Porslin Gudarnas Förbanelse

Stormar är att förväntas. Såklart skiljer det sig från säsong till säsong, men stormar är lika självklara som det populära tjejernas insta upplägg. Inget mot dom, för det flesta är faktiskt rätt schysta, men deras liv på social media är väldigt enformiga. Min poäng är, stormar kommer, stormar går. Men det är ändå rätt surt att det skulle storma just på julafton. Regn och slask, piskande stormvindar och en svartnande himmel. Visst går det att fira ändå, trots allt är ju julstämningen oövervinnlig, mammas ord. Jag kan höra julmusiken, om jag anstränger mig, men högst är ljudet av stormens röst utanför mitt fönster uppe på vinden. Jag minns att jag var så lycklig när vi flyttade in, för att vinden var värmeisolerad så jag kunde ha mitt rum här uppe, ostörd och säker. Det blev förvaringsrum någon annanstans, och vinden alldeles min egen. Det är en slags storm på min vind med, men av en annan typ. Mina prylar och kläder, slängda i ett perfekt kaos som bara jag får förstå. Det nya julklapparna står uppradade längs med väggen längst bort från fönstret och stormen bakom det tunna glaset. Jag drar blicken över dom, en liten ström av glädje rinner ner mina revben, som vattendropparna tävlandes på fönsterglaset. Det är tillslut det som står bredvid presenterna som fångar mitt intresse. En porslins katt, med häxhatt. En halloween dekoration, som i all min röra inte blev nedplockad som den skulle.
Jag har aldrig riktigt älskat halloween. Eller, kanske nån gång i världshistorien, men inte som jag kan minnas. Pappa var alltid så övertygad om att traditioner var dumma och bidrog till kapitalism, trots att femåriga jag bara ville ha lite godis. Jag gick ändå, fast med billiga kostymer och billigare vänner. En hemmagjord häxhatt, mammas smink och mina begränsade förmågor. En gammal ICA kasse att ha godiset i. När jag var tio, och mamma dedikerade hela sin själ åt att fixa en vampyr kostym åt mig var jag helt överlycklig. Mina förväntningar var perfekta, och såklart att jag blev besviken. Mina vänner hade vuxit upp, nån gång, och det var helt enkelt inte så fantastiskt med kostymer längre, det var ju för små barn. Istället gjorde man det bara för godiset. Dom var klara med halloween innan jag ens hunnit börja, så jag klämde in hela min barndom i den enda kvällen, och sen var det klart med det. Dags att bli tonåring, sa världen, dags att veta vem du är. Jag hade ingen aning om vem jag var, jag brydde mig liksom inte, men på den tiden visste jag precis vem jag ville bli. Nu är det tvärt om.
Lite transfixerad, ställer jag mig upp och dansar min väg bort till halloween dekorationen. Lyfter upp den och försöker hitta svar i feltryckta ögon och ett slarvigt målar jobb. Kanske vet häxkatten varför pappa hatade högtider så mycket, eller varför det var så viktigt att han inte visste vart vi flyttade, eller att vi ens skulle flytta överhuvudtaget. Jag behöver egentligen inte häxkattens visdom, jag vet, på någon nivå. Jag tänker, att det är lite symboliskt att jag hittade en halloween dekoration på julafton. Kanske står det för att vissa saker stannar med en, att vissa saker bara inte går att bli av med, fastän deras roll är uppfylld. Jag har aldrig gillat symbolik, så jag kastar häxkatten i marken, så hårt jag kan utan omtanke. Vinden har trägolv, och häxkatten bara studsar lite utan att gå sönder.
“Förbannade katt skit.” Mumlar jag, för jag mår alltid lite bättre efter att ha förolämpat det livlösa föremålet som kränkt mig. Jag glor på häxkattens dumma porslin. “Due fan inte bra för nånting.” Försöker jag. Kanske om jag skämmer ut mig själv tillräckligt kommer porslin gudarna att stiga ned från kina samlingens heliga hylla och banka mig i huvudet. Det hade vart nått. Förmodligen inte. Små irriterande fotsteg hörs från vind trappan, och snart kikar Alfons upp från luckan i golvet.
“Va håller du på me här uppe människa?” Frågar han, på det där jobbiga arroganta sättet han alltid pratar med. “Lät som att du kastar saker i golvet.” Fortsätter han, och denna ointelligenta människa slutar bara inte prata. “Bara för att du har problem med högtider kan ju vi andra ändå ha kul.”
“Åmen käften unge.” Fräser jag, för han har ingen artighet eller respekt, och mamma skämmer bort honom något sjukt. Någon måste sätta honom på plats. “Tro inte att du fattar nåt.” Alfons var inte med i ens hälften av allt som hände, mamma är bara för godhjärtad och valde att släppa in någon främmande unge i huset utan att ens fråga mig först.
“Va är ditt problem då?”
“Ska jag säga dom i alfabetisk ordning? A, Alfons.” Säger jag, och stöter till hans fingrar med foten medans jag går förbi, bara för att jag kan. “Stäng luckan när du går ut.”
“Jag tänker inte gå nånstans” Insisterar han. Och denna oförskämda skitunge tar sig sedan friheten att gå in på min vind, oinbjuden. Min vackra, perfekta, säkra vind där ingen kan nå mig. Luckan stängs med en smäll. “Lyssna, ja vet att det ha varit skit och whatever, men Jonna försöker faktiskt ta hand om dig och du gör det väldigt svårt för henne. Tänk lite på nån annan.” Jag är fortfarande inte över faktumet att han gick in på min vind. “Och ja vet att din farsa suger men helt ärligt? Vid den här åldern är det inte en ursäkt. Ja vet också att du tycker ja förstörde din familj men den var fan redan pajad när ja kom. Så bara låt mig vara och försök att inte vara så jävla egoistisk hela tiden.”
“Vem fan tror du due? Huh? Tror du du vet nått? Tror du due smart och förstår? Du fattar fan ingenting. Ut från min vind!” Det är inte riktigt ett skrik, men nära. Jag har haft nog, bestämmer jag mig. Jag bryr mig inte ens om att det är julafton. Jag bryr mig inte att Alfons egentligen är rätt trevlig, eller att mamma nog kan höra oss från vardagsrummet. Jag ville bara vara ensam och vandalisera porslins katter ifred, men det skulle han också gå och förstöra.
“Linda-”
“Fucking prata inte med mig.” Om vi alla var animerade, hade det kommit rök ur mina öron vid det här laget. Och som om jag inte var arg nog, börjar mitt ansikte hetta upp, tårar samlades under ögonen. Inte gråta, inte gråta, inte gråta. Jag blir bara ännu mer arg. På mig själv, för att jag gråter. På Alfons, för att han inte fattar. På mamma som bara stack och drog med mig i allt skit. På pappa som inte lät mig njuta av halloween. På den idiotiska häxkatten som inte gick sönder som den skulle. “Gå ner och ha så kul med mamma, se om ja bryr mig! Fattar du ens varför jag inte gillar högtider?” Förbanna min röst och mina stämband, dom kan båda brinna i helveten för nu helt plötsligt håller inte min röst, istället bryter den som en trasig radio. “Saker höll fucking på att bli bättre hör du de? Dom skulle bli bättre och sen kom-” jag stoppar för att hämta andan. “du. Och du bara- bara visste.” kanske är det orättvist mot honom, kanske är jag trött och vill bara säga det som det är. “Du bara visste hur du skulle bete dig och va så jävla perfekt hela fucking tiden och nu har hon ett bättre barn så gå och stäng. luckan. efter dig.” Alfons stirrar på mig. Han säger inget, men vänder sig stumt om och går bort till utgången i golvet. Precis innan han stänger luckan efter sig ser han tillbaka mot mig. Det är nåt jävligt i hans blick, något fruktansvärt sympatiskt. Gud vad jag hatar honom.
“Linda-”
“Fan ta dig.”
Han drar läpparna i ett tunt streck, men går. Luckan stängs av sig självt. Jag pustar ut, en lång utandning som är mer av en suck. Sängen gnisslar under mig när jag kastar mig på den. Jul musiken har stängts av. Porslins katten ligger kvar på golvet. Frustration klättrar sig upp till min bröstkorg. Varför kan inget bara gå som det ska? Jag brukar alltid vara så bra på att förstöra saker men den där jävla häxkatten kunde inte gå sönder. Kan inte bara porslins gudarna komma och hämta min själ? Kanske kan dom ta med häxkatten så jag slipper se på den.
Det kommer en knackning från luckan. Mammas trötta röst hörs. “Du, Linda. Ska du inte komma ner å va med?” Hon låter utmattad. Jag tycker synd om henne, som måste stå ut med mig. Hon hade nog varit lyckligare med Alfons, som vet allt, som får det att se lätt ut. Kanske är det mitt egna fel att jag och Alfons inte är kompisar, jag gav honom aldrig ens en chans. Han har väl inte haft ett lätt liv heller. Var jag för taskig? Var mitt utbrott oberättigat? Kanske är det mitt fel, personligen skyller jag på häxkatten. Men ska man vara ärlig är det jag som är problemet, och det vet vi alla. Det är jag som inte vet hur man är snäll, som inte vet hur man visar ens familj att man bryr sig. Det är jag som skrek på Alfons, som kastade häxkatten i golvet utan anledning. Kanske hatar jag Alfons för att han kan kommunicera på ett sätt jag bara kan drömma om. Doktorn kallar det för autism, jag kallar det för porslin gudarnas förbannelse.

3ofhearts

14 år Jag blev nyligen intereserad av poesi genom skolan, men att skriva är knappast något nytt! :)
3ofhearts är medlem sedan 2022 3ofhearts har 11 publicerade verk