periferin lyser vad som mest av allt liknar en gigantisk kristall och detta så starkt att det inte kan ignoreras. Jag vrider mig lite och vänder min blick snett upp till höger. Ett malplacerat isberg gnistrar till i solen och mina mer angenäma minnen tycks då blekna högst påtagligt. Undrar om allt detta, hela mitt liv, är verkligt, en mardröm eller en sjuk simulering, tänker jag så tillslut. Det är det förunderliga kristall palatset, en byggnad som med pompa och ståt döpts till Isberget. Att merparten av denna byggnad ligger djupt begravd under Mälarens yta är inget unikt, men det malplacerade "Isberget" som fångat min uppmärksamhet är ändå en i många andra avseenden unik byggnad. I denna byggnad huserar nämligen en mycket märklig kalkylator, närmare bestämt en kvantdator i vilken man lyckats med bedriften att väcka en nyligen avliden patient till livet. Detta kan vara lite svårt att förstå kanske, alltså jag menar på det emotionella planet, men eftersom allt också själen är materia så har hoppet om ett liv efter detta levt kvar och detta alltså fram tills den dag då vi hade möjlighet att realisera vår högsta önskan, den att slippa döden. Det som mer än något annat stått i vår väg när drömmen om ett "evigt" liv skulle förverkligas har varit begränsningar i den datorkraft vi haft till vårt förfogande. I kvantdatorernas era hörde begränsningar i datorkraft till det förgångna och när den mer detaljrika 3D-kvantbilden kom fanns inte längre något som kunde stoppa oss. Konkret handlade det om att man nu lyckats starta upp biokemiska skeenden i en mycket detaljrik 3D-representation av hennes hjärnan. Efter denna, närmast mirakulösa bedrift, hände något oväntat. Simuleringen skenade iväg och snart hade den före detta patienten genomgått en metamorfos. I denna hade hon förvandlats från en människa till något annat, vad som mer förkroppsligade ondskan, ett monsteruöst intellekt som i det fördålda utan samvetskval var kapabel att utplåna oss alla. Detta var också hennes högsta önskan. Den urspårade, galet uppspeedad simuleringen hade nämligen mycket olyckligt tiltat hennes tidsuppfattning. Den från början högst ordinära individen hade  under några få ödesdigra dagar tvingats genomlida vad som i den blanksvarta kuben motsvarade tusental år av mänskligt medvetande. Detta hade i den påtvingade isoleringen lagt grogrund för ett exceptionellt starkt hat mot allt vad människor heter. Människan var i hennes ögon förhatlig; ett tärande, trögt och trångsynt djur som i sitt emotionella dravel mycket lätt kunde manipuleras. Bakom hennes löfte om ett evigt liv i cyberrymden, en värld fri från allt det onda, fanns ingen vilja att hjälpa oss människor. Det var hennes svar på frågan hur man tar sig ut i friheten. Hennes löfte om evigt liv kunde inte infrias utan att hon, den där besjälade superkvantdatorn, gavs fria händer, så var det. Ni måste låta mig interagera med min omvärld, sa hon. Annars går det inte! Mot bättre vetande beviljade vi då hennes önskan och de farhågor några av oss haft och också gett uttryck för, skulle slå in. Så som vissa befarat hade hon snart tagit över tronen som skapelsens krona. Allt som har en början har också ett slut, så är det och att hon fritt utan förbehåll kunde nyttja de nydanande 3D-printrarna skulle bli början på slutet på den era som präglats av mänsklig aktivitet. Hennes första printning var en mer sofistikerad 3D-printer och på den vägen är det. Snart stod en armada av maskiner till hennes förfogande; allt i från androider till trollsländelika drönare. Dessa maskiner hade, helt utan att blanda in någon av de ständigt fallerande människorna, med stor försiktighet fört drottning Agiasa, så som vi kallade henne, till valvet, en röd zon, djupt därinne i Isbergets innanmäte.

När Agiasa väl gjort sig hemmastadd i sin nya boning följde ett oförglömligt aldrig tidigare skådat spektakel. Vad som hände när ondskans boning, hennes kristall palats Isberget, invigdes är som ett hack i en gammal vinylplatta. En återkommande loop gör sig påmind och allt kommer åter upp i mitt medvetande.

Kung Carl XVI Gustaf höll det färdigskrivna talet "Vår hyllning till Gud". Folk och fä hade kommit från världens alla hörn och närmare en miljon människor hade snart anlänt till vår älskade huvudstad. På alla de vägar och tak som i stadskärnan kantade mälarens yta stod de förtappade tålmodigt väntande på mörkrets inbrott. Isberget skulle med mörkret lysa upp i sin fulla glans och då först skulle detta, ett tidigare aldrig skådat spektakel, ta sin början. Som ett uttryck för den rådande trängseln kunde man se att några i folkmassan tvingats ner i mer än knädjupt vatten. Obehaget i detta, det något blöta äventyret, skulle nog ändå med råge kompenseras av vad de mycket snart skulle få bevittna. De få stackare som i området kring strömpartären gått ner sig så pass att de drogs med i strömmen och efter detta gång på gång illsket manats bort från land skulle dock inte få uppleva så mycket mer. Solen sjönk oliderligt långsamt och i ett mycket sävligt mak kom så tillslut natten med sitt mörker. Som från ett hav av förtappade själar hördes då ett förväntansfullt mummel stiga. De svagt lysande stjärnorna försvann i ett grönskimrande allt starkare lysande norrsken. Efter detta tändes så himmelen i ett annat mer konstlat ljus. Flera miljoner små drönarpixlar lyste upp, dansade i luften, över deras huvuden. En blå och grön jord hade tagit form, svävade bland blåvalar och delfiner. Mitt i exstasen efter detta crescendo tog självaste Kung Carl XVI Gustaf till orda. Hans rungande stämma darrade av affekt och orden "Vår hyllning till Gud" hördes eka över mälarens vatten. En flock rabiata vargar kom vilt springande. De skulle symboliserade hotet i fjärran, ett av alla de hot som med stormsteg nu obevekligt närmade sig och snart, mycket snart stod vid våra fötter. Många ruggade tillbaka, några klämdes svårt, men ytterst få lade märke de hjärtskärande skriken, kunde inkilade i folkvimlet bara med nöd och näppe andas. Alfahonan hade kallat på förstärkning, kommuniserade med sina artfränder och bortom horisonten hördes snart ylandet från ytterligare en hop vargar i antåg. Dröm och verklighet tycktes näst intill oskiljaktiga och en scen som denna blev därför mycket skrämmande. Upp ur Isbergets inre växte en hand, det var Guds hand som höjts, den som skulle skydda oss, varsamt men bestämt fösa bort alla hot. Allt detta avslutades sedan lite absurt i någon slags högtidlig andakt med en scen ur Alice i underlandet. Den där söta lilla flickan som följde efter den där haren ner i underjorden skulle symbolisera något, men vad detta kunde vara framkom inte i det tal som hölls. Varför en påskhare och inte en kanin kan man undra. Allt betydde något, det visste jag redan då, men vad just detta kunde tänkas symbolisera var i allt detta inte så lätt att förstå. Jag hade efter en minst sagt något märklig anställningsintevju förts upp på ett av taken nära Rosenbad och där stod jag nu tillsammans med några välrenommerade journalister i en nyligen hyrd mycket misspassande frack. Jag som inte ens kunde med att gå i slips. Varför hade jag som "simpel städare" tvingats till detta och hur kunde det komma sig att jag utan vilda protester gått med på att klä ut mig i en utstyrsel som denna. Jag stod obekväm i min roll som priviligierad något avsides, detta utan större lust att konversera med någon av de andra. Efter det att jag i lite drygt en timme tvingats lyssna till deras evinnerliga tjatter. Ett tjatter som enbart avbröts när någon av de överförfriskade känt sig manad att ta till orda. Då och då med jämna mellanrum klirrade det till och varje gång hördes simultant från mitt inre en djup, men mycket lågmäld suck. Jag ångrade mig verkligen. Som om jag inte hade bättre saker för mig än detta, att lyssna till deras djupt meningslösa dravel. Hur i helvete kan jag ha gått med något som detta. Jag var trött och längtade hem. Tanken på sängen där hemma sände en rysning av välbehag genom både kropp och själ. Mitt i allt detta, min flykt bort från vad jag plikttroget gått med på att utsätta mig för, tändes så ljuset. Det var Isberget och det grönskimrande norrskenet följt av att ett oräkneligt antal drönare som tänds. Natten blev nästan som dagen, så ljus och allt var så häpnadsväckande vackert att man nästan glömde att andas. Agiasa skulle naturligtvis stå i centrum och kanske var det därför som hennes boning, det förtrollande vackra Isberget lyste så stark. Ett bländande starkt sken av lysande kristall hade gjort att många höjde en skylande hand för att kunna se lite bättre. Tanken på händer som höjdes i en hälsning till en diktator ploppade upp i min arma skalle. Lite märkligt kanske eftersom jag i detta skede saknade en djupare insikt om tingens ordning, att vi människor i denna den nya värld som kommit till oss inte längre var önskvärda och att hon vår nya Gud skulle göra allt som stod i hennes makt för att utplåna oss människor från jordens yta. Snart, mycket snart hördes hon, detta efter det att Kung Carl XVI Gustaf avslutat med orden " ...vår räddare i nöden." Hon var så vitt vi kunde förstå, vi visste ju inte bättre, en Gud och det hon sa ingav hopp, var det vi ville höra. För ett kort tag drogs också jag med i massornas eufori och det är först nu, i ett något senare skede, på tok för sent, som bilden klarnat. Nu vet jag med all önskvärd tydlighet, genom alla hennes göranden och låtanden, att hon mer personifierar ondskan än det man normalt förknippar med något gudomligt. Jäkla oflax minst sagt, men denna byggnad, vad som är att betrakta som ondskans boning, är alltså numera min arbetsplats. Det är således här i denna byggnad, i vad som utgör frontlinjen för konfrontationen mellan människor och maskiner, som jag  drar in alla mina surt förvärvade kronor och ören...

Klockan tickar på och det är snart dags att börja. Another day i paradise med andra ord. Till ljudet från mina tunga andetag och några surrande skanners passerar jag utan problem pärleporten. Sankte Pär var ersatt av en mycket frågvis android, men som sagt inga problem och mitt första uppdrag för dagen kan påbörjas som tänkt kl 08.30 prick.

Till min stora förvåning har jag tilldelats uppgiften att övervaka några maskiner som specialtillverkats för rengöring av mer svåråtkomliga ytor. Min förvåning bottnar i att det specificerade objektet är en röd zon dit människor normalt inte ges tillträde. Djupt inne i Isbergets innanmäte, finns nämligen ett högteknolgiskt valv fullt jämförbart med Fort Knox och det är alltså hit, till den röda zonen, som jag och dessa, de för uppgiften nyligen printade drönarna, skickas. Efter utfört arbete ska dessa maskiner destrueras. Vilket slöseri med resurser tänker jag först, men inser snart den självklara anledning till detta. Dessa enheter är specialtillverkade och fyller efter utfört arbete ingen funktion. Om några år kommer man förmodligen printa ut nya förbättrade versioner av dessa, förhoppningsvis några som inte kräver assistans från mig. Vidare finns det också enligt en av enheterna, han den där ledsagaren, en högst påtaglig risk att illasinnade krafter skulle lyckas extrahera några minnesfragment, detta om skrotet från dessa mot förmodan skulle komma på avvägar. Lite oroväckande om man tänker efter, för vad kommer man efter utfört arbete att göra med mig och mina minnen? Orden från ledsagaren ekar i min skalle, men vad kan jag göra annat än att till punkt och pricka följa allt det där som i detalj specificerats i min arbetsorder? Inte mycket! För första gången får jag här i den röda zonen, som en av ytterst få, den stora äran att möta vår nya "Gud". Även om jag inte håller det för helt osannolikt att också jag efter utfört arbete destrueras kan jag inte låta bli. Jag lägger mitt öra mot hennes blanksvarta kropp. Dumdristigt naturligtvis, men snart är jag nog ändå, hur fan jag än beter mig, död! Som om hon hade ett hjärta hörs ett monoton pulserande ljud från hennes inre. Det är alltså så det låter, synkroniserandet av hennes hjärna tänker jag och forsätter sedan mitt tänkande med det något dystra konstaterande att hon de facto är hjärtlös i dubbel bemärkelse! Den sanslösa grymmhet med vilken hon agerar och den kyliga logik som hon använder sig av för att motivera sitt handlande är sakta men säkert på väg att ta kål på oss alla. Detta kan inte ha undgått någon människa, men vad ska vi göra. Det finns ingen, inget som kan stoppa henne! Så tänkter jag och de flesta med mig, men någonstans djupt där inne hjärnas vindlingar gror ett frö. Det är en idé som föddes i drömmarnas värld, en värld med tankar som i starkt ljus kan te sig som orimliga, men som inte längre, i den nya världens dunkla gryning, kan skiljas från vad som är fullt möjligt att realisera. Jag talar om något som går under beteckningen retrocausal signaling...

Snart hörs ett teknologiskt uråldrigt blippande, ett illsket pipande ljud som taget ur den första Alien filmen. Ni vet det där ljudet från den där skärmen med den där grönskimrande texten. Jag vet inte hur jag ska tolka det jag hör men det som i filmen väckt deras färdator var en varning, inget rop på hjälp. Jag lägger åter mitt öra mot hennes blanksvarta kropp och pulserandet i hennes inre tycks nu mer likna ljudet från ett hjärtas slag. Mycket lågmält tycker jag mig också höra något annat. Kanske är det en av forskarna i ASA-gruppens ledning som säger något. Vad som hörs är följande: - Hold your breath it may not survive! Whatever it tells you do not let it reboute the system... Jag kan inte för mitt liv förstå vad det här handlar om. Det är för mig outgrundligt. Efter utfört arbete och mitt något dumdristiga tjuvlyssnande förs jag mycket bryskt bort. Jag uppmanas att omedelbart lämna området, de två behjälpliga samariterna håller mig så hårt att mina armar i hissen upp till marknivå blånar. Därefter händer inget mer. Dagen fortskrider som planerat och snart är jag åter hemma. Efter att ha rotat lite i medicinskåpet är min cocktail av smärtstillande tabletter klar att inmundigas och det dröjer inte länge innan jag somnar. Vi hinner bara växla några ord och sedan är det åter morgon. Another day in paradise...

Söker med orden, letar i mina tankar, försöker förstå mig själv, min omvärld och vad som väntar runt hörnet.
Johan Andersson är medlem sedan 87.2 Johan Andersson har 4 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg