Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Port Paris

Port Paris

I
Jag kliver ut på Rue des Ecolés. Morgondimman har lättat. Jag styr mina steg ned till Boulevard Saint Michel.
På väg norrut, till Roubaix, far Marie Christine. Fyra aggressiva hjul tar henne hem. Besviken och förkrossad. Till höger på andra sidan Seine slår klockorna i Notre Dame, jag fortsätter mot Pont Neuf; under mig ligger miljontals skoavtryck från århundraden; i Jardin de Luxembourg vandrar Strindberg, med en nytänd cigarett; jag går över bron, passerar år, det är inte minuter som rinner iväg, det är år. Hundra år.
Jag lämnade Strindberg med sin absint, han såg lättad ut, ensam vid sitt stambord i bersån; på annat håll har Marie Christine stannat vid vägkanten; jag går tillbaka till minnet utmed kajerna, förbi boklådorna, förbi människor. De ser inte mina steg, jag är någon annanstans för ett ögonblick i mina tankar i det trånga hotellrummet, högst upp, ensam med en flaska pastis, jag blandar till med vatten och dricker den gråaktiga drycken och röker en Gouloise; en försvunnen tid, i detta nu, går jag vidare till hotel Orfila för att möta en trasig guldmakare, vars unga fru Frida befinner sig i London, om hon inte är på väg till Berlin. Jag funderar på guld och gröna skogar. Och ägodelar. Jag har gjort mig av med allt, född på nytt, rör mig lättare nu med decennier, obehindrat insamlande intryck, nedtecknade, som ligger någonstans olästa, lika gamla som mina händer; affirmera, uppmanar Strindberg mig rakt ansiktet och rullar ännu en cigg hjälpligt med sina såriga händer.

II
Vi delar en flaska rödvin och pratar om Stockholms skärgård. Om Furusund.
När jag går därifrån har jag med mig guldflarn i ett kuvert, och långt hemifrån, var hemma nu befinner sig, om jag har haft ett hem, jo, jag har haft korta stunder, den föreställningen flimrar förbi när jag skådar över Seine och rösterna talar i presens, alltid vad jag kan minnas; äh, minnet, det trista imperfektet. Att vara är en resa i nuet, påstår Strindberg; orden klingar när jag står på Gare du Nord en grå disig morgon full med förhoppningar. Är min far väntades rökande bakom en pelare på stationen för att möta mig? Med fingrar fulla av torkad färg, gammal, gråhårig; nej inte gammal, inte nu i Paris, han ser lycklig ut, som vore han återuppstånden, fri från ångest och ensamhet klar för att måla Dalarna, där granskogen smälter ihop med himlen. Och hans röst, som jag saknar, sjuder i ett höstligt regn över broarna i Paris, alltmedan Marie Christine fortsätter resan hemåt utan några repliker kvar att rikta mot min bild, som stelnat inom henne.
Jag är äntligen närvarande nu, klar att gå vidare i riktning mot klarhet över vad som hänt min far, om jag nu kommer känna igen honom, om han vet vem jag är, eller kommer vi gå förbi varandra?
Paris omger mina steg. Är han i ateljén och aldrig kom till stationen? Och vart är jag på väg? Går jag fortfarande utmed kajerna?
Han sitter på en pall i ateljén, begrundar duken med himmel och hav i uppror; det är 14 juli, Seine är nästan spegelblank, några badar, lätt sepiafärgad himmel. Rödvin i glasen, Marie klädd i en sommarklänning, sjunger: ”nous avons soif”.

III
Himlen är orange, Marie Christine och jag dansar, pratar, och tiden står still, även vid skrivbordet, Strindberg fick inte fram ett ord, slängde iväg pennan, reste sig upp, tog på sig kavajen och försvann från hotellet; jag stannar och kollar boklådans innehåll, gamla slitna böcker med sönderlästa texter, jag går vidare, vart jag nu ska gå, var jag befinner mig, är jag utanför ateljén, målar far på mitt porträtt och mina barnsliga händer eller är det blyertsteckningen jag ser framför mig, hur den hänger inramad på väggen, på fotot i mobiltelefonen.
Jag går fortfarande utmed kajerna, tunna skyar vilar lojt mot de bleka solstrålarna. Det vilar en sorg i sinnet när jag tänker på Marie Christine, uppbrottet, hennes hemresa, förtrollningen som inte finns längre, den gråa verkligheten bland Paris´ husfasader; är det den jag försöker lämna bakom mig här på väg tillbaka till ateljén för att äntligen höra min röst rikta sig till min far, sittandes på den enkla träpallen med ansiktet dolt i sina händer? Vad kommer jag fråga honom, kommer jag fråga nåt överhuvudtaget, vad vill jag veta, eller kommer han fråga mig vad jag gör i Paris, eller blir vi tysta framför hans Dalamålning? Hans händer har blivit gamla och håret grått och tunt, som vore det min spegelbild; när jag studerar fotografiet har tiden runnit under Paris` broar i många år, men jag rör mig i en helt annan tid utmed kajerna och trottoarer, som stryker utanför caféer där Sartre sitter och skriver i cigarettrök, nej, han håller pennan i höger hand och pipan i vänstra, koncentrerad, nästan djupt försjunken; han ser ung ut, runda glasögon och håret välkammat, alltid vid samma bord, alltid med en glas cognac; när han lagt ifrån sig pennan, tänder han pipan, blåser ut ett rökmoln, reser sig från bordet, stoppar ner anteckningsblocket i kavajfickan, vinkar bort till bartendern och lämnar lokalen. Vi går förbi varandra, Han genar över gatan och försvinner runt hörnet av en smutsgul fasad som trotsar grådiset. Och tiden står still.

IV
Jag blir ståendes utanför porten, ser ner på mina skor, välputsade, granskar namnskylten: ”Bureau 21”, handskrivet, inetsad för all evighet, om det finns en evighet i Paris, som är omgiven av tät dimma. Rummet existerar med tre väggar; en utväg, mot vad, leder den någonstans? Ska jag gå, ja, jag ska gå, jag går fortfarande utmed kajerna, utmed Seine; går jag fram och tillbaka, samtidigt som jag går framåt, som nu i Paris, ensam sedan Marie Christine lämnade mig; är min far kvar i sin ateljé, försvann han inte också, de facto, gav upp, perspektiven ändrar sig, klarnar; att jag spanar efter min far, trots att han varit död i flera år, målandes i sin ateljé här i Paris, i latinkvarteren, inte långt från Familia Hotel, som är min bostad, mitt skyffe med säng och skrivbord, samt ett handfat; rummet är rent ångestfyllt och ingen säger något, ingenting hörs, alla i rummet är borta och gått sin väg; de går bredvid mig utmed husfasaderna, över broarna, talar med ett tyst språk i avskedets stund, som den gamle konstnären synandes sina händer, som inte kan måla längre, och sonen, om det nu är sonen, granskar de tomma väggarna i rummet, medan han säger något till den gamle konstnären, som häller upp ett glas vin, synar det, håller upp det mot ljuset från ateljéfönstret, räcker över det till mig, sätter sig igen och sluter ögonen, som om han sökte i minnet efter barndomsbilder.

Var jag där, var jag någonsin där, eller har han redan begivit sig till bistron vid rue Victor Hugo; på högra sidan, ett staffli vittnade om en viss verksamhet och alla fimpar i askkoppen på golvet bredvid träpallen, två tomma vinflaskor, men inga tavlor, inga papper, inga skisser som om tiden tömt rummet och endast lämnat kvar stafflit; var Dagny, modellen här och poserade sin unga, vackra nakna kropp, Strindbergs gamla mätress avmålad av Munch, vän i huset; jag nämner det för Strindberg som far ut i okvädningsord och mosar ännu en cigarett i askkoppen, samtidigt flammar en eld upp på hans kinder. Strindberg ser övergivet på sina såriga händer.
Jag fortsätter vidare utmed Seines kajer i självvald exil. Klockorna i Notre Dame har tystnat. Jag vet varför.

V
Är jag på jakt efter ett sammanhang? I en annan tid än min egen? Bär jag med mig svaren här i Paris? I detta nu, i den tomma ateljén och i det ombyggda hotel Orfila, med Strindbergs urdruckna absintbutelj och handrullade cigarettfimpar, kvarlämnade anteckningar på franska om sin kamp och det dåliga samvetet angående barnen; jag noterar oavslutade meningar, överstrukna ord. Klotter.
Rastlös fortsätter jag vidare i gatuvimlet, från Sacre Coeur kan jag blicka ut över staden, där jag en gång lämnade kvar mina pusselbitar från min ungdom, som jag saknar i mina anteckningar, meningar väntandes på att få komma till tals?
Jag slår mig ned vid ett kafébord, beställer en croissant och en cappuccino, kontrollerar min iphone, men inga meddelande. Runt mig sitter äldre herrar i slitna kavajer med sina rödvinsglas, samtala med små bokstäver. Var är damerna; i sina hem, trötta på livet som inte blev som de i ungdomen såg framför sig?

Är Marie Christine hemma nu? Jag dricker mitt kaffe och längtar efter en cigg. Funderar på att bli kvar i Paris några dagar till. Flytta till ett billigt pensionat.
På rue du Luxemburg spricker himlen upp. Solen värmer. Skuggorna dansar.
På ett annat håll i Paris granskar Strindberg sina fullklottrade ark, plockar fram ett nytt Lessebo-ark, doppar pennan i bläckhornet och fortsätter skriva.

VI
I rummet ett staffli och en träpall, ett fönster som fyller ena väggen, skrivbord; ett svartvit fotografi som hamnat på golvet; i taket ett litet gallerförsett fönster och ljuset från gluggen faller på kortet: tre barn som ler mot ljuset.
Jag stänger dörren efter mig, går diagonalt över gården, genom ett högt valv och kommer ut i en gränd som ligger i skugga.
Vad ville jag, vad ville jag få svar på egentligen i Paris? Har jag inte ställt den frågan förut? I en annan tid?



©DrZappa 2022

Fristående ordarbetare. Writer. Stockholm Sweden
DrZappa är medlem sedan 213. DrZappa har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg