Publicerat
Kategori: Novell

På besök i tiden

På besök i tiden


- Vad skulle jag ut i detta vädret och göra ? muttrade kvinnan bakom ratten ilsket för sig själv. Den lilla röda Fiaten for kors och tvärs över den blixthala vägen. Snön yrde så tätt utanför bilfönstren att hon bara såg några meter framför sig. Innan hon åkt, hade hon lyssnat på radio, där de hade varnat för den annalkande snöstormen. Hon hade trott att det bara skulle ta ett par timmar att köra och gett sig av trots varningarna. Nu hade hon varit på väg i nästan tre timmar och stormen blev bara värre och värre. Snart skulle hon inte se någonting. Vägbeskrivningen hon fått var inte till någon större hjälp eftersom hon inte kunde läsa på vägskyltarna genom snöyran. Hon var inte rädd, det skulle mycket till att skrämma henne. Däremot kände hon en långsamt stigande irritation.
-Förbaskade väder! ropade hon rakt ut i snömörkret. I samma ögonblick ringde hennes mobiltelefon. Utan att släppa vägen med blicken famlade hon med ena handen efter telefonen, fick tag i den och svarade.
- Jaa, det är Katarina här.
- Hej Kattis, är du framme än? Det var Åke, hennes fästman. Han hade redan från början varit emot att hon skulle köra ensam.
- Ta tåget, så kan du koppla av lite, hade han sagt. Katarina visste att han var orolig. Hon visste också att han hade haft rätt; hon borde inte gett sig iväg, men han kunde vara så odrägligt överlägsen, att nu när han ringde ville hon inte erkänna att hon råkat illa ut.
- Det är okej, jag ser ljusen från samhället och är framme om ett par minuter, sa hon därför. Hon hade ingen större lust att prata med honom just nu, men innan hon hann avsluta samtalet fortsatte Åke att tala:
-Hälsa herrarna advokaterna från mig att inte ge dig några bekymmer med det där arvet, jag vill ha dig hemma hos mig snart igen, hör du det?
Katarina hörde på hans röst att han log och blev med ens alldeles varm inombords. Det var omöjligt att vara arg på Åke någon längre stund. All ilska rann av henne och hon skulle just berätta om sin belägenhet för honom när det hördes ett pip och telefonen blev alldeles tyst. Kontakten med Åke hade brutits. Katarina stirrade på telefonen och förstod absolut ingenting. Hon var säker på att batteriet hade varit fulladdat när hon åkte hemifrån. Nåja, det hjälpte henne knappast nu, hur säker hon än var, telefonen var död.
Samtalet med Åke hade påmint henne om skälet till resan. En avlägsen släkting hade avlidit och tydligen efterlämnat sig något slags arv som nu skulle delas mellan henne och en syssling som hon aldrig träffat. Det var som i en Agatha Christie deckare, tänkte Katarina och smålog. I vanliga fall
var hon en praktisk person med båda fötterna stadigt på jorden, men detta med ett arv från en okänd släkting kittlade hennes fantasi.
Plötsligt märkte Katarina hur bilen började kana oroväckande nära dikeskanten. Hon gjorde en desperat undanmanöver, men förgäves. Sakta men säkert gled bilen längre och längre ner i den djupa snön i diket. Jo,


detta var just snyggt. Här satt hon nu, vilse, utan telefon, bilen ohjälpligt fast i meterdjup snö och Åke som trodde att hon var framme vid det här laget! Katarina hade en stunds överläggningar med sig själv. Skulle hon sitta kvar och hoppas att någon kom förbi? Knappast troligt, tänkte hon, jag har ju inte sett någon annan bilist den senaste timmen. Nej, det klokaste vore nog att hitta ett hus och be att få låna telefonen där för att ringa efter hjälp. Beslutsamt klädde hon på sig alla varma kläder hon hade med sig och började mödosamt öppna bildörren. Den blockerades av snön och till slut fick hon klättra över på passagerarsidan för att ta sig ut den vägen. När hon så äntligen stod uppe på vägen var hon helt slut. För första gången denna olycksaliga kväll kände hon en ilning av rädsla. Det blåste mer än hon först trott och den starka vinden piskade snön mot hennes ansikte. Efter bara några minuters kämpande mot stormen var hon färdig att ge upp. Hon skulle just vända om mot bilen igen när någonting blinkande till i en träddunge ett stycke från vägen. Då såg hon också att hon stod alldeles intill en skylt, inte en vanlig vägskylt utan en träskylt, knappt synlig ovanför snötäcket. Skylten såg ut att vara handskriven i snirklig skrivstil och det var med nöd och näppe hon lyckades lista ut vad det stod; Tolftanäs. En svag aning av igenkännande for snabbt genom henne, men försvann lika snabbt igen. Kanske hade hon stött på namnet i sitt arbete som journalist, men det kunde göra det samma, huvudsaken var att det låg ett hus någonstans där inne mellan träden. Ett hus med värme, människor och en telefon. Katarina försökte ta sikte på det svagt blinkande ljuset och började gå. Ute på fältet, mellan vägen och den lilla träddungen, var snön om möjligt ännu djupare. Katarina föll omkull flera gånger och snön som envist slog henne i ansiktet gjorde henne halvblind. Om jag klarar mig helskinnad ur detta ska jag aldrig mer låta min stolthet hindra mig från att be Åke om hjälp, tänkte Katarina. Hon kunde inte minnas att hon någonsin saknat honom så mycket som i denna stund
Det tog henne nästan en halvtimme att nå fram till träden. Hon såg till sin stora lättnad att det mycket riktigt låg ett hus där, ett stort trähus med glasveranda. Två av fönstren var svagt upplysta medan resten av huset låg i mörker. Hon gick runt huset för att hitta entrédörren och fann den på husets andra långsida. När hon skulle ringa på upptäckte hon att det inte fanns någon ringklocka. Däremot pryddes dörren av en magnifik portklapp i form av ett lejon. Hon började så smått undra vad det var för ett ställe hon hamnat på men nu stod hon ju här och hade inget annat val än att bulta på dörren och hoppas på det bästa.
Det tog så lång tid innan någon kom och öppnade att hon var på väg att gå därifrån. När dörren äntligen slogs upp uppenbarade sig en livréklädd man. Katarinas förvåning visste inga gränser.
- Han ser ut som tagen direkt ur ”Herrskap och tjänstefolk”, tänkte hon.
- Välkommen, ni är väntad av Madame, sa den livréklädde mannen. Uppenbarligen förväxlade han henne med någon annan.
- Jag är inte den ni tror, försökte Katarina förklara, jag sitter fast i diket med… Längre hann hon inte innan mannen avbröt henne.



- Ni är välkommen, varsågod och stig på, Madame kommer att bli mycket glad att se er. Lite villrådig stod Katarina kvar ett ögonblick och gjorde ett hastigt överslag av situationen. Bilen i diket, ingen fungerande mobiltelefon, dessutom frös hon och var totalt utmattad och kanske visste de någon bonde med traktor i närheten som kunde hjälpa henne upp med bilen.
-Tack, sa hon därför och klev in. Hon befann sig med ens i en stor hall. Golvet var av marmor och väggarna klädda med vackert utsmyckad panel i ett mörkt träslag. I taket hängde en gigantisk kristallkrona. Rakt fram löpte en bred stentrappa upp till husets övervåning. På väggarna längs trappan hängde målade porträtt. Katarina visste inte vad hon skulle tro. Vad var detta för ett ställe ? Mannen visade in henne i ett angränsande rum och där framför en öppen spis med flammande brasa satt Madame. ”Sagotant” var den första tanken som slog Katarina vid åsynen av den gamla damen. Hon hade hår som spunnet socker, uppsatt på hjässan, och en skir crémefärgad klänning. En känsla av overklighet kom över Katarina. Kontrasten mellan snöstormen utanför och den varma, tunga atmosfären inne i huset gjorde henne yr. Det sista hon var medveten om innan dimman i hennes huvud tätnade och blev till totalt mörker, var Madame som ropade:
- Albert, kom och hjälp flickebarnet…
Ett svagt upplyst rum, tunga sammetsdraperier framför höga fönster. En kvinna med hår som spunnet socker ger henne varm dryck och mumlar: Lilla barn, lilla lilla barn…
Framemot morgonen vaknade hon till. Det var alldeles tyst och stilla och först förstod hon inte varför hon vaknat. Sedan kände hon en svag men alldeles tydlig lukt av brandrök. Tvärt satte hon sig upp. varken Albert eller Madame syntes till. Hennes huvud värkte och hon hade svårt att minnas vad som hänt. Bara en tanke var klar och redig: Hon måste därifrån, nu! Katarina visste inte själv varför hon hade så bråttom, brandlukten var avlägsen, så det var inte den som drev henne, men någonting manade på henne. Till sin glädje såg hon att det slutat snöa och var alldeles stilla ute. Snabbt klädde hon på sig och för att inte riskera att stöta på Madame eller Albert klättrade hon ut genom ett fönster och hoppade den korta biten ner till marken. Hon upptäckte till sin bestörting att hon var rädd, räddare än hon någonsin varit förut i hela sitt liv. Nu ville hon så snabbt som möjligt lägga den här kusliga platsen bakom sig och komma iväg på sin avbrutna resa. Hoppas bara att hon fick tag i någon som kunde hjälpa henne upp ur diket. Småspringande lade hon meter för meter mellan sig och huset. Sträckan som kvällen innan tagit henne en halvtimme att tillryggalägga tog nu bara några minuter. När hon kom fram till stället där hon lämnat bilen såg hon att den var prydligt parkerad vid en pakeringsskylt bredvid vägen. Någon hade varit där och dragit upp bilen.
- Detta är inte sant, mumlade Katarina. Vem kommer att tro mig ? Hon hade ett svagt minne av skylten med namnet på huset, men mindes inte vad det stått på den. Hon gick en bit längs vägen men lyckades inte hitta den, trots att hon var alldeles säker på var den stått. Hon tillockmed grävde i snön, men skylten var och förblev borta. Hade det inte stått någonting med Tolv,



nej, hon var inte säker. Besviken gick hon tillbaka till bilen, satte sig och körde iväg.
Det visade sig att hon inte varit så vilse som hon trott. Det tog bara några minuter för henne att hitta tillbaka till rätt väg och ytterligare en kvart senare parkerade hon utanför huset där advokaterna hade sitt kontor. Först nu, när hon var tillbaka i verkligheten igen, insåg hon vilken extraordinär upplevelse hon haft. Hon funderade en stund på om hon skulle berätta vad hon varit med om, eller inte och kom fram till att det kunde kvitta, ingen skulle ändå tro henne. Möjligen att Åke, som kände henne så väl, skulle förstå att hon inte hittade på.
Runt ett ovalt bord satt tre personer. Det var två advokater, Lind och Pettersson, och en man, som presenterade sig som Hans Bergström. Katarina förstod att det var sysslingen som också kommit för att få sin del av arvet. Advokat Lind tog upp ett papper och började läsa högt. Katarina lyssnade först bara med förstrött intresse på alla juridiska utläggningar. Hennes tankar sysslade fortfarande med nattens händelser. Advokatens röst malde på. Men plötsligt var det ett ord som trängde igenom hennes medvetande.
- Vad hette huset, som brann ner 1920, sa du? frågade hon blixtsnabbt.
- Huset? Lind såg förvirrad ut. Hette och hette, sa han svävande, de sista som bodde där och omkom i branden, en Madame Strid och hennes trotjänare Albert, de kallade visst stället för… han tvekade, bläddrade bland sina papper, skakade på huvudet och sa sedan:
- Det står ingenstans här, men jag har för mig att det kallades Tolftanäs, men det är länge sedan nu någon använde det namnet. Länge, länge sedan.

Skriver både för nöjes skull och för att det är ett för mig bra sätt att samla tankarna och uttrycka i ord vad som rör sig i huvudet och hjärtat, något som annars kan bli lätt kaotiskt. Om sedan någon annan gillar det, så mycket bättre!
Stina Enroth är medlem sedan 90.2 Stina Enroth har 4 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck