Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Greppar ryggsäcken

Rör mig framåt. Fåtal personal. Klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Flera står bara längs väggen och tittar. Sysslolösa. Fanns de som bar Kalasjnikov, fast slött i axelremmen. Kunde lätt gå runt bevakningen. Minns inte något större kontroll av biljetten och passet när jag gick ombord i Helsingfors. Kalla kriget hade svalnat betydligt. Och muren i Berlin revs en månad tidigare. Uttråkade blickar. Nerverna spelar mig ett spratt. Ett kommunistland.

Tulldiskar utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. Uttryckslösa ansikten. Stela känslokalla blickar. Studerar mig från topp till tå – kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Sovjetiska tjänstemän stationerade för att bevaka hamnen. Känner mig fortfarande nervös. Kan inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla.

Står här framför dem. Rör mig sakta framåt. En av männen vid den gula målade spärrlinjen säger något på ryska och visar slött med ena handen. Lyfter upp min ryggsäck. Dunsar till. Ser den sakta röra sig framåt på bandet. In under ett plastskynke som på en flygplats. De tittar på sin skärm. Inte ett ord. Passerar själv genom en skanner. Tyst. Inget pip. Andas in. Låter sedan luften som samlats i lungorna sakta försiktigt pysa ut genom näsan. Försöker att inte visa något.

Nickar till en annan man. Lyfter upp ryggsäcken. Sovjetunionen? Ingen öppnade mitt bagage. Ingen muddrade mig för att se om något komprometterande finns. Visas fram till passkontrollen. Någon sekunds blick. Likgiltighet eller snabbt försvunnen misstänksamhet. Blir stående. Mitt pass granskas noga, för hand. Diskussion uppstår mellan två av tjänstemännen. Ett papper plockas fram. Stämplas, läggs i passet och allt lämnas tillbaka. Ingen stämpel i passet. När jag senare skulle åka hem tvingades jag lämna tillbaka alla kontanter, mot kvitto förstås. Trots att de var nästan värdelösa.

Viftas iväg. Ingen återvändo. Längs ena långsidan, bortom ett kraftigt rep, ser jag passagerare är på väg till båten. Rader av finländska turister som rullar iväg med kylskåp, diskmaskinerna och annan köksutrustning. Finns kanske en uppdämd nyfikenhet och ett begär av billiga varor, som estländare får köa till under flera år. Absurd och beklämmande samtidigt.

Ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Fåtal som väntar. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmar in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här är man inte riktigt välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften. Möts av en man med mitt namn på en pappskiva, liksom ”taxi”. Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn. Genom en arbetskamrat på jobbet hade jag hunnit brevväxla med honom.

Står med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna småsmutsiga bruna skor. Smalt leende, som lättad att vi kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Känsla av att här stannar man inte mer än absolut nödvändigt. Inte heller en kopp kaffe med någon kaka. Rör oss snabbt, men inte för snabbt om någon skulle bli misstänksam, mot entrédörrarna. Öppen militärjeep passerar utanför fönstret. Sovjetiska soldater med Kalasjnikovs. Skarp ammunition?

novellen "morgondis över Tallinn" (sista delen)

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 158. Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Maja Wellerstadt

Namnet är en pseudonym. Feminist, socialist, aktivist. Autistisk bidragstagare som drömmer om att en dag kunna leva på skrivandet.

Maja Wellerstadt

På andra plats denna veckan: Tindra Oshaug