Spänningen kryper

Sticker längs ryggraden. Märkligt obehag men vill samtidigt hålla ögonen öppna. Om jag väljer att inte kliva av i Tallinn, kan jag bara återvända tillbaka till Helsingfors. Har ju en tur- och returbiljett. Vad var då meningen med resan över? Hade på jobbet fått hjälp av en arbetskamrat som var med i Baptistkyrkan att ordna fram en kontakt utanför Tallinn. Med en inbjudan lyckades jag få tag på ett visum.

Frusen om tårna. Den kyliga vinden från havet fick även överkroppen att huttra. Var kanske inte riktigt klädd för en vecka i Arktis dock men ute på öppet vatten, en fuktig novemberkväll, gjorde nog sitt ändå. Hade ett par fingervantar i fickan men ville inte, liksom, använda dem. Kunde på något vis förstöra stämningen av äventyr. Sakta segar sig tiden framåt. Tar trappan på utsidan upp till baren. Lutar mig mot räcket när ett par lätt berusade tar sig nerför. Rycker upp dörren. Lika trist som kvällen innan. Bara några vid bardisken. Ingen sitter vid de små borden med stora röda ingrodda dukar. Den mörkt blodröda färgen passade väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. Båten från Helsingfors var en gammal sliten bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet. Vad ska jag göra nu? Några timmar kvar tills vi anländer till Tallinn.

Rör mig sakta fram till bardisken, eller vad jag nu skulle kalla den enda platsen där man kunde få i sig något. Med lite engelska och pekfingret lyckas jag beställa en Cola med Snickers. Ja något annat såg jag inte, förutom en massa alkohol, cigaretter och några torra inplastade smörgåsar. Med gurka och liten ostbit? Äter man inget på båten? Släpper funderingen. Betalar med ryska rubel. Hade lyckats växla till mig en saftig bunt på terminalen i Helsingfors. Hur skulle man annars kunna betala något i Tallinn? Medan jag sitter och tuggar på min Snickers försöker jag lyssna på snacket i baren. Nästan bara ryska. En och annan engelsk fras kändes påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta hade nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Överfarten var inte trevlig. Bara röka och dricka …

Som svensk krävdes både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. Hade sett flera Bondfilmer. Vilka som var de onda, gick inte att ta miste på. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Grymma ansikten … Nu var det slutet av 80-talet. Hade sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så hade relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kunde till och med om det fanns en inbjudan få besöka länderna på andra sidan Östersjön. Om man nu inte redan hade någon bekant där?

Sovjetfinska färjan m/s George Ots drev sakta in mot Tallinns hamn. Allt jag såg från fönstret låg insvept i vitt snö. Is guppade i vattnet. Frös om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Hade lite svårt att hålla mig vaken där jag bara stod. Hur var natten? Hade med mig en sovsäck inrullad överst i ryggsäcken, under remmarna. Man vet aldrig hur härbärget kan se ut. Hade inte bokat någon hytt. Det blev däcksplats, under en av järntrapporna. Kunde jag klara natten så är man nog redo för ”ett kortare besök i det ryska Sibirien”. Lustig och bisarr tanke på väg över till ett ockuperat land? Ett sätt att hålla humöret uppe, skulle jag tro. Blev en mörk dold plats under en järntrappa. Ensam och oskyddad …

Blev inte många timmars sömn. Mest för kylan förstås men även alla tankar som snurrade runt i huvudet. Hade aldrig innan rest med båt över Östersjön, utom förstås med familjen på semester till Gotland. Knappt lämnat min hemstad. Visst flyttade unga men då till Stockholm, inte längre. Så visst gjorde det mig nyfiken. Ständig rädsla och misstro mot allt och alla var det som vi uppfattade dem på andra sidan. Jag vet inte, kanske det eggade mig att få se när systemet sakta öppnade sig i början av 80-talet. Hade jag något att riskera, nej. Ensam. Bara titta på teve med en chokladkaka på kvällarna. Fri från hemstadens bojor men för vad? Muren i Berlin hade fallit …

novellen "spänning i luften" (sista delen)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk