Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Potatisdockan.

Det var hösten 1967.
Jag började min långa kamp mot daglig ångest och dödslängtan.

Klockan var tidigt.
Min väckarklocka ringde alltid tidigt.
05.30.
Dags att stiga upp.
Gå ner till det väntande köket och sätta den ljusgula emaljkitteln med vatten på spisen.
Vattnet skulle bli varmt medan jag gjorde ordning min frukost så jag kunde tvätta mig när jag ätit.
Jag var noga med det varje morgon innan jag åkte till skolan.
Nu fick jag åka till skolan.
Tåg.
Förut hade jag cyklat.
Den tiden var slut.
Jag hade kommit in på förberedande kurs för vårdyrken vid Ängelholms yrkesskola.
Jag skulle bli sjuksköterska men hade inte inte åldern inne för arbete på sjukhus.
Arton var det som gällde.
Jag vara bara sexton den hösten.
Nu fick jag åka tåg varje morgon.
Tåg till Ängelholms station för att sedan gå en lång sträcka ner till yrkesskolan som låg i andra änden av staden.
Långt ner förbi brandstationen med flera stora vägkorsningar och röda ljus.
Förbi kyrkan och tre favoritkafé.
Jag har just nu glömt vad de hette.
Ängelholm hade fyra fina kaféer.
Jag besökte dem ofta i olika perioder av mitt liv.
Jag tyckte om att gå på kafé.
Nu var de bara besvärande där jag halvsprang förbi tre av dem varje morgon på väg till yrkesskolan med den tunga skolväskan fylld med böcker.
Kyrkan var också besvärande.
Den bara stod där tyst och vit och förstod inte alls hur jag mådde.
Jag hade ångest.
Varje dag hade jag ångest.
Björnekullaskolan hade varit min trygghet i livet.
Där hade jag min plats och där var jag sedd.
Där var jag trygg.
Hemma var jag inte trygg.
Förberedande kurs för vårdyrken var en ny klass på yrkesskolan.
Vi var de första eleverna som skulle gå.
Visade det sig vara en bra kurs med många sökande skulle den få fortsätta.
Klassrummet låg en trappa ner i källaren, i ett rum med små fönster högt upp på väggen.
Alla andra på yrkesskolan gick en trappa upp vi gick en trappa ner.
Men det var helt okej.
Vi hade en del lektioner även ovan jord också.
Matte maskinskrivning och psykologi.
Vår klassföreståndare var en sjuksköterska som tog sin tjänst på högsta allvar.
Positiv och mycket engagerad.
Fick alla intresserade av kommande vårdyrken och gjorde klassen till en sammanhållande enhet.
Vi hade roligt.
Hon tyckte om oss det märktes.
En dag fick vi veta vi skulle på studiebesök.
Till Sommarsol i Vejbystrand.
Vejbystrand låg en bit i från Ängelholm och Sommarsol var ett hem för barn.
Barn med funktionshinder.
På Sommarsol lyste ingen sol och jag visste inget om barn med funktionshinder.
Visste bara om Anders från lekskolan min lille stjärngosse som ingen ville leka med.
Men honom hade jag glömt för längesen vid den här tiden.
När jag åkte från Sommarsol den dagen visste jag att det fanns barn med funktionshinder.
Vi blev insläppta av en fryntlig kvinna med vit rock.
Hon låste upp en tung dörr och hälsade oss välkomna och sa att barnen hade väntat och skulle bli mycket glada över vårt besök.
Väl inne i de stora salarna där en ljudlig tystnad rådde, där fanns ljud men inga röster av barn,
kände jag en stor klump i magen och hur all kraft rann ur mig som ett vatten ner mot det kalla golvet.
Det som mötte mina ögon var jag inte förberedd på.
Visste jag inte fanns.
Höga skrik och konstiga ljud.
Grymtningar som hos en gris.
Plötslig gråt som snabbt förbyttes i något som skulle föreställa skratt.
Små pojkar och flickor på hårda plastmadrasser.
Händer inlindade och bundna vid kroppen.
Misslyckade försök att förflytta sig bakåt eller framåt för att landa på näsan utanför madrassen på det hårda, kalla golvet.
Jag tog tag i närmsta vägg för att inte falla omkull när yrseln övermannade mig.
Jag hade inte ätit ordentligt som vanligt och det kändes nu som aldrig förr.
Ett illamående av tom mage.
Det hade gått många timmar sen frukost och många steg hade tagits sen dess.
Någon flyktväg fanns inte.
Den fryntliga damen sa vi kunde hälsa på barnen men att vi inte fick ta upp dem från golvet.
Vi kunde leka genom att rulla en boll till dem eller eller klinga i en bjällra som det låg flera stycken på de blå hårda plastmadrasserna.
Jag gjorde inget av sakerna.
Jag var van att ha små mjuka barn i famnen byta blöjor leka med nallar ock kaniner.
Vara ute och köra barnvagn i solen och ta på små gummistövlar och regnkappa när det regnade.
Jag hade passat och varit med barn sedan jag var nio hos en familj där jag blev mottagen som familjemedlem varje dag efter skolan.
Barn skulle inte se ut så här.
Inte låta så här.
Men det gjorde de.
Här.
Bredvid en spjälsäng stod jag länge och smekte en pojke över huvudet.
Det stora huvudet med inopererad shunt.
Han hade vattenskalle, sa den fryntliga och skulle inte bli så gammal.
Jag tänkte att det är någons barn och någon älskar honom.
Någon skall snart förlora honom.
Förlora sitt barn.
Under tiden hade en flicka närmat sig mig.
Hon följde efter mig hela tiden fast på avstånd.
På avstånd fanns hon där och såg stadigt på mig med sin forskande blick.
När jag stod stilla vid spjälsängen ensam kvar längre än de andra för att försöka dölja de tårar som inte ville låta bli att rinna ner för mina kinder kom hon smygande fram till mig.
Hon ställde sig bredvid och såg mig i ögonen.
Stadigt.
Våra blickar möttes och jag såg en själ.
Själ mötte själ.
Hon kunde inte prata.
Hade stelt stripigt gult hår.
En brun klänning som liknade en potatissäck.
Den hade långa ärmar där bara två händer stack ut.
Hon luktade fiskbullar i dill och på fötterna hade hon bandrems sandaler.
Hon stod där och såg på mig.
Tog på min arm med sina mjuka livlösa händer.
Hon ville något.
Jag förstod inte vad hon ville.
Den fryntliga kom och sa, att hon ville jag skulle följa med henne.
Hon ville visa mig något trodde hon.
Det skulle jag vara stolt över för hon brukade aldrig prata med någon.
Jag var inte stolt.
Jag tog på hennes arm för att få henne att släppa min.
Den var hård och böjd som en trästock.
Som en trästock kändes den.
Hennes hand på min fina mjuka arm med långa smala händer.
En tonårings arm och händer.
Jag frågade hur gammal hon var inte vad hon hette.
Hon var sexton sa den fryntliga.
Sexton som jag.
Med ett ryck slet jag hennes hand bort från min arm rusade förblindad av tårar ut och hittade till slut kapprummet där det fanns bänkar jag kunde sätta mig på.
Jag var äntligen ensam.
Mina tårar kunde få komma som de ville.
Jag var inte ensam länge.
Försiktiga steg hördes bland kapporna och jag hörde mitt namn tyst viskas några gånger.
Inger.
Inger var är du.
Min lärarinna kom efter mig och undrade hur det var fatt.
Hon satte sig ner bredvid mig och la armen om mina axlar.
Jag talade om för henne att jag tyvärr inte kunde fortsätta förberedande kurs för vårdyrken.
Jaså varför inte det.
Jag kommer inte att klara det.
Nu får du förklara.
Jag berättade och hon lyssnade utan att avbryta mig.
När jag var klar och beredd att resa mig upp för att gå och ta tåget hem sa hon slutligen;
du får göra som du vill men här är vad jag tror.
Jag tror du kommer bli bland de bästa för att arbeta med människor.
Du har visat du har känslor.
Du har visat du ser och förstår hur andra har det och att du bryr dig om det.
Du kommer lära dig hantera dina känslor med tiden.
Jag lämnar dig nu så kan du själv bestämma om du vill ta tåget hem eller komma tillbaka in till oss andra.
Det är nog ändå ingen som märkt du varit ute.
Hon gick och lämnade mig.
Jag stod kvar en stund.
En liten stund.
Sen gick jag in till de andra.
Till mina vänner på förberedande kurs för vårdyrken.
Ulla frågade; var har du varit.
På toa, sa jag och gick fram till potatisdockan som stod kvar där jag lämnat henne.
Tillsammans gick vi till hennes säng.
Hon ville visa mig sin docka.
När vi åkte från Sommarsol och Vejbystrand visste jag det fanns funktionshindrade barn.
Visste jag att jag skulle passa för vårdande yrken.
Visste jag att jag skulle lära mig hantera mina känslor.


livet är medlem sedan livet har 829 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson