Prinsen och kärleken

De var utsända ifrån Gud, det har de varit ända sedan 1500-talet. De var de himmelska budbärarna fastän de bara var människor. Vid hans fars kröning fick lillprinsen, fem år gammal, veta att genom sitt blåa blod strömmade Gud med guld och fruktan. Det hade den lille pojken svårt att ta in och ingen vågade förklara för honom när hans föräldrar inte gjorde det.
Redan på internatet ville alla vara vän med honom men han förstod att han var endast en dörröppnare för dem. Det var en speciell lyster runt kungafamiljens medlemmar, fast kungen var statschef så hade han ingen formell makt, till rojalisterna stora förtret. Det var de som såg det feodala som en lösning på dagens moderna problem. Det fanns flera som var nationalister men de gillade bara symbolerna och utan aldrig egentligen innehållet.
Det var aldrig menat att han skulle bli kung, han var den i raden som var nummer två. Första reserv och inget annat. Det hade varit både en förödmjukelse och samtidigt en befrielse på en och samma gång. Men att få ett liv, en chans, och sedan blir nummer två.
De ambivalenta känslorna turades om att ta plats i hans bröst. Men att det var ett ok han fick bära var det inget tvivel om. Det var en ständig golgatavandring för honom och korset han bar på var beviset att han var nummer två och kommer alltid vara det.
Det fnissades bakom ryggen på honom och det tisslades ännu mera. Han var både utstött och samtidigt en del av kungafamiljen. Hans åtagande var inte många, ibland ett köpcenter som skulle invigas eller någon gång fick han delta vid ett oviktigt statsbesök, från något obskyrt land ingen visste knappt namnet på.
Nu satt han på hotellrummet och försökte få Bh:n på plats, den vackra lockiga svarta peruken, riktigt blänkte i ljuset. Stay-upsen och de sylvassa stilettklackarna bättrade på hans outfit. Bara makeupen hade tagit honom flera timmar att få det snyggt. Men det var urringning som gav pricken över i.
Det var endast i detta rum som han kunde vara den han ville vara. Avskild från hela världen, ifrån alla jublande massorna längs kungens kortege genom staden. Bort ifrån alla tusentals tjänarna som tjänade dem dygnet runt. Skild ifrån rikedom och berömmelse, bara kunna andas ut för några timmar. Men det fanns något som ville komma ut.
Han reste på sig och såg in i den stora golvspegeln och han granskade sig själv nerifrån och upp. Han njöt och var nöjd, men de artificiella brösten kändes fel. När han tog på dem så förstod att ingen kunde bli lurad av dem och allra minst han själv.
I hans drömmar var skräcken att bli ertappad i denna utstyrsel, det hade varit förödande, inte bara för honom själv utan för hela kungahuset. Den kunde lätt bli deras sista skandal, där rörde det inga tvivel om.
Det hade redan innan förekommit skilsmässor i kungadynastin som hade solkat deras gudalika rykte, nästan som de hade blivit som vanliga människor, fast snuskrika. Men det hade även förekommit kontakter med subversiva, både dömda sex och ekobrottslingar. Det hade tagit udden ur deras glans men en prins som transvestit eller ännu värre transsexuell. Det hade blivit dödsstöten för dem.
Därför visste han själv endast om sitt intresse och kall. Lite homosex med tjänarna det hade ju aldrig räknats in som sex eller skandal utan det var de priviligierades rätt.
Redan i de övre tonåren hade han gillat att få nattliga besök av någon av tjänarna. Det var en tyst överenskommelse i kungahuset, både i nuet som det alltid har varit, sex med tjänarna räknades inte som sex. De var endast där för att tjäna och det kunde komma i olika uttryck. Men prinsen hade gillat det och speciellt att få känna sig som en kvinna med en annan man.
Han var bortskämd redan från början, han har aldrig burit en väska mer än max fem meter. Det var som kungen och drottningen kompenserade honom enbart för att han alltid kommer vara nummer två. Allt han pekade på fick han och det var allt han såg och det fick han. Det hade varit genom åren psykologer hade analyserat honom på avstånd via tabloiderna. Det som framkom var narcissism och avsaknad av empati.
Det var orättvist mot honom, tyckte han och det hade varit för några hundra år sedan så hade de blivit anklagade och slängd i fängelse för kätteri.
Hela samtiden var orättvis mot honom, tyckte han själv. De såg honom som en person så fick allt han ville ha. Men det enda han ville, var att bli kvinna, och det var en omöjlighet för honom. Åtminstone den rollen som livet hade gett honom, en kunglig prins med blått blod strömmande genom venerna.
Han såg världen som en rik, bortskämd människa alltid gör. De tror på sin genialitet och deras rikedom var ett resultat av det, för en prins var det inget undantag från det, även om det är ärvda pengar, som tidigare kungar har roffat åt sig från folket och ett rikligt årligt apanage. Det var bara ett finare ord för försörjningsstöd, de slipper i varje fall redovisa varje krona. Men det som förenar de mest var deras oantastliga, de kanske fick springa gatlopp i pressen men aldrig i domstolarna.
Från ingenstans som hände det, efter en enkel fjällvandring för prinsen, en vandring på max femton kilometer till en fjällstuga och sedan en övernattning och sedan tillbaka nästa dag. Det var i första veckan i juli, även om fjällvädret kunde vara nyckfullt, men vid den här tiden på året så kunde det komma regn på sin höjd men aldrig stormar, om i sådana fall var de mycket ovanliga.
Han ville gå själv och han var fullt utrustad för alla typer av väderlekar. Han blev avsläppt av säkerhetsvakterna precis där fjällleden startade och han började vandra upp mot fjället. Det skulle bli en förändring han inte såg komma, inte vågade att den skulle komma. Det var knappt att ens tanken hade slagit honom innan. Men den kom.
Han var en van fjällvandrare, redan sedan barnsben hade den kungliga familjen fjäll vandrat årligen. De ville framställa sig som sportiga och jordnära, fastän det var så långt ifrån de själva verket var. Han frapperades över att det var så otroligt svårt att bedöma avstånd på fjället. Det fanns sällan några referenspunkter som man kunde relatera till.
Det var stenigt och många bäckar som skulle korsas och det gick uppför mer eller mindre konstant. När han var några kilometer kvar till stugan så började det plötsligt blåsa upp och himlen öppnade sig. Det hade kommit väldigt överraskande för honom. Enligt SMHI:s prognos så skulle det vara lätt vind med växlande molnighet.
Men det var inte första gången de hade haft fel när de var uppe på fjällen. Den sista kilometern fram till stugan gick han nästan dubbelvikt för att kunna forcera vinden som hade utvecklats till stormstyrkor. Hans stringtrosor hade skaft rejält i baken och innan han öppnade dörren till fjällstugan, så försökte han minnas om han hade tagit med någon salva.
Även om stugan låg lite skyddat i en ravin delvis, så tog vinden tag i den lilla stugan och ett tag så blev han orolig för om taket verkligen skulle hålla. Det knakade oroväckande mycket uppifrån. När han fick i gång elden i den öppna spisen så hade han fått av sig alla blöta kläder och hängt upp dem på tork.
Den korvade stringtrosan slängde han i soporna, men han ångrade sig och hängde upp den också på tork. Det var en skön värme som spreds sig i stugan. Men någon salva hittade han inte i packningen, så det fick bli tangatrosor i stället.
Med ett brak flög ytterdörren upp, hans första tanken var att, helvete nu har dörren gått sönder av vinden. Men så var det ej fallet, utan en ung mullig blåhårig tjej stod i dörrhålet.
- Hej, vilken jävla storm det blev från ingenting, sade hon och slängde av sig ryggsäcken. Hon var genomvåt och håret stod åt alla håll som vinden hade skapat.
- Går du alldeles ensam på fjället, frågade prinsen och hämtade ännu en tvättlina till för att spänna upp i rummet, för hennes blöta kläder.
- Ja, jag är erfaren, jag har hållit i fjällvandringar för tyska och japanska turister, sade hon och replikerade och fortsatte med.
- Jaså, är du en sådan där som inte tror kvinnor klarar något utan en man?
- Va, absolut inte, sade prinsen och tänkte på sin mamma, som klarade allt praktiska inom familjen; det var ofta hon skrattade åt kungen fumlighet och tummen mitt i näven. En gång i hans ungdom hade kungen fått ett skavsår när familjen fjällvandrat och han gnällde över det så mycket att drottningen begärde en helikopter för att hämta honom. Det var så man kan göra om man är rik och gnällig, hade hon muttrat, när helikoptern lyfte med honom.
- Har du ombyteskläder, om inte så finns det extra kläder i byrån där, sade prinsen och pekade på möbeln.
- Det har jag och fint att du har satt upp en lina till mig, sade hon och fortsatte, jag går in i köket och byter om. Hon stannade halvvägs och vände sig om och sade.
- Du är väl inte en ful gubbe?
- Nej nej absolut inte, svarade prinsen högröd i ansiktet, över hennes överraskande och raka fråga. Det var inget han var van att bli tilltalad på det sättet. Alla tjänarna tilltalade hon prinsen af Dalsland och alla i offentlig kontext. De var insmickrande och känslan för prinsen att alla skrattade bakom ryggen på honom. Men den här tjejen sket fullständigt om att han var en prins, han tänkte till, tänk om hon inte vet vem jag är. Hans funderingar fick ett slut när hon var ombytt och klar.
De två gungstolarna som stod vid brasan satte sig de två i.
- Jag heter Astrid, sade hon och räckte honom handen.
Han tog hennes hand och sade.
- Jag heter Carl- Adolf, och knappt innan han säga sitt namn, började Astrid att gapskratta och till sist sade hon i mellan skrattattackerna.
- Ja, det vet jag, du är fjollprinsen, men missförstå mig inte, du är av en liten idol för mitt umgänge. Prinsen satt stum, han förstod verkligen ingenting av detta. Det var väl inte känt ute bland folk om hans läggning. Det hade varit ett par misstag under åren, som till exempel, när han glömde nagellacket på vänster lillfinger en gång och någon fotograf lyckades få det på bild.
Det kom en dementi ifrån kungahuset att prinsen hade målat om sitt gods i Dalsland. Det var en lögn för prinsen skulle aldrig måla någonting, förutom sina naglar, det förstod alla som visste något om honom. Det som många hakade fast på varför det kom en dementi ifrån dem, när ingen hade frågat om det.
- Vad menar du? Frågade prinsen, den fortsatt muntra Astrid.
- Jag kom ut som femtonåring i en liten Norrlandsstad och har varit i gay världen sedan dess. Det är allmänt känt hos oss att du är gay. Om du visste vad du har underhållit oss genom åren. Min klaraste favorit när kameran fångade din blick, vid ett statsbesök, i skrevet på en av säkerhetsvakterna. Jag kollar det klippet på Youtube nästan varje vecka. Det är helt obetalbart.
Det hade inte prinsen en aning om att han finns på Youtube. Det hade ingen sagt till honom, och detta generade honom något oerhört. Både okunskapen om att hans existens där och att folk i gemen vet om hans läggning. Det var oerhörda nya uppgifter för honom.
- Så du menar att alla vet om det, frågade prinsen.
- Ja, i stort alla utom kungahuset, tydligen, svarade hon.
Prinsen reste på sig och letade upp konjaken han hade i ryggsäcken, en Louis X111, den smäckra och välformade flaskan ställde han på bordet och han hällde upp i två dricksglas, han tog det ena och gav Astrid det andra.
- Oj, sade hon, det är inte var dag man dricker en sådan fin konjak.
- Kan du mycket om konjak, frågade prinsen.
- Ja, fast min farsa var verkstadsarbetare, så han köpte han dyr konjak när tillfälle gavs, men inte Louis X111, den har han aldrig druckit.
Det var så att prinsen aldrig behöver tänka på vad något kostar utan han lägger bara en order till inköparna på slottet, sedan levererades det punktligt, antingen till hans kungliga annexbostad eller till godset i Dalsland.
Att han drack en flaska av den sorten som motsvarade hennes pappas nästan tre månaders nettolön, bekom honom inte, varför skulle det göra det? Han var rik av börd och priviligierad. Det var hans rätt att göra det, som ingen skulle lägga sig i. Han blev nästan provocerad av att bara tänka att andra lägger sina näsor i blöt.
Det var sådana där avundsjuka jämställdhetsivrare som hade förföljt honom hela livet. Det var ju inte så men det var så han upplevde det. Rädslan att förlora sin rikedom, titlar och vara priviligierad. När han var yngre och läste om sin ätt, dessa kungar och någon drottning, så fick han alltid den kungliga versionen av folkets hjältar och hur dansken fick på tafsen i krig efter krig.
Det var inte förrän senare som han hade läst en riktig historiebok, som han insåg att de tidigare kungarna, när de hade haft makt, var mer eller mindre despoter och skurkar hela högen. De var en gammal kvarleva och spillror efter ett feodalt samhälle. När han insåg det, så blev han mer förvånad över att ingen hade avsatt dem för länge sedan.
- Du vet väl om du och hela din familj är parasiter, sade Astrid plötsligt, mellan klunkarna av konjaken. Prinsen satte konjaken i halsen, efter några hostattacker svarade han.
- Ja, jag vet, vårt sammanlagda apanage är flera miljarder kronor, men vi har rätt till varje krona, sade han och morskade upp sig, vi arbetar hårt i kungahuset för Sverige och alla våra företag ute i världen.
- Såså, hetsa inte upp dig, du behöver inte övertyga mig om något och allra minst om, sade hon och fortsatte, men vilken nytta har du gjort, kan du peka ut något som du har gjort bra, något som andra har fått nytta av? Hon avslutade med.
- Har du gjort något för någon annan människa utan att du själv har tjänat på det, en altruistisk handling?
Det blev tystnad en lång stund, endast brasan knastrande björkved och stormen som ylade utanför. Till sist efter en lång tystnad började prinsen tala, men tystnade direkt, men till sist sade han.
- Jag kommer inte på en enda sak på rak arm.
Det var som tiden kom i kapp honom, på ett sätt som aldrig innan. Det var många plågsamma minnen hur hans egoism hade speglat hans vardag. Det som var inpräntat i honom var att jagets behov alltid kom först. Men i efterhand var det värsta när en reporter hade frågat honom om de som hade försörjningsstöd och deras situation.
Man ska ha i åtanke att han aldrig sett fattigdom, utsatthet eller misär, det var endast ord utan mening för honom. Det som smärtade honom nu vid tanken på hans svar, att de borde skärpa till sig. Det var ingen som reagerade på hans uttalande, för det var den rådande synen som relaterade till för hela överklassen och en stor del av medelklassen. Det var ju så för dem alla, även om deras ROT avdrag var tre gånger större än bostadsbidraget i landet.
Nu insåg han hur föraktfullt svaret hade varit. Inte ens när en äldre tant snubblade och ramlade på Sheraton hjälpte han henne upp utan det gjorde hans säkerhetsvakter eller var det betjänten som gjorde det? Minne efter minne dök upp för honom, samma sak varje gång, en ren anti-altruistisk hållning.
- Man det är aldrig för sent att börja göra goda gärningar, sade Astrid till den hopsjunkna prinsen.
- Jo, nu vet jag, lös han upp, jag har arrangerat välgörenhetsgalor för behövande, och det har varit många gånger, han började räkna upp gala för gala, men Astrid tystade honom och sade.
- Det gills inte, man kan inte köpa sig fri från samvetet.
- Är det så, frågade han.
- Ja, så är det, svarade hon, finns någon i din närhet som har gjort något spontant för någon annan människa, säg nu, för fan, att människor blir glada att se ditt gäng åka förbi i kortege.
Det han aldrig hade reflekterat på om någon verkligen blev glad över dem någonsin och de hade verkligen hjälpt någon på riktigt. De hade idrottspriser till några som hade utmärkt sig inom idrotten, men de var oftast så pass förkovrade genom sin sport. De hade ju inte behövt mer ekonomisk hjälp.
De var ju utsända av Gud och Hans blod sipprade i deras ådror, det blåa blodet. De hade tjusats över den flärden och det romantiska med ett kungahus, utan överhuvudtaget att tänka på deras innehåll. Det var ju bara olika ritualer de höll på med. Men det var det som gjorde en del människor lyckliga över. Till sist tänkte han, det är ju för fan bara bullshit alltihopa. Vi lever några märkliga liv distanserade ifrån mänskligheten och allt vi gör är falskt. Det var som offerkoftan började komma runt hans axlar.
Prinsen funderingar slutade med att Astrid sade.
- Vet du att jag blev mobbad ifrån årskurs ett till nian? De sände mig till BUP för de ansåg det inte förekom mobbing på skolan och mina problem var individbaserad, det vill säga, det var mig det var fel på. Jag var ett litet rädd barn som var utsatt varje dag, jag började som nioåring att bli sängvätare, senare blev jag utåtagerande och då blev det etter värre. Efter några märkliga psykologer hade gjort olika prov med mig så kom de fram till att jag hade ADHD. Det var ingen vuxen som reagerade på all den mobbingen jag utsattes för, förutom min pappa och han blev kallad för sin ”dotters advokat”.
- Vad, sade prinsen, vad menas med det?
- Haha, det är en härskarteknik, skrattade hon med inte glatt, det menas att min far var enögd, han ville inte se mig som de såg mig, ett barn som hade problem med mig själv inte att det som skapades av mobbingen. Det är därför min far är min stora hjälte, han stod emot dem.
- Oj, jag vet inte vad jag ska säga, sade prinsen.
- Du ska säga att det är för jävligt till exempel, sade Astrid snabbt. Men sådant har du aldrig blivit drabbat av, så du kan inte förstå hur liten och rädd man kan vara, att bara gå till skolan med en klump i magen och aldrig veta vad ens plågoandar ska hitta på för jävulskap mot en idag. Jag var fredlös under hela min grundskoletid.
Det var sant som hon sade, insåg prinsen, de hade curlat honom och valt ut hans vänner som var lämpliga lekkamrater och på den vägen var det ända fram till han skulle träda in i vuxenlivet. Det skulle godkännas vem han var med och vilka. Nu hade prinsen känt sig annorlunda än alla andra i hans omgivning, men skyddad, ja, det var och är fortfarande. Kunde det vara just den curlingen att han hade blivit transvestit och han visste att det inte räckte med det, utan han ville bli kvinna fullt ut.
Han hällde upp ännu mera konjak i deras glas under tystnad. Det var som Astrid läste hans tankar och hon sade.
- Nej, din läggning har inget med din uppväxt att göra, om du funderar på det?
Prinsen svepte direkt hela glaset konjak och fyllde genast på ett nytt och sade.
- Ja, jag har sådana funderingar.
- Det kan du slå bort genast, man föds med vilken läggning man har, det har inget med miljö att göra, jag har alltid varit intresserade av andra tjejer, precis som du alltid har varit av pojkar under din uppväxt, eller hur.
- Ja, men många lyckas ändå har fungerande äktenskap med det motsatta könet, sade prinsen.
- Ja skrattade Astrid, de olyckliga har det så och gör sin partner så oändligt mycket mera olycklig.
- Så att komma ut är det enda alternativet, frågade prinsen missmodigt?
- Ja, det är som ett plåster, bara att dra av, hon gjorde en svepande rörelse för att understryka vad hon sade.
Återigen blev prinsen tyst, han såg de mörka molnen torna upp sig vid horisonten och det skulle inte bli något som man kunde jämföra med stormen som rasade utanför, det skulle bli så mycket värre om han kom ut som gay. Han rös till bara av tanken på det. Men om han flyr landet, bosätter sig på en liten ö någonstans i Karibien, bara han kom undan och kunde leva fullt ut som kvinna.
- Det funkar aldrig att fly, sade Astrid, och slog bort de tankarna hos prinsen och han stirrade chockat över att hon visste ännu en gång vad han tänkte.
Han kände att han ville byta ämne när hans tredje glas av konjak var slut och reste sig för att fylla på ett fjärde och Astrids tredje glas. Det var som stormen ökade i styrka allt efterhand tiden gick. En liten fjällbjörk slog mot ena gaveln så det small som oftast.
När Astrid fick sitt tredje glas i handen, så frågade hon prinsen.
- Vet du vad en Louis X111 kostar?
- Den ligger väl på prisspannet 10–20 000 kronor flaskan, sade prinsen.
- Nix, sade hon den kostar 70 000. Men de summorna är väl ingenting för dig egentligen?
Prinsen hade inte egentligen en aning hur mycket flaskan kostade. Det hade bara för honom att beställa och hovet betalade.
- Hur känns det att få allt du pekar på, sade Astrid en aning fientligt, det var provocerande för henne, under hela hennes uppväxt var det alltid mat på bordet och hon fick allt de nödvändigaste och inför sommarsemestern hade hennes pappa lagt under pengar under hela året, så de åtminstone kunde ta en vecka och campa. För 70 000 hade de kunnat åkt jorden runt för om de hade velat det. Det fanns inget överflöd, enda gången hade unnade sig något var just en flaska konjak, men med den drack han med andakt och en sådan flaska varade tre-fyra fredagar. Det var två olika världar i ett demokratiskt land som alltid vill framställa sig som ett jämlikt samhälle. Det hade hon redan sett igenom som sjuttonåring när en av hennes vänner hade bjudit henne till Båstad. Det hade tydligen varit någon typ av tennisturnering. Det var ett nytt Sverige som hon kom i kontakt med för första gången. Det gjorde henne illamående och hon åkte hem efter några dagar. Hon hade mött de snuskrika för första gången. De som hade fått makt genom sina pengar som andra hade tjänat ihop till dem. De hade som attityder som hovet alltid hade visat upp.
Hon skakade bort den olusten och sade till prinsen.
- Snygg stringtrosa som hänger på tork.
- Helvete den glömde jag ta bort innan du hann se den, svor prinsen.
- Haha, skrattade Astrid, den behöver du inte skämmas för.
Han tittade på stringtrosan, hela stringen var fortfarande helt korvad, precis som den hade blivit tvinnad och det hade den faktiskt blivit. Han rev ner den ifrån linan och stoppade den i fickan.
Det var en hel operation för honom att komma åt alla dyra kvinnliga plaggen. Det fanns en privatbox, så hans anonymitet hade kunnat bibehållits, dit skickades alla hans beställda kläder och en av betjänterna hämtade alla paketen där. Det största problemet var att han inte kunde använda sina egna kreditkort utan det fick betjänten göra. Det hade skapat en massa problem för honom, när hans fru såg hans banksaldo och han kunde inte röja prinsen om han ville ha kvar sin anställning. Det blev skilsmässa, men det bekom inte prinsen något, det var ju betjäntens problem.
Det var allt nu kom över prinsen, det var nu självklart att han skulle ha ordnat det på något annat sätt och inte låta betjänten bära hundhuvudet inför sin fru. Han funderade var han blev av, kort efter skilsmässan, så försvann han. Jo, just det han fick sparken för någon småsak. Senare blev han fast i tullen i Göteborg med ett kilo kokain i ändtarmen. Han hade aldrig funderat på om han var kriminell under tiden han var betjänt eller om han blev det senare. Till sist, tänkte han att han inte var av rätt kaliber. En svag som gick under och skulle ha gått under i vilket fall som helst.
- Det måste vara ett riktigt projekt att komma över damkläder om han är kunglig prins som har passerat fyrtio och fortfarande är singel, sade Astrid, till sist.
- Du kan inte ana, svarade prinsen.
Han hällde i de sista dropparna ur konjaksflaskan i sitt dricksglas, lite ledsen över det redan var slut.
- Jag har en whiskyflaska i ryggsäcken, sade Astrid plötsligt, när hon såg prinsen min.
- Let us get wasted, tjoade hon spontant.
- Jag måste ut och kissa, sade prinsen, och han gick mot dörren och försökte få upp den. Nu låg vinden på så hårt rakt mot dörren, så det blev en omöjlighet för honom att få upp dörren.
- Fan, svor och gick in i det lilla köket för att hitta något att kissa i och han hittade ett kärl som såg ut som en potta. Den använde han sitt trängande behov i.
- Konsten är, började Astrid, att inte börja pissa för då kommer det i strid ström av pissningar.
Hon hämtade flaskan i ryggsäcken och hällde upp drycken i varsitt glas.
- Vilken sort är det, frågade han.
- Det spelar ingen roll för du lär inte känna smaken i varje fall efter en halv flaska konjak, svarade hon skrattande.
Han visste att han drack för mycket och hade gjort det under lång tid. Det var endast under ruset han kände sig avslappnad och kanske rent av lycklig, bortsett från när han var fullt ut i kvinnokläder. Han såg aldrig de tomma konjaksflaskorna, varje morgon hade betjänterna redan plockat bort dem, långt innan han hade vaknat. Han gjorde ett självtest för några år sedan och det visade att han var på väg in i alkoholism. Det var ett vanligt problem för många kungligheter, men de var förvånade över det så det såg det som ett fenomen. Ett liv utan konjak hade han aldrig kunnat stå ut, den hade varit hans räddning och framför allt den livsviktiga ventilen. Precis innan han blev för berusad så gick han i dimmorna och fantasierna om att bli en kvinna fullt ut. Det var de stunderna han ville nå och vara kvar i – drömmen att bli kvinna.
- Nu ser du ser där jävla drömmande ut igen, sade Astrid, är det drömmen att bli kvinna?
Det tredje gången, tänkte han, att hon läser mina tankar, det började bli obehagligt för honom. Denna blåhåriga mulliga lesbiska kvinna läser mig rätt igenom som ingen har lyckats med. Det var omskakande för honom.
- Jag tror hela landets befolkning har förstått det, vid det här laget, sade hon och fortsatte, du ser rätt bra ut och när du var yngre var du en riktig goding, åtminstone tyckte mina gay kompisar det. Du har aldrig haft en fru, fästmö, sambo, särbo och inte ens en kk. Man behöver inte klyva atomer för att fatta det. Dessutom har du oftast brutna handleder. På ren svenska så står tammenfan det i pannan på dig.
- Är du helt isolerad och omgiven av ja-sägare, har verkligen ingen sagt det till dig innan, avslutade hon med.
- Nej, svarade prinsen, jag känner mig lurad av att jag har trott att ingen visste om det.
- Så så, sade Astrid, och hällde upp ett glas whiskey till i hans glas.
De satt tyst en stund och ett obeskrivligt självömkanvälde över prinsen och tårarna föll ner över hans kinderna. Till sist hämtade Astrid ett par servetter och sade till honom.
- Torka tårarna och snyt näsan, det är bara att bryta ihop och resa sig igen.
Han visste inte om det var spriten som hade gjort honom mjuk och öppen, men denna tjej läste honom innan och ut. Det var obehagligt, innan när han kände berusningen så var han lätt till sinnes, men nu var han så tung att det var nästan smärtsamt att bara kunna sitta i gungstolen.
Det blev åter igen en tystnad som bredde ut sig i rummet. Astrid tittade på honom roat men inte skadeglatt utan mera hur ömtålig prinsen var. Det hade varit tider innan, när hon var yngre hade hon fullständigt pulveriserat honom. Men den Astrid fanns inte längre kvar utan en mer pragmatisk hade hon blivit med tiden. Det svarta och vita, hade ersatts med olika nyanser. Hon stod fortfarande på barrikaderna men idag på ett helt annat sätt än innan. Hon hade blivit en mogen kvinna men sina ideal hade hon inte släppt, utan egentligen tvärtom. Det var kanske därför hon inte var så vass och konfronterande mot prinsen. Det är inga dem och vi, hade hon sagt i en diskussion. Hon hade förstått att livet är inte så enkelt med simpla lösningar utan det är ett mödosamt förändringsarbete, som tar tid.
- Hur får man tag i östrogen, sade prinsen plötsligt från ingenstans.
- Det är inte svårt man beställer en läkartid bara, svarade hon.
- Om man inte kan det, replikerade prinsen.
- Då får man beställa det via nätet från ett svart apotek och hoppas på det bästa, svarade hon.
Plötsligt small det till i den ena långväggen utanför, det lät som ett träd föll mot fasaden, den kom lite damm ut ur väggen.
- Hoppas stugan håller hela natten, sade prinsen oroligt, för stormen verkar inte bedarra utan tvärtom. Han kunde inte minnas att han hade upplevt en sådan här kraftig storm innan.
- Är det något du funderar på, frågade Astrid honom.
- Ja, svarade han kort, jag har aldrig yppat något till någon innan om detta. Jag känner mig befriad, du vet, ungefär som någon säger att ett stenrös har släppt ifrån bröstet. Jag vill komma ut och jag vill bli kvinna.
Det sista upprepade han ett flertal gånger innan tystnade. Plötsligt var det som han sköt över allt ansvar på Astrid. Hon suckade och hade ingen lust att få en prins på halsen och speciellt som hon som var socialist, feminist och republikan.
- Jag skulle kunna anställa dig som min personliga sekreterare, sade prinsen och det överraskade Astrid, som fann sig snabbt och replikerade.
- Det kommer aldrig hända, jag har ett högkvalificerat jobb.
Om inte prinsen hade varit en narcissist av rang så hade han frågat vad hon jobbade med, men det gjorde han inte. Det fanns inte i hans sinnevärld att en blåhårig mullig lesbisk kvinna kunde ha ett sådant jobb, å andra sidan brydde han sig inte om det. Astrid skakade bara på huvudet och hon tänkte, han är fullständigt hopplös.
- Kan du bli min mentor eller något dylikt, ändrade prinsen till efter en stund.
- Va fan säg som det är, du vill ha östrogena tabletter och du vill att jag ska fixa fram till dig, sade Astrid, det är väl där skon klämmer, inte sant?
- Jo, erkände prinsen, tyst.
De delade på det sista i whiskyflaskan och de bägge blev så berusade att de somnade i varsin gungstol.
När de vaknade på morgon hade stormen bedarrat till en lätt vind och en klarblå himmel.
Det två osannolika vännerna skildes, så hade prinsen fått ett nytt hopp att bli kvinna och han såg på Astrid att hon hade förlöst honom för andra gången i sitt liv.
Hon hade redan ångrat att hon hade lovat prinsen att fixa tabletterna till honom, men hon hade lovat och sådant håller man, det hade hon fått lära sig sedan barnsben. Hur samarbetet skulle gå till, var att han varje lördag varannan vecka, på kvällstid, uppsöka henne i RFSL:s festlokal. Hon hade lovat honom att han skulle förbli anonym och efteråt tänkte hon, hur fan, ska jag kunna garantera det.
För länge sedan hade det funnits en bögkung och nu skulle det bli en bögprins, men i stället för Carl-Adolf så skulle Francesca framträda för första gången bland andra människor. Astrid hade fixat en loge där metamorfosen kunde genomföras.
Veckor gick, likaså också månaderna, och innan de visste ordet av så hade ett år redan gått. Prinsens förvandling gick långsamt. Han stod framför spegeln varje dag och skådade den sakteligen förvandlingen av hans kropp, ifrån den manliga till en kvinnligare och brösten växte fram först till en a-kupa och sedan en b-kupa och bröstvårts gördlarna har fått en mycket större omkrets än innan. Han njöt och se sin förvandling och de fantastiska lördagarna som han kunde förlösa sin kvinnlighet inför andra. Det var så magiskt för honom att han nästan trodde allt var en dröm. När han kom hem efter varje gång så satte han sig på sin prinsliga säng och kunde reflektera att han verkligen var förlöst för andra gången i sitt liv.
Det uppkom nya problem dock, med östrogen tabletternas hjälp hade även midjan krympt och stussen fått en större omkrets, så hans gamla kostymbyxor satt inte bra längre. Det löste han genom att gå upp en större storlek och lindade brösten så hårt, att ingen kunde se något av dem, när han bar kostym vid de få offentliga tillställningar han fortfarande var tvungen att bevista.
När han sneglade på sin mors byst, så insåg han att det kunde bli ett problem längre fram, men det var inget bekymrade sig över, den dagen då brösten var så stora så hade han redan kommit ut ur garderoben. Den dagen närmade sig med stormsteg, det var en blandning av skräck och befrielse, som han kände på daglig basis, för varje dag som gick och hans metamorfos blev mer uppenbar. Till sist, handlade det inte längre om år eller månader utan enbart om veckor och dagar. Han hade haft långa diskussioner med Astrid hur det skulle gå till när han kom ut. Ett av dem att komma på en offentlig tillställning som Francesca, det var Astrids förslag och hennes dra-av-plåstret idéer. Ett annat förslag från henne var att låta sig interljuvas av en känd tv journalist, som Francesca, det var också Astrids förslag. På vilket sätt som han skulle komma ut var många, men det som var närmast och ett av hans förslag var, en helt enkelt notis från hovet, att Carl- Adolf ska tituleras Francesca af Dalsland fortsättningsvis. Det trodde han var det lindrigaste och skonsammaste. Det han riktigt bävade för att berätta för sina föräldrar, bara att gå igenom kungasalen till deras residens, var en hemsk pina; där hängde det porträtt på alla krigarkungarna och samtliga var målade i positioner ifrån slagfälten. Där skulle han gå till sina föräldrar att han vill kapa kuken och bli kvinna. Modet kommer att svika mig, tänkte han fler gånger än en.
- Nu är det bara en tidsfråga, sade Astrid till honom på telefon, gör du det ikväll, hade hon frågat den vettskrämda prinsen.
Han tog några valium och gick ut ifrån sitt annex och styrde sina steg till sina föräldrars residens. Han knackade försiktigt på deras dörr, inget svar. En förbipasserande betjänt berättade att de skulle snart landa på deras privata flygplats med deras privata jetplan, Knugen 1. Han storebror, kronprinsen Valdemar skulle flyga med sitt jetplan, Knugen 2, samma kväll för han var inbjuden av kronprinsen i Norge, för en jakt på ripor. Det var något prinsen avskydde att skjuta och det mesta som var manligt som hästpolo och fältritt. Men kronprinsen var en helsikes karl som mer än gärna höll på sådana sysslor.
För inte för alltför länge sedan så fanns det flygledare i flygtornet, men de hade rationaliserats bort, när kungahuset inte fått extra pengar tilldelade. Det hade blivit tvungna att välja mellan en renovering av det lilla lantstället på tusen hektar och slottet på sjuttio rum eller att ha flygledare i flygtornet på deras privata flygplats. Det var ingen ur kungafamiljen som ville bidra med sina egna pengar utan det skulle som alltid komma ifrån det offentliga.
Nu satt en trött flygledare på Arlanda som skulle få ner ett och få upp ett plan på kungens flygplats. Han hade full koll på dem via radarn, ett skulle ner och ett upp, det hade han fixat vid detta lag ett hundratals gånger.
Det var fri sikt över femtio kilometer, svag vind från sydost och ingen nederbörd. Det var enbart ett tråkigt rutinuppdrag för honom. När han kallade på Knugen 1, som var på väg ner och Knugen 2 var startberedd. Det som inte får hända, hände. Det sprakade till när han anropade Knugen 1, så Knugens 2:s pilot trodde att han menade honom, så han rullade ut och gjorde sig startberedd. Detta upptäckte inte flygledaren så han gav klartecken att Knugen 1 skulle påbörja landning.
När piloten i Knugen 1 ser att ett plan som redan accelererade i full fart, när han precis hade satt ner planet och drog av gasen och började bromsa.
Kollisionen blev kraftig och de två planen exploderade, direkt vid krocken. Det var ingen som överlevde.
Det blev ett land i chock, åtminstone alla offentliga maktmänniskor var chockade och det var en stark ström av tårar från dem. Den som gick längst var den borgerliga statsminister som hävdade att tre fredsduvor hade tagit ifrån oss i förtid. Det var ingen av journalisterna som frågade vad han menade egentligen. På ett slag hade monarkin slagits i spillror, att det var femton personer till som förolyckades var det ingen som nämnde. Det var endast Carl-Adolf kvar av den decimerade kungaätten. Dessutom var hans far enda barnet. Det var blott han kvar nu som skulle rädda monarkins fortlevnad och stolta traditioner.
Det blev en veckas landssorg. Det samlades gråterskor av bägge könen utanför det kungliga slottet. Det som de tidigare offentliga personernas gråt välde ut bland massorna som hade samlats. Det var en enfaldig dårskap som utspelades framför Carl-Adolfs ögon. När han ringde till Astrid så var han nästan i panik, men hon lugnade honom omgående och frågade honom, om det hade någon betydelse om det skulle bli en ny kung eller drottning. Han visste inte svaret och hade inte tänkt på det, men om han krönts till kung och lever som en drottning. Är det möjligt, funderade han på och hur skulle det bemötas av eliten och av folket? Det var många frågor som skulle besvaras och inget som han själv visste svaren på. Men Astrid hade lovat att komma till slottet och stötta honom i hans svåra och turbulenta tid.
Ett tag funderade han på att sluta med tabletterna så han kunde återgå till sitt manliga jag igen. Då blev Astrid ursinnig på honom och kallade honom för en jävla mes.
- Du, om någon skulle kunna göra det största för HBTQ är någon annan på denna planet har varit i närheten av innan, sade hon stridslystet, och hennes blick var inte nådig mot honom och hon fortsatte.
- Ska du leva i förnekelse hela livet i vem du är egentligen. Jag ska vara ärlig, första gången jag träffade dig så var du en narcissisk självupptagen kunglig brat, men det är du inte idag, du har utvecklats ännu mera som person än vad tabletterna har förändrat din kropp, hon pausade och tittade upp och såg prinsen gråta.
- Det var det finaste någon, någonsin har sagt till mig, sade han till sist.
- Ska du gå vidare med förvandlingen, frågade hon?
- Ja, det gör vi, sade han, det var så han såg det inte som ett jag utan ett vi, de tre Carl-Adolf AKA Francesca och Astrid. Inom sin tid kommer det endast vara två kvar.
Efter den kungliga begravningen där alla grät men inte som innan utan med värdighet bland eliten och maktens människor som satt samlade i kyrkan. En vacker ceremoni, tyckte de allra flesta. Men för Carl-Adolf var det ångest, det kommer vara i samma kyrka och samma ärkebiskop som kommer att kröna honom inom en snar framtid. Om det hade varit den tidigare ärkebiskopen, som hade uttalat sitt stöd för homosexuella, så hade det inte varit ett fullt så obehagligt; hon hade gjort kröningen till något respektfullt för kungen/drottningen. Men hon blev utrensad som så många andra inom kyrkan som inte predikade Guds ord bokstavligen, som den nya ärkebiskopen gör. I hans ögon var han pervers och en klandervärd person, och det skulle inte spela någon roll om han skulle krönas till kung. Det var allt som tydde på att han skulle få ett riktigt raserianfall om Carl- Adolf kommer till kröningen som den kommande drottningen.
Sista natten innan kröningen så var Astrid hos honom hela natten. De delade en Louis X111, för gamla minnen skull. Mest för deras första möte i fjällstugan, då allt hade startat på riktigt för honom.
- Okej, då tar vi det från början, sade Astrid. När kortegevagnen anländer till slottet, då är du klädd som en blivande kung och under kortegen till storkyrkan, så byter du om till en blivande drottning, sade hon nöjt.
- Följer du med som moraliskt stöd, frågade prinsen oroligt.
- Absolut, svarade Astrid, du ska kräva att det finns gardiner som täcker all insyn, så du kan byta om till den du är.
Klockan tretton den femte september av nådens år, kördes kortegevagnen fram till slottet och de två vännerna äntrade den.
Mycket snabbt drog de för gardinerna och prinsen blev prinsessa och snart kom att bli drottning.
De hör folkets jubel utanför och hästarnas hovrar i asfalten. Det riktigt andas högtidligt och en stor stund för alla rojalister och strebrar var ett faktum.
Klockan tretton och tjugo, anlände kortegevagnen fram till storkyrkan. Hela världens massmedier är på plats, med presidenter, statsmän och kungligheter ifrån alla värdelens hörn. Det fotograferades och människorna utanför var i en nästan spastisk extas över kröningen.
Det var som tiden stund stilla, en samlad nationell kollektiva hjärtattack blev ett faktum när Francesca klev ur kortegevagnen.


 













De var utsända ifrån Gud, det har de varit ända sedan 1500-talet. De var de himmelska budbärarna fastän de bara var människor. Vid hans fars kröning fick lillprinsen, fem år gammal, veta att genom sitt blåa blod strömmade Gud med guld och fruktan. Det hade den lille pojken svårt att ta in och ingen vågade förklara för honom när hans föräldrar inte gjorde det.
Redan på internatet ville alla vara vän med honom men han förstod att han var endast en dörröppnare för dem. Det var en speciell lyster runt kungafamiljens medlemmar, fast kungen var statschef så hade han ingen formell makt, till rojalisterna stora förtret. Det var de som såg det feodala som en lösning på dagens moderna problem. Det fanns flera som var nationalister men de gillade bara symbolerna och utan aldrig egentligen innehållet.
Det var aldrig menat att han skulle bli kung, han var den i raden som var nummer två. Första reserv och inget annat. Det hade varit både en förödmjukelse och samtidigt en befrielse på en och samma gång. Men att få ett liv, en chans, och sedan blir nummer två.
De ambivalenta känslorna turades om att ta plats i hans bröst. Men att det var ett ok han fick bära var det inget tvivel om. Det var en ständig golgatavandring för honom och korset han bar på var beviset att han var nummer två och kommer alltid vara det.
Det fnissades bakom ryggen på honom och det tisslades ännu mera. Han var både utstött och samtidigt en del av kungafamiljen. Hans åtagande var inte många, ibland ett köpcenter som skulle invigas eller någon gång fick han delta vid ett oviktigt statsbesök, från något obskyrt land ingen visste knappt namnet på.
Nu satt han på hotellrummet och försökte få Bh:n på plats, den vackra lockiga svarta peruken, riktigt blänkte i ljuset. Stay-upsen och de sylvassa stilettklackarna bättrade på hans outfit. Bara makeupen hade tagit honom flera timmar att få det snyggt. Men det var urringning som gav pricken över i.
Det var endast i detta rum som han kunde vara den han ville vara. Avskild från hela världen, ifrån alla jublande massorna längs kungens kortege genom staden. Bort ifrån alla tusentals tjänarna som tjänade dem dygnet runt. Skild ifrån rikedom och berömmelse, bara kunna andas ut för några timmar. Men det fanns något som ville komma ut.
Han reste på sig och såg in i den stora golvspegeln och han granskade sig själv nerifrån och upp. Han njöt och var nöjd, men de artificiella brösten kändes fel. När han tog på dem så förstod att ingen kunde bli lurad av dem och allra minst han själv.
I hans drömmar var skräcken att bli ertappad i denna utstyrsel, det hade varit förödande, inte bara för honom själv utan för hela kungahuset. Den kunde lätt bli deras sista skandal, där rörde det inga tvivel om.
Det hade redan innan förekommit skilsmässor i kungadynastin som hade solkat deras gudalika rykte, nästan som de hade blivit som vanliga människor, fast snuskrika. Men det hade även förekommit kontakter med subversiva, både dömda sex och ekobrottslingar. Det hade tagit udden ur deras glans men en prins som transvestit eller ännu värre transsexuell. Det hade blivit dödsstöten för dem.
Därför visste han själv endast om sitt intresse och kall. Lite homosex med tjänarna det hade ju aldrig räknats in som sex eller skandal utan det var de priviligierades rätt.
Redan i de övre tonåren hade han gillat att få nattliga besök av någon av tjänarna. Det var en tyst överenskommelse i kungahuset, både i nuet som det alltid har varit, sex med tjänarna räknades inte som sex. De var endast där för att tjäna och det kunde komma i olika uttryck. Men prinsen hade gillat det och speciellt att få känna sig som en kvinna med en annan man.
Han var bortskämd redan från början, han har aldrig burit en väska mer än max fem meter. Det var som kungen och drottningen kompenserade honom enbart för att han alltid kommer vara nummer två. Allt han pekade på fick han och det var allt han såg och det fick han. Det hade varit genom åren psykologer hade analyserat honom på avstånd via tabloiderna. Det som framkom var narcissism och avsaknad av empati.
Det var orättvist mot honom, tyckte han och det hade varit för några hundra år sedan så hade de blivit anklagade och slängd i fängelse för kätteri.
Hela samtiden var orättvis mot honom, tyckte han själv. De såg honom som en person så fick allt han ville ha. Men det enda han ville, var att bli kvinna, och det var en omöjlighet för honom. Åtminstone den rollen som livet hade gett honom, en kunglig prins med blått blod strömmande genom venerna.
Han såg världen som en rik, bortskämd människa alltid gör. De tror på sin genialitet och deras rikedom var ett resultat av det, för en prins var det inget undantag från det, även om det är ärvda pengar, som tidigare kungar har roffat åt sig från folket och ett rikligt årligt apanage. Det var bara ett finare ord för försörjningsstöd, de slipper i varje fall redovisa varje krona. Men det som förenar de mest var deras oantastliga, de kanske fick springa gatlopp i pressen men aldrig i domstolarna.
Från ingenstans som hände det, efter en enkel fjällvandring för prinsen, en vandring på max femton kilometer till en fjällstuga och sedan en övernattning och sedan tillbaka nästa dag. Det var i första veckan i juli, även om fjällvädret kunde vara nyckfullt, men vid den här tiden på året så kunde det komma regn på sin höjd men aldrig stormar, om i sådana fall var de mycket ovanliga.
Han ville gå själv och han var fullt utrustad för alla typer av väderlekar. Han blev avsläppt av säkerhetsvakterna precis där fjällleden startade och han började vandra upp mot fjället. Det skulle bli en förändring han inte såg komma, inte vågade att den skulle komma. Det var knappt att ens tanken hade slagit honom innan. Men den kom.
Han var en van fjällvandrare, redan sedan barnsben hade den kungliga familjen fjäll vandrat årligen. De ville framställa sig som sportiga och jordnära, fastän det var så långt ifrån de själva verket var. Han frapperades över att det var så otroligt svårt att bedöma avstånd på fjället. Det fanns sällan några referenspunkter som man kunde relatera till.
Det var stenigt och många bäckar som skulle korsas och det gick uppför mer eller mindre konstant. När han var några kilometer kvar till stugan så började det plötsligt blåsa upp och himlen öppnade sig. Det hade kommit väldigt överraskande för honom. Enligt SMHI:s prognos så skulle det vara lätt vind med växlande molnighet.
Men det var inte första gången de hade haft fel när de var uppe på fjällen. Den sista kilometern fram till stugan gick han nästan dubbelvikt för att kunna forcera vinden som hade utvecklats till stormstyrkor. Hans stringtrosor hade skaft rejält i baken och innan han öppnade dörren till fjällstugan, så försökte han minnas om han hade tagit med någon salva.
Även om stugan låg lite skyddat i en ravin delvis, så tog vinden tag i den lilla stugan och ett tag så blev han orolig för om taket verkligen skulle hålla. Det knakade oroväckande mycket uppifrån. När han fick i gång elden i den öppna spisen så hade han fått av sig alla blöta kläder och hängt upp dem på tork.
Den korvade stringtrosan slängde han i soporna, men han ångrade sig och hängde upp den också på tork. Det var en skön värme som spreds sig i stugan. Men någon salva hittade han inte i packningen, så det fick bli tangatrosor i stället.
Med ett brak flög ytterdörren upp, hans första tanken var att, helvete nu har dörren gått sönder av vinden. Men så var det ej fallet, utan en ung mullig blåhårig tjej stod i dörrhålet.
- Hej, vilken jävla storm det blev från ingenting, sade hon och slängde av sig ryggsäcken. Hon var genomvåt och håret stod åt alla håll som vinden hade skapat.
- Går du alldeles ensam på fjället, frågade prinsen och hämtade ännu en tvättlina till för att spänna upp i rummet, för hennes blöta kläder.
- Ja, jag är erfaren, jag har hållit i fjällvandringar för tyska och japanska turister, sade hon och replikerade och fortsatte med.
- Jaså, är du en sådan där som inte tror kvinnor klarar något utan en man?
- Va, absolut inte, sade prinsen och tänkte på sin mamma, som klarade allt praktiska inom familjen; det var ofta hon skrattade åt kungen fumlighet och tummen mitt i näven. En gång i hans ungdom hade kungen fått ett skavsår när familjen fjällvandrat och han gnällde över det så mycket att drottningen begärde en helikopter för att hämta honom. Det var så man kan göra om man är rik och gnällig, hade hon muttrat, när helikoptern lyfte med honom.
- Har du ombyteskläder, om inte så finns det extra kläder i byrån där, sade prinsen och pekade på möbeln.
- Det har jag och fint att du har satt upp en lina till mig, sade hon och fortsatte, jag går in i köket och byter om. Hon stannade halvvägs och vände sig om och sade.
- Du är väl inte en ful gubbe?
- Nej nej absolut inte, svarade prinsen högröd i ansiktet, över hennes överraskande och raka fråga. Det var inget han var van att bli tilltalad på det sättet. Alla tjänarna tilltalade hon prinsen af Dalsland och alla i offentlig kontext. De var insmickrande och känslan för prinsen att alla skrattade bakom ryggen på honom. Men den här tjejen sket fullständigt om att han var en prins, han tänkte till, tänk om hon inte vet vem jag är. Hans funderingar fick ett slut när hon var ombytt och klar.
De två gungstolarna som stod vid brasan satte sig de två i.
- Jag heter Astrid, sade hon och räckte honom handen.
Han tog hennes hand och sade.
- Jag heter Carl- Adolf, och knappt innan han säga sitt namn, började Astrid att gapskratta och till sist sade hon i mellan skrattattackerna.
- Ja, det vet jag, du är fjollprinsen, men missförstå mig inte, du är av en liten idol för mitt umgänge. Prinsen satt stum, han förstod verkligen ingenting av detta. Det var väl inte känt ute bland folk om hans läggning. Det hade varit ett par misstag under åren, som till exempel, när han glömde nagellacket på vänster lillfinger en gång och någon fotograf lyckades få det på bild.
Det kom en dementi ifrån kungahuset att prinsen hade målat om sitt gods i Dalsland. Det var en lögn för prinsen skulle aldrig måla någonting, förutom sina naglar, det förstod alla som visste något om honom. Det som många hakade fast på varför det kom en dementi ifrån dem, när ingen hade frågat om det.
- Vad menar du? Frågade prinsen, den fortsatt muntra Astrid.
- Jag kom ut som femtonåring i en liten Norrlandsstad och har varit i gay världen sedan dess. Det är allmänt känt hos oss att du är gay. Om du visste vad du har underhållit oss genom åren. Min klaraste favorit när kameran fångade din blick, vid ett statsbesök, i skrevet på en av säkerhetsvakterna. Jag kollar det klippet på Youtube nästan varje vecka. Det är helt obetalbart.
Det hade inte prinsen en aning om att han finns på Youtube. Det hade ingen sagt till honom, och detta generade honom något oerhört. Både okunskapen om att hans existens där och att folk i gemen vet om hans läggning. Det var oerhörda nya uppgifter för honom.
- Så du menar att alla vet om det, frågade prinsen.
- Ja, i stort alla utom kungahuset, tydligen, svarade hon.
Prinsen reste på sig och letade upp konjaken han hade i ryggsäcken, en Louis X111, den smäckra och välformade flaskan ställde han på bordet och han hällde upp i två dricksglas, han tog det ena och gav Astrid det andra.
- Oj, sade hon, det är inte var dag man dricker en sådan fin konjak.
- Kan du mycket om konjak, frågade prinsen.
- Ja, fast min farsa var verkstadsarbetare, så han köpte han dyr konjak när tillfälle gavs, men inte Louis X111, den har han aldrig druckit.
Det var så att prinsen aldrig behöver tänka på vad något kostar utan han lägger bara en order till inköparna på slottet, sedan levererades det punktligt, antingen till hans kungliga annexbostad eller till godset i Dalsland.
Att han drack en flaska av den sorten som motsvarade hennes pappas nästan tre månaders nettolön, bekom honom inte, varför skulle det göra det? Han var rik av börd och priviligierad. Det var hans rätt att göra det, som ingen skulle lägga sig i. Han blev nästan provocerad av att bara tänka att andra lägger sina näsor i blöt.
Det var sådana där avundsjuka jämställdhetsivrare som hade förföljt honom hela livet. Det var ju inte så men det var så han upplevde det. Rädslan att förlora sin rikedom, titlar och vara priviligierad. När han var yngre och läste om sin ätt, dessa kungar och någon drottning, så fick han alltid den kungliga versionen av folkets hjältar och hur dansken fick på tafsen i krig efter krig.
Det var inte förrän senare som han hade läst en riktig historiebok, som han insåg att de tidigare kungarna, när de hade haft makt, var mer eller mindre despoter och skurkar hela högen. De var en gammal kvarleva och spillror efter ett feodalt samhälle. När han insåg det, så blev han mer förvånad över att ingen hade avsatt dem för länge sedan.
- Du vet väl om du och hela din familj är parasiter, sade Astrid plötsligt, mellan klunkarna av konjaken. Prinsen satte konjaken i halsen, efter några hostattacker svarade han.
- Ja, jag vet, vårt sammanlagda apanage är flera miljarder kronor, men vi har rätt till varje krona, sade han och morskade upp sig, vi arbetar hårt i kungahuset för Sverige och alla våra företag ute i världen.
- Såså, hetsa inte upp dig, du behöver inte övertyga mig om något och allra minst om, sade hon och fortsatte, men vilken nytta har du gjort, kan du peka ut något som du har gjort bra, något som andra har fått nytta av? Hon avslutade med.
- Har du gjort något för någon annan människa utan att du själv har tjänat på det, en altruistisk handling?
Det blev tystnad en lång stund, endast brasan knastrande björkved och stormen som ylade utanför. Till sist efter en lång tystnad började prinsen tala, men tystnade direkt, men till sist sade han.
- Jag kommer inte på en enda sak på rak arm.
Det var som tiden kom i kapp honom, på ett sätt som aldrig innan. Det var många plågsamma minnen hur hans egoism hade speglat hans vardag. Det som var inpräntat i honom var att jagets behov alltid kom först. Men i efterhand var det värsta när en reporter hade frågat honom om de som hade försörjningsstöd och deras situation.
Man ska ha i åtanke att han aldrig sett fattigdom, utsatthet eller misär, det var endast ord utan mening för honom. Det som smärtade honom nu vid tanken på hans svar, att de borde skärpa till sig. Det var ingen som reagerade på hans uttalande, för det var den rådande synen som relaterade till för hela överklassen och en stor del av medelklassen. Det var ju så för dem alla, även om deras ROT avdrag var tre gånger större än bostadsbidraget i landet.
Nu insåg han hur föraktfullt svaret hade varit. Inte ens när en äldre tant snubblade och ramlade på Sheraton hjälpte han henne upp utan det gjorde hans säkerhetsvakter eller var det betjänten som gjorde det? Minne efter minne dök upp för honom, samma sak varje gång, en ren anti-altruistisk hållning.
- Man det är aldrig för sent att börja göra goda gärningar, sade Astrid till den hopsjunkna prinsen.
- Jo, nu vet jag, lös han upp, jag har arrangerat välgörenhetsgalor för behövande, och det har varit många gånger, han började räkna upp gala för gala, men Astrid tystade honom och sade.
- Det gills inte, man kan inte köpa sig fri från samvetet.
- Är det så, frågade han.
- Ja, så är det, svarade hon, finns någon i din närhet som har gjort något spontant för någon annan människa, säg nu, för fan, att människor blir glada att se ditt gäng åka förbi i kortege.
Det han aldrig hade reflekterat på om någon verkligen blev glad över dem någonsin och de hade verkligen hjälpt någon på riktigt. De hade idrottspriser till några som hade utmärkt sig inom idrotten, men de var oftast så pass förkovrade genom sin sport. De hade ju inte behövt mer ekonomisk hjälp.
De var ju utsända av Gud och Hans blod sipprade i deras ådror, det blåa blodet. De hade tjusats över den flärden och det romantiska med ett kungahus, utan överhuvudtaget att tänka på deras innehåll. Det var ju bara olika ritualer de höll på med. Men det var det som gjorde en del människor lyckliga över. Till sist tänkte han, det är ju för fan bara bullshit alltihopa. Vi lever några märkliga liv distanserade ifrån mänskligheten och allt vi gör är falskt. Det var som offerkoftan började komma runt hans axlar.
Prinsen funderingar slutade med att Astrid sade.
- Vet du att jag blev mobbad ifrån årskurs ett till nian? De sände mig till BUP för de ansåg det inte förekom mobbing på skolan och mina problem var individbaserad, det vill säga, det var mig det var fel på. Jag var ett litet rädd barn som var utsatt varje dag, jag började som nioåring att bli sängvätare, senare blev jag utåtagerande och då blev det etter värre. Efter några märkliga psykologer hade gjort olika prov med mig så kom de fram till att jag hade ADHD. Det var ingen vuxen som reagerade på all den mobbingen jag utsattes för, förutom min pappa och han blev kallad för sin ”dotters advokat”.
- Vad, sade prinsen, vad menas med det?
- Haha, det är en härskarteknik, skrattade hon med inte glatt, det menas att min far var enögd, han ville inte se mig som de såg mig, ett barn som hade problem med mig själv inte att det som skapades av mobbingen. Det är därför min far är min stora hjälte, han stod emot dem.
- Oj, jag vet inte vad jag ska säga, sade prinsen.
- Du ska säga att det är för jävligt till exempel, sade Astrid snabbt. Men sådant har du aldrig blivit drabbat av, så du kan inte förstå hur liten och rädd man kan vara, att bara gå till skolan med en klump i magen och aldrig veta vad ens plågoandar ska hitta på för jävulskap mot en idag. Jag var fredlös under hela min grundskoletid.
Det var sant som hon sade, insåg prinsen, de hade curlat honom och valt ut hans vänner som var lämpliga lekkamrater och på den vägen var det ända fram till han skulle träda in i vuxenlivet. Det skulle godkännas vem han var med och vilka. Nu hade prinsen känt sig annorlunda än alla andra i hans omgivning, men skyddad, ja, det var och är fortfarande. Kunde det vara just den curlingen att han hade blivit transvestit och han visste att det inte räckte med det, utan han ville bli kvinna fullt ut.
Han hällde upp ännu mera konjak i deras glas under tystnad. Det var som Astrid läste hans tankar och hon sade.
- Nej, din läggning har inget med din uppväxt att göra, om du funderar på det?
Prinsen svepte direkt hela glaset konjak och fyllde genast på ett nytt och sade.
- Ja, jag har sådana funderingar.
- Det kan du slå bort genast, man föds med vilken läggning man har, det har inget med miljö att göra, jag har alltid varit intresserade av andra tjejer, precis som du alltid har varit av pojkar under din uppväxt, eller hur.
- Ja, men många lyckas ändå har fungerande äktenskap med det motsatta könet, sade prinsen.
- Ja skrattade Astrid, de olyckliga har det så och gör sin partner så oändligt mycket mera olycklig.
- Så att komma ut är det enda alternativet, frågade prinsen missmodigt?
- Ja, det är som ett plåster, bara att dra av, hon gjorde en svepande rörelse för att understryka vad hon sade.
Återigen blev prinsen tyst, han såg de mörka molnen torna upp sig vid horisonten och det skulle inte bli något som man kunde jämföra med stormen som rasade utanför, det skulle bli så mycket värre om han kom ut som gay. Han rös till bara av tanken på det. Men om han flyr landet, bosätter sig på en liten ö någonstans i Karibien, bara han kom undan och kunde leva fullt ut som kvinna.
- Det funkar aldrig att fly, sade Astrid, och slog bort de tankarna hos prinsen och han stirrade chockat över att hon visste ännu en gång vad han tänkte.
Han kände att han ville byta ämne när hans tredje glas av konjak var slut och reste sig för att fylla på ett fjärde och Astrids tredje glas. Det var som stormen ökade i styrka allt efterhand tiden gick. En liten fjällbjörk slog mot ena gaveln så det small som oftast.
När Astrid fick sitt tredje glas i handen, så frågade hon prinsen.
- Vet du vad en Louis X111 kostar?
- Den ligger väl på prisspannet 10–20 000 kronor flaskan, sade prinsen.
- Nix, sade hon den kostar 70 000. Men de summorna är väl ingenting för dig egentligen?
Prinsen hade inte egentligen en aning hur mycket flaskan kostade. Det hade bara för honom att beställa och hovet betalade.
- Hur känns det att få allt du pekar på, sade Astrid en aning fientligt, det var provocerande för henne, under hela hennes uppväxt var det alltid mat på bordet och hon fick allt de nödvändigaste och inför sommarsemestern hade hennes pappa lagt under pengar under hela året, så de åtminstone kunde ta en vecka och campa. För 70 000 hade de kunnat åkt jorden runt för om de hade velat det. Det fanns inget överflöd, enda gången hade unnade sig något var just en flaska konjak, men med den drack han med andakt och en sådan flaska varade tre-fyra fredagar. Det var två olika världar i ett demokratiskt land som alltid vill framställa sig som ett jämlikt samhälle. Det hade hon redan sett igenom som sjuttonåring när en av hennes vänner hade bjudit henne till Båstad. Det hade tydligen varit någon typ av tennisturnering. Det var ett nytt Sverige som hon kom i kontakt med för första gången. Det gjorde henne illamående och hon åkte hem efter några dagar. Hon hade mött de snuskrika för första gången. De som hade fått makt genom sina pengar som andra hade tjänat ihop till dem. De hade som attityder som hovet alltid hade visat upp.
Hon skakade bort den olusten och sade till prinsen.
- Snygg stringtrosa som hänger på tork.
- Helvete den glömde jag ta bort innan du hann se den, svor prinsen.
- Haha, skrattade Astrid, den behöver du inte skämmas för.
Han tittade på stringtrosan, hela stringen var fortfarande helt korvad, precis som den hade blivit tvinnad och det hade den faktiskt blivit. Han rev ner den ifrån linan och stoppade den i fickan.
Det var en hel operation för honom att komma åt alla dyra kvinnliga plaggen. Det fanns en privatbox, så hans anonymitet hade kunnat bibehållits, dit skickades alla hans beställda kläder och en av betjänterna hämtade alla paketen där. Det största problemet var att han inte kunde använda sina egna kreditkort utan det fick betjänten göra. Det hade skapat en massa problem för honom, när hans fru såg hans banksaldo och han kunde inte röja prinsen om han ville ha kvar sin anställning. Det blev skilsmässa, men det bekom inte prinsen något, det var ju betjäntens problem.
Det var allt nu kom över prinsen, det var nu självklart att han skulle ha ordnat det på något annat sätt och inte låta betjänten bära hundhuvudet inför sin fru. Han funderade var han blev av, kort efter skilsmässan, så försvann han. Jo, just det han fick sparken för någon småsak. Senare blev han fast i tullen i Göteborg med ett kilo kokain i ändtarmen. Han hade aldrig funderat på om han var kriminell under tiden han var betjänt eller om han blev det senare. Till sist, tänkte han att han inte var av rätt kaliber. En svag som gick under och skulle ha gått under i vilket fall som helst.
- Det måste vara ett riktigt projekt att komma över damkläder om han är kunglig prins som har passerat fyrtio och fortfarande är singel, sade Astrid, till sist.
- Du kan inte ana, svarade prinsen.
Han hällde i de sista dropparna ur konjaksflaskan i sitt dricksglas, lite ledsen över det redan var slut.
- Jag har en whiskyflaska i ryggsäcken, sade Astrid plötsligt, när hon såg prinsen min.
- Let us get wasted, tjoade hon spontant.
- Jag måste ut och kissa, sade prinsen, och han gick mot dörren och försökte få upp den. Nu låg vinden på så hårt rakt mot dörren, så det blev en omöjlighet för honom att få upp dörren.
- Fan, svor och gick in i det lilla köket för att hitta något att kissa i och han hittade ett kärl som såg ut som en potta. Den använde han sitt trängande behov i.
- Konsten är, började Astrid, att inte börja pissa för då kommer det i strid ström av pissningar.
Hon hämtade flaskan i ryggsäcken och hällde upp drycken i varsitt glas.
- Vilken sort är det, frågade han.
- Det spelar ingen roll för du lär inte känna smaken i varje fall efter en halv flaska konjak, svarade hon skrattande.
Han visste att han drack för mycket och hade gjort det under lång tid. Det var endast under ruset han kände sig avslappnad och kanske rent av lycklig, bortsett från när han var fullt ut i kvinnokläder. Han såg aldrig de tomma konjaksflaskorna, varje morgon hade betjänterna redan plockat bort dem, långt innan han hade vaknat. Han gjorde ett självtest för några år sedan och det visade att han var på väg in i alkoholism. Det var ett vanligt problem för många kungligheter, men de var förvånade över det så det såg det som ett fenomen. Ett liv utan konjak hade han aldrig kunnat stå ut, den hade varit hans räddning och framför allt den livsviktiga ventilen. Precis innan han blev för berusad så gick han i dimmorna och fantasierna om att bli en kvinna fullt ut. Det var de stunderna han ville nå och vara kvar i – drömmen att bli kvinna.
- Nu ser du ser där jävla drömmande ut igen, sade Astrid, är det drömmen att bli kvinna?
Det tredje gången, tänkte han, att hon läser mina tankar, det började bli obehagligt för honom. Denna blåhåriga mulliga lesbiska kvinna läser mig rätt igenom som ingen har lyckats med. Det var omskakande för honom.
- Jag tror hela landets befolkning har förstått det, vid det här laget, sade hon och fortsatte, du ser rätt bra ut och när du var yngre var du en riktig goding, åtminstone tyckte mina gay kompisar det. Du har aldrig haft en fru, fästmö, sambo, särbo och inte ens en kk. Man behöver inte klyva atomer för att fatta det. Dessutom har du oftast brutna handleder. På ren svenska så står tammenfan det i pannan på dig.
- Är du helt isolerad och omgiven av ja-sägare, har verkligen ingen sagt det till dig innan, avslutade hon med.
- Nej, svarade prinsen, jag känner mig lurad av att jag har trott att ingen visste om det.
- Så så, sade Astrid, och hällde upp ett glas whiskey till i hans glas.
De satt tyst en stund och ett obeskrivligt självömkanvälde över prinsen och tårarna föll ner över hans kinderna. Till sist hämtade Astrid ett par servetter och sade till honom.
- Torka tårarna och snyt näsan, det är bara att bryta ihop och resa sig igen.
Han visste inte om det var spriten som hade gjort honom mjuk och öppen, men denna tjej läste honom innan och ut. Det var obehagligt, innan när han kände berusningen så var han lätt till sinnes, men nu var han så tung att det var nästan smärtsamt att bara kunna sitta i gungstolen.
Det blev åter igen en tystnad som bredde ut sig i rummet. Astrid tittade på honom roat men inte skadeglatt utan mera hur ömtålig prinsen var. Det hade varit tider innan, när hon var yngre hade hon fullständigt pulveriserat honom. Men den Astrid fanns inte längre kvar utan en mer pragmatisk hade hon blivit med tiden. Det svarta och vita, hade ersatts med olika nyanser. Hon stod fortfarande på barrikaderna men idag på ett helt annat sätt än innan. Hon hade blivit en mogen kvinna men sina ideal hade hon inte släppt, utan egentligen tvärtom. Det var kanske därför hon inte var så vass och konfronterande mot prinsen. Det är inga dem och vi, hade hon sagt i en diskussion. Hon hade förstått att livet är inte så enkelt med simpla lösningar utan det är ett mödosamt förändringsarbete, som tar tid.
- Hur får man tag i östrogen, sade prinsen plötsligt från ingenstans.
- Det är inte svårt man beställer en läkartid bara, svarade hon.
- Om man inte kan det, replikerade prinsen.
- Då får man beställa det via nätet från ett svart apotek och hoppas på det bästa, svarade hon.
Plötsligt small det till i den ena långväggen utanför, det lät som ett träd föll mot fasaden, den kom lite damm ut ur väggen.
- Hoppas stugan håller hela natten, sade prinsen oroligt, för stormen verkar inte bedarra utan tvärtom. Han kunde inte minnas att han hade upplevt en sådan här kraftig storm innan.
- Är det något du funderar på, frågade Astrid honom.
- Ja, svarade han kort, jag har aldrig yppat något till någon innan om detta. Jag känner mig befriad, du vet, ungefär som någon säger att ett stenrös har släppt ifrån bröstet. Jag vill komma ut och jag vill bli kvinna.
Det sista upprepade han ett flertal gånger innan tystnade. Plötsligt var det som han sköt över allt ansvar på Astrid. Hon suckade och hade ingen lust att få en prins på halsen och speciellt som hon som var socialist, feminist och republikan.
- Jag skulle kunna anställa dig som min personliga sekreterare, sade prinsen och det överraskade Astrid, som fann sig snabbt och replikerade.
- Det kommer aldrig hända, jag har ett högkvalificerat jobb.
Om inte prinsen hade varit en narcissist av rang så hade han frågat vad hon jobbade med, men det gjorde han inte. Det fanns inte i hans sinnevärld att en blåhårig mullig lesbisk kvinna kunde ha ett sådant jobb, å andra sidan brydde han sig inte om det. Astrid skakade bara på huvudet och hon tänkte, han är fullständigt hopplös.
- Kan du bli min mentor eller något dylikt, ändrade prinsen till efter en stund.
- Va fan säg som det är, du vill ha östrogena tabletter och du vill att jag ska fixa fram till dig, sade Astrid, det är väl där skon klämmer, inte sant?
- Jo, erkände prinsen, tyst.
De delade på det sista i whiskyflaskan och de bägge blev så berusade att de somnade i varsin gungstol.
När de vaknade på morgon hade stormen bedarrat till en lätt vind och en klarblå himmel.
Det två osannolika vännerna skildes, så hade prinsen fått ett nytt hopp att bli kvinna och han såg på Astrid att hon hade förlöst honom för andra gången i sitt liv.
Hon hade redan ångrat att hon hade lovat prinsen att fixa tabletterna till honom, men hon hade lovat och sådant håller man, det hade hon fått lära sig sedan barnsben. Hur samarbetet skulle gå till, var att han varje lördag varannan vecka, på kvällstid, uppsöka henne i RFSL:s festlokal. Hon hade lovat honom att han skulle förbli anonym och efteråt tänkte hon, hur fan, ska jag kunna garantera det.
För länge sedan hade det funnits en bögkung och nu skulle det bli en bögprins, men i stället för Carl-Adolf så skulle Francesca framträda för första gången bland andra människor. Astrid hade fixat en loge där metamorfosen kunde genomföras.
Veckor gick, likaså också månaderna, och innan de visste ordet av så hade ett år redan gått. Prinsens förvandling gick långsamt. Han stod framför spegeln varje dag och skådade den sakteligen förvandlingen av hans kropp, ifrån den manliga till en kvinnligare och brösten växte fram först till en a-kupa och sedan en b-kupa och bröstvårts gördlarna har fått en mycket större omkrets än innan. Han njöt och se sin förvandling och de fantastiska lördagarna som han kunde förlösa sin kvinnlighet inför andra. Det var så magiskt för honom att han nästan trodde allt var en dröm. När han kom hem efter varje gång så satte han sig på sin prinsliga säng och kunde reflektera att han verkligen var förlöst för andra gången i sitt liv.
Det uppkom nya problem dock, med östrogen tabletternas hjälp hade även midjan krympt och stussen fått en större omkrets, så hans gamla kostymbyxor satt inte bra längre. Det löste han genom att gå upp en större storlek och lindade brösten så hårt, att ingen kunde se något av dem, när han bar kostym vid de få offentliga tillställningar han fortfarande var tvungen att bevista.
När han sneglade på sin mors byst, så insåg han att det kunde bli ett problem längre fram, men det var inget bekymrade sig över, den dagen då brösten var så stora så hade han redan kommit ut ur garderoben. Den dagen närmade sig med stormsteg, det var en blandning av skräck och befrielse, som han kände på daglig basis, för varje dag som gick och hans metamorfos blev mer uppenbar. Till sist, handlade det inte längre om år eller månader utan enbart om veckor och dagar. Han hade haft långa diskussioner med Astrid hur det skulle gå till när han kom ut. Ett av dem att komma på en offentlig tillställning som Francesca, det var Astrids förslag och hennes dra-av-plåstret idéer. Ett annat förslag från henne var att låta sig interljuvas av en känd tv journalist, som Francesca, det var också Astrids förslag. På vilket sätt som han skulle komma ut var många, men det som var närmast och ett av hans förslag var, en helt enkelt notis från hovet, att Carl- Adolf ska tituleras Francesca af Dalsland fortsättningsvis. Det trodde han var det lindrigaste och skonsammaste. Det han riktigt bävade för att berätta för sina föräldrar, bara att gå igenom kungasalen till deras residens, var en hemsk pina; där hängde det porträtt på alla krigarkungarna och samtliga var målade i positioner ifrån slagfälten. Där skulle han gå till sina föräldrar att han vill kapa kuken och bli kvinna. Modet kommer att svika mig, tänkte han fler gånger än en.
- Nu är det bara en tidsfråga, sade Astrid till honom på telefon, gör du det ikväll, hade hon frågat den vettskrämda prinsen.
Han tog några valium och gick ut ifrån sitt annex och styrde sina steg till sina föräldrars residens. Han knackade försiktigt på deras dörr, inget svar. En förbipasserande betjänt berättade att de skulle snart landa på deras privata flygplats med deras privata jetplan, Knugen 1. Han storebror, kronprinsen Valdemar skulle flyga med sitt jetplan, Knugen 2, samma kväll för han var inbjuden av kronprinsen i Norge, för en jakt på ripor. Det var något prinsen avskydde att skjuta och det mesta som var manligt som hästpolo och fältritt. Men kronprinsen var en helsikes karl som mer än gärna höll på sådana sysslor.
För inte för alltför länge sedan så fanns det flygledare i flygtornet, men de hade rationaliserats bort, när kungahuset inte fått extra pengar tilldelade. Det hade blivit tvungna att välja mellan en renovering av det lilla lantstället på tusen hektar och slottet på sjuttio rum eller att ha flygledare i flygtornet på deras privata flygplats. Det var ingen ur kungafamiljen som ville bidra med sina egna pengar utan det skulle som alltid komma ifrån det offentliga.
Nu satt en trött flygledare på Arlanda som skulle få ner ett och få upp ett plan på kungens flygplats. Han hade full koll på dem via radarn, ett skulle ner och ett upp, det hade han fixat vid detta lag ett hundratals gånger.
Det var fri sikt över femtio kilometer, svag vind från sydost och ingen nederbörd. Det var enbart ett tråkigt rutinuppdrag för honom. När han kallade på Knugen 1, som var på väg ner och Knugen 2 var startberedd. Det som inte får hända, hände. Det sprakade till när han anropade Knugen 1, så Knugens 2:s pilot trodde att han menade honom, så han rullade ut och gjorde sig startberedd. Detta upptäckte inte flygledaren så han gav klartecken att Knugen 1 skulle påbörja landning.
När piloten i Knugen 1 ser att ett plan som redan accelererade i full fart, när han precis hade satt ner planet och drog av gasen och började bromsa.
Kollisionen blev kraftig och de två planen exploderade, direkt vid krocken. Det var ingen som överlevde.
Det blev ett land i chock, åtminstone alla offentliga maktmänniskor var chockade och det var en stark ström av tårar från dem. Den som gick längst var den borgerliga statsminister som hävdade att tre fredsduvor hade tagit ifrån oss i förtid. Det var ingen av journalisterna som frågade vad han menade egentligen. På ett slag hade monarkin slagits i spillror, att det var femton personer till som förolyckades var det ingen som nämnde. Det var endast Carl-Adolf kvar av den decimerade kungaätten. Dessutom var hans far enda barnet. Det var blott han kvar nu som skulle rädda monarkins fortlevnad och stolta traditioner.
Det blev en veckas landssorg. Det samlades gråterskor av bägge könen utanför det kungliga slottet. Det som de tidigare offentliga personernas gråt välde ut bland massorna som hade samlats. Det var en enfaldig dårskap som utspelades framför Carl-Adolfs ögon. När han ringde till Astrid så var han nästan i panik, men hon lugnade honom omgående och frågade honom, om det hade någon betydelse om det skulle bli en ny kung eller drottning. Han visste inte svaret och hade inte tänkt på det, men om han krönts till kung och lever som en drottning. Är det möjligt, funderade han på och hur skulle det bemötas av eliten och av folket? Det var många frågor som skulle besvaras och inget som han själv visste svaren på. Men Astrid hade lovat att komma till slottet och stötta honom i hans svåra och turbulenta tid.
Ett tag funderade han på att sluta med tabletterna så han kunde återgå till sitt manliga jag igen. Då blev Astrid ursinnig på honom och kallade honom för en jävla mes.
- Du, om någon skulle kunna göra det största för HBTQ är någon annan på denna planet har varit i närheten av innan, sade hon stridslystet, och hennes blick var inte nådig mot honom och hon fortsatte.
- Ska du leva i förnekelse hela livet i vem du är egentligen. Jag ska vara ärlig, första gången jag träffade dig så var du en narcissisk självupptagen kunglig brat, men det är du inte idag, du har utvecklats ännu mera som person än vad tabletterna har förändrat din kropp, hon pausade och tittade upp och såg prinsen gråta.
- Det var det finaste någon, någonsin har sagt till mig, sade han till sist.
- Ska du gå vidare med förvandlingen, frågade hon?
- Ja, det gör vi, sade han, det var så han såg det inte som ett jag utan ett vi, de tre Carl-Adolf AKA Francesca och Astrid. Inom sin tid kommer det endast vara två kvar.
Efter den kungliga begravningen där alla grät men inte som innan utan med värdighet bland eliten och maktens människor som satt samlade i kyrkan. En vacker ceremoni, tyckte de allra flesta. Men för Carl-Adolf var det ångest, det kommer vara i samma kyrka och samma ärkebiskop som kommer att kröna honom inom en snar framtid. Om det hade varit den tidigare ärkebiskopen, som hade uttalat sitt stöd för homosexuella, så hade det inte varit ett fullt så obehagligt; hon hade gjort kröningen till något respektfullt för kungen/drottningen. Men hon blev utrensad som så många andra inom kyrkan som inte predikade Guds ord bokstavligen, som den nya ärkebiskopen gör. I hans ögon var han pervers och en klandervärd person, och det skulle inte spela någon roll om han skulle krönas till kung. Det var allt som tydde på att han skulle få ett riktigt raserianfall om Carl- Adolf kommer till kröningen som den kommande drottningen.
Sista natten innan kröningen så var Astrid hos honom hela natten. De delade en Louis X111, för gamla minnen skull. Mest för deras första möte i fjällstugan, då allt hade startat på riktigt för honom.
- Okej, då tar vi det från början, sade Astrid. När kortegevagnen anländer till slottet, då är du klädd som en blivande kung och under kortegen till storkyrkan, så byter du om till en blivande drottning, sade hon nöjt.
- Följer du med som moraliskt stöd, frågade prinsen oroligt.
- Absolut, svarade Astrid, du ska kräva att det finns gardiner som täcker all insyn, så du kan byta om till den du är.
Klockan tretton den femte september av nådens år, kördes kortegevagnen fram till slottet och de två vännerna äntrade den.
Mycket snabbt drog de för gardinerna och prinsen blev prinsessa och snart kom att bli drottning.
De hör folkets jubel utanför och hästarnas hovrar i asfalten. Det riktigt andas högtidligt och en stor stund för alla rojalister och strebrar var ett faktum.
Klockan tretton och tjugo, anlände kortegevagnen fram till storkyrkan. Hela världens massmedier är på plats, med presidenter, statsmän och kungligheter ifrån alla värdelens hörn. Det fotograferades och människorna utanför var i en nästan spastisk extas över kröningen.
Det var som tiden stund stilla, en samlad nationell kollektiva hjärtattack blev ett faktum när Francesca klev ur kortegevagnen.


 













De var utsända ifrån Gud, det har de varit ända sedan 1500-talet. De var de himmelska budbärarna fastän de bara var människor. Vid hans fars kröning fick lillprinsen, fem år gammal, veta att genom sitt blåa blod strömmade Gud med guld och fruktan. Det hade den lille pojken svårt att ta in och ingen vågade förklara för honom när hans föräldrar inte gjorde det.
Redan på internatet ville alla vara vän med honom men han förstod att han var endast en dörröppnare för dem. Det var en speciell lyster runt kungafamiljens medlemmar, fast kungen var statschef så hade han ingen formell makt, till rojalisterna stora förtret. Det var de som såg det feodala som en lösning på dagens moderna problem. Det fanns flera som var nationalister men de gillade bara symbolerna och utan aldrig egentligen innehållet.
Det var aldrig menat att han skulle bli kung, han var den i raden som var nummer två. Första reserv och inget annat. Det hade varit både en förödmjukelse och samtidigt en befrielse på en och samma gång. Men att få ett liv, en chans, och sedan blir nummer två.
De ambivalenta känslorna turades om att ta plats i hans bröst. Men att det var ett ok han fick bära var det inget tvivel om. Det var en ständig golgatavandring för honom och korset han bar på var beviset att han var nummer två och kommer alltid vara det.
Det fnissades bakom ryggen på honom och det tisslades ännu mera. Han var både utstött och samtidigt en del av kungafamiljen. Hans åtagande var inte många, ibland ett köpcenter som skulle invigas eller någon gång fick han delta vid ett oviktigt statsbesök, från något obskyrt land ingen visste knappt namnet på.
Nu satt han på hotellrummet och försökte få Bh:n på plats, den vackra lockiga svarta peruken, riktigt blänkte i ljuset. Stay-upsen och de sylvassa stilettklackarna bättrade på hans outfit. Bara makeupen hade tagit honom flera timmar att få det snyggt. Men det var urringning som gav pricken över i.
Det var endast i detta rum som han kunde vara den han ville vara. Avskild från hela världen, ifrån alla jublande massorna längs kungens kortege genom staden. Bort ifrån alla tusentals tjänarna som tjänade dem dygnet runt. Skild ifrån rikedom och berömmelse, bara kunna andas ut för några timmar. Men det fanns något som ville komma ut.
Han reste på sig och såg in i den stora golvspegeln och han granskade sig själv nerifrån och upp. Han njöt och var nöjd, men de artificiella brösten kändes fel. När han tog på dem så förstod att ingen kunde bli lurad av dem och allra minst han själv.
I hans drömmar var skräcken att bli ertappad i denna utstyrsel, det hade varit förödande, inte bara för honom själv utan för hela kungahuset. Den kunde lätt bli deras sista skandal, där rörde det inga tvivel om.
Det hade redan innan förekommit skilsmässor i kungadynastin som hade solkat deras gudalika rykte, nästan som de hade blivit som vanliga människor, fast snuskrika. Men det hade även förekommit kontakter med subversiva, både dömda sex och ekobrottslingar. Det hade tagit udden ur deras glans men en prins som transvestit eller ännu värre transsexuell. Det hade blivit dödsstöten för dem.
Därför visste han själv endast om sitt intresse och kall. Lite homosex med tjänarna det hade ju aldrig räknats in som sex eller skandal utan det var de priviligierades rätt.
Redan i de övre tonåren hade han gillat att få nattliga besök av någon av tjänarna. Det var en tyst överenskommelse i kungahuset, både i nuet som det alltid har varit, sex med tjänarna räknades inte som sex. De var endast där för att tjäna och det kunde komma i olika uttryck. Men prinsen hade gillat det och speciellt att få känna sig som en kvinna med en annan man.
Han var bortskämd redan från början, han har aldrig burit en väska mer än max fem meter. Det var som kungen och drottningen kompenserade honom enbart för att han alltid kommer vara nummer två. Allt han pekade på fick han och det var allt han såg och det fick han. Det hade varit genom åren psykologer hade analyserat honom på avstånd via tabloiderna. Det som framkom var narcissism och avsaknad av empati.
Det var orättvist mot honom, tyckte han och det hade varit för några hundra år sedan så hade de blivit anklagade och slängd i fängelse för kätteri.
Hela samtiden var orättvis mot honom, tyckte han själv. De såg honom som en person så fick allt han ville ha. Men det enda han ville, var att bli kvinna, och det var en omöjlighet för honom. Åtminstone den rollen som livet hade gett honom, en kunglig prins med blått blod strömmande genom venerna.
Han såg världen som en rik, bortskämd människa alltid gör. De tror på sin genialitet och deras rikedom var ett resultat av det, för en prins var det inget undantag från det, även om det är ärvda pengar, som tidigare kungar har roffat åt sig från folket och ett rikligt årligt apanage. Det var bara ett finare ord för försörjningsstöd, de slipper i varje fall redovisa varje krona. Men det som förenar de mest var deras oantastliga, de kanske fick springa gatlopp i pressen men aldrig i domstolarna.
Från ingenstans som hände det, efter en enkel fjällvandring för prinsen, en vandring på max femton kilometer till en fjällstuga och sedan en övernattning och sedan tillbaka nästa dag. Det var i första veckan i juli, även om fjällvädret kunde vara nyckfullt, men vid den här tiden på året så kunde det komma regn på sin höjd men aldrig stormar, om i sådana fall var de mycket ovanliga.
Han ville gå själv och han var fullt utrustad för alla typer av väderlekar. Han blev avsläppt av säkerhetsvakterna precis där fjällleden startade och han började vandra upp mot fjället. Det skulle bli en förändring han inte såg komma, inte vågade att den skulle komma. Det var knappt att ens tanken hade slagit honom innan. Men den kom.
Han var en van fjällvandrare, redan sedan barnsben hade den kungliga familjen fjäll vandrat årligen. De ville framställa sig som sportiga och jordnära, fastän det var så långt ifrån de själva verket var. Han frapperades över att det var så otroligt svårt att bedöma avstånd på fjället. Det fanns sällan några referenspunkter som man kunde relatera till.
Det var stenigt och många bäckar som skulle korsas och det gick uppför mer eller mindre konstant. När han var några kilometer kvar till stugan så började det plötsligt blåsa upp och himlen öppnade sig. Det hade kommit väldigt överraskande för honom. Enligt SMHI:s prognos så skulle det vara lätt vind med växlande molnighet.
Men det var inte första gången de hade haft fel när de var uppe på fjällen. Den sista kilometern fram till stugan gick han nästan dubbelvikt för att kunna forcera vinden som hade utvecklats till stormstyrkor. Hans stringtrosor hade skaft rejält i baken och innan han öppnade dörren till fjällstugan, så försökte han minnas om han hade tagit med någon salva.
Även om stugan låg lite skyddat i en ravin delvis, så tog vinden tag i den lilla stugan och ett tag så blev han orolig för om taket verkligen skulle hålla. Det knakade oroväckande mycket uppifrån. När han fick i gång elden i den öppna spisen så hade han fått av sig alla blöta kläder och hängt upp dem på tork.
Den korvade stringtrosan slängde han i soporna, men han ångrade sig och hängde upp den också på tork. Det var en skön värme som spreds sig i stugan. Men någon salva hittade han inte i packningen, så det fick bli tangatrosor i stället.
Med ett brak flög ytterdörren upp, hans första tanken var att, helvete nu har dörren gått sönder av vinden. Men så var det ej fallet, utan en ung mullig blåhårig tjej stod i dörrhålet.
- Hej, vilken jävla storm det blev från ingenting, sade hon och slängde av sig ryggsäcken. Hon var genomvåt och håret stod åt alla håll som vinden hade skapat.
- Går du alldeles ensam på fjället, frågade prinsen och hämtade ännu en tvättlina till för att spänna upp i rummet, för hennes blöta kläder.
- Ja, jag är erfaren, jag har hållit i fjällvandringar för tyska och japanska turister, sade hon och replikerade och fortsatte med.
- Jaså, är du en sådan där som inte tror kvinnor klarar något utan en man?
- Va, absolut inte, sade prinsen och tänkte på sin mamma, som klarade allt praktiska inom familjen; det var ofta hon skrattade åt kungen fumlighet och tummen mitt i näven. En gång i hans ungdom hade kungen fått ett skavsår när familjen fjällvandrat och han gnällde över det så mycket att drottningen begärde en helikopter för att hämta honom. Det var så man kan göra om man är rik och gnällig, hade hon muttrat, när helikoptern lyfte med honom.
- Har du ombyteskläder, om inte så finns det extra kläder i byrån där, sade prinsen och pekade på möbeln.
- Det har jag och fint att du har satt upp en lina till mig, sade hon och fortsatte, jag går in i köket och byter om. Hon stannade halvvägs och vände sig om och sade.
- Du är väl inte en ful gubbe?
- Nej nej absolut inte, svarade prinsen högröd i ansiktet, över hennes överraskande och raka fråga. Det var inget han var van att bli tilltalad på det sättet. Alla tjänarna tilltalade hon prinsen af Dalsland och alla i offentlig kontext. De var insmickrande och känslan för prinsen att alla skrattade bakom ryggen på honom. Men den här tjejen sket fullständigt om att han var en prins, han tänkte till, tänk om hon inte vet vem jag är. Hans funderingar fick ett slut när hon var ombytt och klar.
De två gungstolarna som stod vid brasan satte sig de två i.
- Jag heter Astrid, sade hon och räckte honom handen.
Han tog hennes hand och sade.
- Jag heter Carl- Adolf, och knappt innan han säga sitt namn, började Astrid att gapskratta och till sist sade hon i mellan skrattattackerna.
- Ja, det vet jag, du är fjollprinsen, men missförstå mig inte, du är av en liten idol för mitt umgänge. Prinsen satt stum, han förstod verkligen ingenting av detta. Det var väl inte känt ute bland folk om hans läggning. Det hade varit ett par misstag under åren, som till exempel, när han glömde nagellacket på vänster lillfinger en gång och någon fotograf lyckades få det på bild.
Det kom en dementi ifrån kungahuset att prinsen hade målat om sitt gods i Dalsland. Det var en lögn för prinsen skulle aldrig måla någonting, förutom sina naglar, det förstod alla som visste något om honom. Det som många hakade fast på varför det kom en dementi ifrån dem, när ingen hade frågat om det.
- Vad menar du? Frågade prinsen, den fortsatt muntra Astrid.
- Jag kom ut som femtonåring i en liten Norrlandsstad och har varit i gay världen sedan dess. Det är allmänt känt hos oss att du är gay. Om du visste vad du har underhållit oss genom åren. Min klaraste favorit när kameran fångade din blick, vid ett statsbesök, i skrevet på en av säkerhetsvakterna. Jag kollar det klippet på Youtube nästan varje vecka. Det är helt obetalbart.
Det hade inte prinsen en aning om att han finns på Youtube. Det hade ingen sagt till honom, och detta generade honom något oerhört. Både okunskapen om att hans existens där och att folk i gemen vet om hans läggning. Det var oerhörda nya uppgifter för honom.
- Så du menar att alla vet om det, frågade prinsen.
- Ja, i stort alla utom kungahuset, tydligen, svarade hon.
Prinsen reste på sig och letade upp konjaken han hade i ryggsäcken, en Louis X111, den smäckra och välformade flaskan ställde han på bordet och han hällde upp i två dricksglas, han tog det ena och gav Astrid det andra.
- Oj, sade hon, det är inte var dag man dricker en sådan fin konjak.
- Kan du mycket om konjak, frågade prinsen.
- Ja, fast min farsa var verkstadsarbetare, så han köpte han dyr konjak när tillfälle gavs, men inte Louis X111, den har han aldrig druckit.
Det var så att prinsen aldrig behöver tänka på vad något kostar utan han lägger bara en order till inköparna på slottet, sedan levererades det punktligt, antingen till hans kungliga annexbostad eller till godset i Dalsland.
Att han drack en flaska av den sorten som motsvarade hennes pappas nästan tre månaders nettolön, bekom honom inte, varför skulle det göra det? Han var rik av börd och priviligierad. Det var hans rätt att göra det, som ingen skulle lägga sig i. Han blev nästan provocerad av att bara tänka att andra lägger sina näsor i blöt.
Det var sådana där avundsjuka jämställdhetsivrare som hade förföljt honom hela livet. Det var ju inte så men det var så han upplevde det. Rädslan att förlora sin rikedom, titlar och vara priviligierad. När han var yngre och läste om sin ätt, dessa kungar och någon drottning, så fick han alltid den kungliga versionen av folkets hjältar och hur dansken fick på tafsen i krig efter krig.
Det var inte förrän senare som han hade läst en riktig historiebok, som han insåg att de tidigare kungarna, när de hade haft makt, var mer eller mindre despoter och skurkar hela högen. De var en gammal kvarleva och spillror efter ett feodalt samhälle. När han insåg det, så blev han mer förvånad över att ingen hade avsatt dem för länge sedan.
- Du vet väl om du och hela din familj är parasiter, sade Astrid plötsligt, mellan klunkarna av konjaken. Prinsen satte konjaken i halsen, efter några hostattacker svarade han.
- Ja, jag vet, vårt sammanlagda apanage är flera miljarder kronor, men vi har rätt till varje krona, sade han och morskade upp sig, vi arbetar hårt i kungahuset för Sverige och alla våra företag ute i världen.
- Såså, hetsa inte upp dig, du behöver inte övertyga mig om något och allra minst om, sade hon och fortsatte, men vilken nytta har du gjort, kan du peka ut något som du har gjort bra, något som andra har fått nytta av? Hon avslutade med.
- Har du gjort något för någon annan människa utan att du själv har tjänat på det, en altruistisk handling?
Det blev tystnad en lång stund, endast brasan knastrande björkved och stormen som ylade utanför. Till sist efter en lång tystnad började prinsen tala, men tystnade direkt, men till sist sade han.
- Jag kommer inte på en enda sak på rak arm.
Det var som tiden kom i kapp honom, på ett sätt som aldrig innan. Det var många plågsamma minnen hur hans egoism hade speglat hans vardag. Det som var inpräntat i honom var att jagets behov alltid kom först. Men i efterhand var det värsta när en reporter hade frågat honom om de som hade försörjningsstöd och deras situation.
Man ska ha i åtanke att han aldrig sett fattigdom, utsatthet eller misär, det var endast ord utan mening för honom. Det som smärtade honom nu vid tanken på hans svar, att de borde skärpa till sig. Det var ingen som reagerade på hans uttalande, för det var den rådande synen som relaterade till för hela överklassen och en stor del av medelklassen. Det var ju så för dem alla, även om deras ROT avdrag var tre gånger större än bostadsbidraget i landet.
Nu insåg han hur föraktfullt svaret hade varit. Inte ens när en äldre tant snubblade och ramlade på Sheraton hjälpte han henne upp utan det gjorde hans säkerhetsvakter eller var det betjänten som gjorde det? Minne efter minne dök upp för honom, samma sak varje gång, en ren anti-altruistisk hållning.
- Man det är aldrig för sent att börja göra goda gärningar, sade Astrid till den hopsjunkna prinsen.
- Jo, nu vet jag, lös han upp, jag har arrangerat välgörenhetsgalor för behövande, och det har varit många gånger, han började räkna upp gala för gala, men Astrid tystade honom och sade.
- Det gills inte, man kan inte köpa sig fri från samvetet.
- Är det så, frågade han.
- Ja, så är det, svarade hon, finns någon i din närhet som har gjort något spontant för någon annan människa, säg nu, för fan, att människor blir glada att se ditt gäng åka förbi i kortege.
Det han aldrig hade reflekterat på om någon verkligen blev glad över dem någonsin och de hade verkligen hjälpt någon på riktigt. De hade idrottspriser till några som hade utmärkt sig inom idrotten, men de var oftast så pass förkovrade genom sin sport. De hade ju inte behövt mer ekonomisk hjälp.
De var ju utsända av Gud och Hans blod sipprade i deras ådror, det blåa blodet. De hade tjusats över den flärden och det romantiska med ett kungahus, utan överhuvudtaget att tänka på deras innehåll. Det var ju bara olika ritualer de höll på med. Men det var det som gjorde en del människor lyckliga över. Till sist tänkte han, det är ju för fan bara bullshit alltihopa. Vi lever några märkliga liv distanserade ifrån mänskligheten och allt vi gör är falskt. Det var som offerkoftan började komma runt hans axlar.
Prinsen funderingar slutade med att Astrid sade.
- Vet du att jag blev mobbad ifrån årskurs ett till nian? De sände mig till BUP för de ansåg det inte förekom mobbing på skolan och mina problem var individbaserad, det vill säga, det var mig det var fel på. Jag var ett litet rädd barn som var utsatt varje dag, jag började som nioåring att bli sängvätare, senare blev jag utåtagerande och då blev det etter värre. Efter några märkliga psykologer hade gjort olika prov med mig så kom de fram till att jag hade ADHD. Det var ingen vuxen som reagerade på all den mobbingen jag utsattes för, förutom min pappa och han blev kallad för sin ”dotters advokat”.
- Vad, sade prinsen, vad menas med det?
- Haha, det är en härskarteknik, skrattade hon med inte glatt, det menas att min far var enögd, han ville inte se mig som de såg mig, ett barn som hade problem med mig själv inte att det som skapades av mobbingen. Det är därför min far är min stora hjälte, han stod emot dem.
- Oj, jag vet inte vad jag ska säga, sade prinsen.
- Du ska säga att det är för jävligt till exempel, sade Astrid snabbt. Men sådant har du aldrig blivit drabbat av, så du kan inte förstå hur liten och rädd man kan vara, att bara gå till skolan med en klump i magen och aldrig veta vad ens plågoandar ska hitta på för jävulskap mot en idag. Jag var fredlös under hela min grundskoletid.
Det var sant som hon sade, insåg prinsen, de hade curlat honom och valt ut hans vänner som var lämpliga lekkamrater och på den vägen var det ända fram till han skulle träda in i vuxenlivet. Det skulle godkännas vem han var med och vilka. Nu hade prinsen känt sig annorlunda än alla andra i hans omgivning, men skyddad, ja, det var och är fortfarande. Kunde det vara just den curlingen att han hade blivit transvestit och han visste att det inte räckte med det, utan han ville bli kvinna fullt ut.
Han hällde upp ännu mera konjak i deras glas under tystnad. Det var som Astrid läste hans tankar och hon sade.
- Nej, din läggning har inget med din uppväxt att göra, om du funderar på det?
Prinsen svepte direkt hela glaset konjak och fyllde genast på ett nytt och sade.
- Ja, jag har sådana funderingar.
- Det kan du slå bort genast, man föds med vilken läggning man har, det har inget med miljö att göra, jag har alltid varit intresserade av andra tjejer, precis som du alltid har varit av pojkar under din uppväxt, eller hur.
- Ja, men många lyckas ändå har fungerande äktenskap med det motsatta könet, sade prinsen.
- Ja skrattade Astrid, de olyckliga har det så och gör sin partner så oändligt mycket mera olycklig.
- Så att komma ut är det enda alternativet, frågade prinsen missmodigt?
- Ja, det är som ett plåster, bara att dra av, hon gjorde en svepande rörelse för att understryka vad hon sade.
Återigen blev prinsen tyst, han såg de mörka molnen torna upp sig vid horisonten och det skulle inte bli något som man kunde jämföra med stormen som rasade utanför, det skulle bli så mycket värre om han kom ut som gay. Han rös till bara av tanken på det. Men om han flyr landet, bosätter sig på en liten ö någonstans i Karibien, bara han kom undan och kunde leva fullt ut som kvinna.
- Det funkar aldrig att fly, sade Astrid, och slog bort de tankarna hos prinsen och han stirrade chockat över att hon visste ännu en gång vad han tänkte.
Han kände att han ville byta ämne när hans tredje glas av konjak var slut och reste sig för att fylla på ett fjärde och Astrids tredje glas. Det var som stormen ökade i styrka allt efterhand tiden gick. En liten fjällbjörk slog mot ena gaveln så det small som oftast.
När Astrid fick sitt tredje glas i handen, så frågade hon prinsen.
- Vet du vad en Louis X111 kostar?
- Den ligger väl på prisspannet 10–20 000 kronor flaskan, sade prinsen.
- Nix, sade hon den kostar 70 000. Men de summorna är väl ingenting för dig egentligen?
Prinsen hade inte egentligen en aning hur mycket flaskan kostade. Det hade bara för honom att beställa och hovet betalade.
- Hur känns det att få allt du pekar på, sade Astrid en aning fientligt, det var provocerande för henne, under hela hennes uppväxt var det alltid mat på bordet och hon fick allt de nödvändigaste och inför sommarsemestern hade hennes pappa lagt under pengar under hela året, så de åtminstone kunde ta en vecka och campa. För 70 000 hade de kunnat åkt jorden runt för om de hade velat det. Det fanns inget överflöd, enda gången hade unnade sig något var just en flaska konjak, men med den drack han med andakt och en sådan flaska varade tre-fyra fredagar. Det var två olika världar i ett demokratiskt land som alltid vill framställa sig som ett jämlikt samhälle. Det hade hon redan sett igenom som sjuttonåring när en av hennes vänner hade bjudit henne till Båstad. Det hade tydligen varit någon typ av tennisturnering. Det var ett nytt Sverige som hon kom i kontakt med för första gången. Det gjorde henne illamående och hon åkte hem efter några dagar. Hon hade mött de snuskrika för första gången. De som hade fått makt genom sina pengar som andra hade tjänat ihop till dem. De hade som attityder som hovet alltid hade visat upp.
Hon skakade bort den olusten och sade till prinsen.
- Snygg stringtrosa som hänger på tork.
- Helvete den glömde jag ta bort innan du hann se den, svor prinsen.
- Haha, skrattade Astrid, den behöver du inte skämmas för.
Han tittade på stringtrosan, hela stringen var fortfarande helt korvad, precis som den hade blivit tvinnad och det hade den faktiskt blivit. Han rev ner den ifrån linan och stoppade den i fickan.
Det var en hel operation för honom att komma åt alla dyra kvinnliga plaggen. Det fanns en privatbox, så hans anonymitet hade kunnat bibehållits, dit skickades alla hans beställda kläder och en av betjänterna hämtade alla paketen där. Det största problemet var att han inte kunde använda sina egna kreditkort utan det fick betjänten göra. Det hade skapat en massa problem för honom, när hans fru såg hans banksaldo och han kunde inte röja prinsen om han ville ha kvar sin anställning. Det blev skilsmässa, men det bekom inte prinsen något, det var ju betjäntens problem.
Det var allt nu kom över prinsen, det var nu självklart att han skulle ha ordnat det på något annat sätt och inte låta betjänten bära hundhuvudet inför sin fru. Han funderade var han blev av, kort efter skilsmässan, så försvann han. Jo, just det han fick sparken för någon småsak. Senare blev han fast i tullen i Göteborg med ett kilo kokain i ändtarmen. Han hade aldrig funderat på om han var kriminell under tiden han var betjänt eller om han blev det senare. Till sist, tänkte han att han inte var av rätt kaliber. En svag som gick under och skulle ha gått under i vilket fall som helst.
- Det måste vara ett riktigt projekt att komma över damkläder om han är kunglig prins som har passerat fyrtio och fortfarande är singel, sade Astrid, till sist.
- Du kan inte ana, svarade prinsen.
Han hällde i de sista dropparna ur konjaksflaskan i sitt dricksglas, lite ledsen över det redan var slut.
- Jag har en whiskyflaska i ryggsäcken, sade Astrid plötsligt, när hon såg prinsen min.
- Let us get wasted, tjoade hon spontant.
- Jag måste ut och kissa, sade prinsen, och han gick mot dörren och försökte få upp den. Nu låg vinden på så hårt rakt mot dörren, så det blev en omöjlighet för honom att få upp dörren.
- Fan, svor och gick in i det lilla köket för att hitta något att kissa i och han hittade ett kärl som såg ut som en potta. Den använde han sitt trängande behov i.
- Konsten är, började Astrid, att inte börja pissa för då kommer det i strid ström av pissningar.
Hon hämtade flaskan i ryggsäcken och hällde upp drycken i varsitt glas.
- Vilken sort är det, frågade han.
- Det spelar ingen roll för du lär inte känna smaken i varje fall efter en halv flaska konjak, svarade hon skrattande.
Han visste att han drack för mycket och hade gjort det under lång tid. Det var endast under ruset han kände sig avslappnad och kanske rent av lycklig, bortsett från när han var fullt ut i kvinnokläder. Han såg aldrig de tomma konjaksflaskorna, varje morgon hade betjänterna redan plockat bort dem, långt innan han hade vaknat. Han gjorde ett självtest för några år sedan och det visade att han var på väg in i alkoholism. Det var ett vanligt problem för många kungligheter, men de var förvånade över det så det såg det som ett fenomen. Ett liv utan konjak hade han aldrig kunnat stå ut, den hade varit hans räddning och framför allt den livsviktiga ventilen. Precis innan han blev för berusad så gick han i dimmorna och fantasierna om att bli en kvinna fullt ut. Det var de stunderna han ville nå och vara kvar i – drömmen att bli kvinna.
- Nu ser du ser där jävla drömmande ut igen, sade Astrid, är det drömmen att bli kvinna?
Det tredje gången, tänkte han, att hon läser mina tankar, det började bli obehagligt för honom. Denna blåhåriga mulliga lesbiska kvinna läser mig rätt igenom som ingen har lyckats med. Det var omskakande för honom.
- Jag tror hela landets befolkning har förstått det, vid det här laget, sade hon och fortsatte, du ser rätt bra ut och när du var yngre var du en riktig goding, åtminstone tyckte mina gay kompisar det. Du har aldrig haft en fru, fästmö, sambo, särbo och inte ens en kk. Man behöver inte klyva atomer för att fatta det. Dessutom har du oftast brutna handleder. På ren svenska så står tammenfan det i pannan på dig.
- Är du helt isolerad och omgiven av ja-sägare, har verkligen ingen sagt det till dig innan, avslutade hon med.
- Nej, svarade prinsen, jag känner mig lurad av att jag har trott att ingen visste om det.
- Så så, sade Astrid, och hällde upp ett glas whiskey till i hans glas.
De satt tyst en stund och ett obeskrivligt självömkanvälde över prinsen och tårarna föll ner över hans kinderna. Till sist hämtade Astrid ett par servetter och sade till honom.
- Torka tårarna och snyt näsan, det är bara att bryta ihop och resa sig igen.
Han visste inte om det var spriten som hade gjort honom mjuk och öppen, men denna tjej läste honom innan och ut. Det var obehagligt, innan när han kände berusningen så var han lätt till sinnes, men nu var han så tung att det var nästan smärtsamt att bara kunna sitta i gungstolen.
Det blev åter igen en tystnad som bredde ut sig i rummet. Astrid tittade på honom roat men inte skadeglatt utan mera hur ömtålig prinsen var. Det hade varit tider innan, när hon var yngre hade hon fullständigt pulveriserat honom. Men den Astrid fanns inte längre kvar utan en mer pragmatisk hade hon blivit med tiden. Det svarta och vita, hade ersatts med olika nyanser. Hon stod fortfarande på barrikaderna men idag på ett helt annat sätt än innan. Hon hade blivit en mogen kvinna men sina ideal hade hon inte släppt, utan egentligen tvärtom. Det var kanske därför hon inte var så vass och konfronterande mot prinsen. Det är inga dem och vi, hade hon sagt i en diskussion. Hon hade förstått att livet är inte så enkelt med simpla lösningar utan det är ett mödosamt förändringsarbete, som tar tid.
- Hur får man tag i östrogen, sade prinsen plötsligt från ingenstans.
- Det är inte svårt man beställer en läkartid bara, svarade hon.
- Om man inte kan det, replikerade prinsen.
- Då får man beställa det via nätet från ett svart apotek och hoppas på det bästa, svarade hon.
Plötsligt small det till i den ena långväggen utanför, det lät som ett träd föll mot fasaden, den kom lite damm ut ur väggen.
- Hoppas stugan håller hela natten, sade prinsen oroligt, för stormen verkar inte bedarra utan tvärtom. Han kunde inte minnas att han hade upplevt en sådan här kraftig storm innan.
- Är det något du funderar på, frågade Astrid honom.
- Ja, svarade han kort, jag har aldrig yppat något till någon innan om detta. Jag känner mig befriad, du vet, ungefär som någon säger att ett stenrös har släppt ifrån bröstet. Jag vill komma ut och jag vill bli kvinna.
Det sista upprepade han ett flertal gånger innan tystnade. Plötsligt var det som han sköt över allt ansvar på Astrid. Hon suckade och hade ingen lust att få en prins på halsen och speciellt som hon som var socialist, feminist och republikan.
- Jag skulle kunna anställa dig som min personliga sekreterare, sade prinsen och det överraskade Astrid, som fann sig snabbt och replikerade.
- Det kommer aldrig hända, jag har ett högkvalificerat jobb.
Om inte prinsen hade varit en narcissist av rang så hade han frågat vad hon jobbade med, men det gjorde han inte. Det fanns inte i hans sinnevärld att en blåhårig mullig lesbisk kvinna kunde ha ett sådant jobb, å andra sidan brydde han sig inte om det. Astrid skakade bara på huvudet och hon tänkte, han är fullständigt hopplös.
- Kan du bli min mentor eller något dylikt, ändrade prinsen till efter en stund.
- Va fan säg som det är, du vill ha östrogena tabletter och du vill att jag ska fixa fram till dig, sade Astrid, det är väl där skon klämmer, inte sant?
- Jo, erkände prinsen, tyst.
De delade på det sista i whiskyflaskan och de bägge blev så berusade att de somnade i varsin gungstol.
När de vaknade på morgon hade stormen bedarrat till en lätt vind och en klarblå himmel.
Det två osannolika vännerna skildes, så hade prinsen fått ett nytt hopp att bli kvinna och han såg på Astrid att hon hade förlöst honom för andra gången i sitt liv.
Hon hade redan ångrat att hon hade lovat prinsen att fixa tabletterna till honom, men hon hade lovat och sådant håller man, det hade hon fått lära sig sedan barnsben. Hur samarbetet skulle gå till, var att han varje lördag varannan vecka, på kvällstid, uppsöka henne i RFSL:s festlokal. Hon hade lovat honom att han skulle förbli anonym och efteråt tänkte hon, hur fan, ska jag kunna garantera det.
För länge sedan hade det funnits en bögkung och nu skulle det bli en bögprins, men i stället för Carl-Adolf så skulle Francesca framträda för första gången bland andra människor. Astrid hade fixat en loge där metamorfosen kunde genomföras.
Veckor gick, likaså också månaderna, och innan de visste ordet av så hade ett år redan gått. Prinsens förvandling gick långsamt. Han stod framför spegeln varje dag och skådade den sakteligen förvandlingen av hans kropp, ifrån den manliga till en kvinnligare och brösten växte fram först till en a-kupa och sedan en b-kupa och bröstvårts gördlarna har fått en mycket större omkrets än innan. Han njöt och se sin förvandling och de fantastiska lördagarna som han kunde förlösa sin kvinnlighet inför andra. Det var så magiskt för honom att han nästan trodde allt var en dröm. När han kom hem efter varje gång så satte han sig på sin prinsliga säng och kunde reflektera att han verkligen var förlöst för andra gången i sitt liv.
Det uppkom nya problem dock, med östrogen tabletternas hjälp hade även midjan krympt och stussen fått en större omkrets, så hans gamla kostymbyxor satt inte bra längre. Det löste han genom att gå upp en större storlek och lindade brösten så hårt, att ingen kunde se något av dem, när han bar kostym vid de få offentliga tillställningar han fortfarande var tvungen att bevista.
När han sneglade på sin mors byst, så insåg han att det kunde bli ett problem längre fram, men det var inget bekymrade sig över, den dagen då brösten var så stora så hade han redan kommit ut ur garderoben. Den dagen närmade sig med stormsteg, det var en blandning av skräck och befrielse, som han kände på daglig basis, för varje dag som gick och hans metamorfos blev mer uppenbar. Till sist, handlade det inte längre om år eller månader utan enbart om veckor och dagar. Han hade haft långa diskussioner med Astrid hur det skulle gå till när han kom ut. Ett av dem att komma på en offentlig tillställning som Francesca, det var Astrids förslag och hennes dra-av-plåstret idéer. Ett annat förslag från henne var att låta sig interljuvas av en känd tv journalist, som Francesca, det var också Astrids förslag. På vilket sätt som han skulle komma ut var många, men det som var närmast och ett av hans förslag var, en helt enkelt notis från hovet, att Carl- Adolf ska tituleras Francesca af Dalsland fortsättningsvis. Det trodde han var det lindrigaste och skonsammaste. Det han riktigt bävade för att berätta för sina föräldrar, bara att gå igenom kungasalen till deras residens, var en hemsk pina; där hängde det porträtt på alla krigarkungarna och samtliga var målade i positioner ifrån slagfälten. Där skulle han gå till sina föräldrar att han vill kapa kuken och bli kvinna. Modet kommer att svika mig, tänkte han fler gånger än en.
- Nu är det bara en tidsfråga, sade Astrid till honom på telefon, gör du det ikväll, hade hon frågat den vettskrämda prinsen.
Han tog några valium och gick ut ifrån sitt annex och styrde sina steg till sina föräldrars residens. Han knackade försiktigt på deras dörr, inget svar. En förbipasserande betjänt berättade att de skulle snart landa på deras privata flygplats med deras privata jetplan, Knugen 1. Han storebror, kronprinsen Valdemar skulle flyga med sitt jetplan, Knugen 2, samma kväll för han var inbjuden av kronprinsen i Norge, för en jakt på ripor. Det var något prinsen avskydde att skjuta och det mesta som var manligt som hästpolo och fältritt. Men kronprinsen var en helsikes karl som mer än gärna höll på sådana sysslor.
För inte för alltför länge sedan så fanns det flygledare i flygtornet, men de hade rationaliserats bort, när kungahuset inte fått extra pengar tilldelade. Det hade blivit tvungna att välja mellan en renovering av det lilla lantstället på tusen hektar och slottet på sjuttio rum eller att ha flygledare i flygtornet på deras privata flygplats. Det var ingen ur kungafamiljen som ville bidra med sina egna pengar utan det skulle som alltid komma ifrån det offentliga.
Nu satt en trött flygledare på Arlanda som skulle få ner ett och få upp ett plan på kungens flygplats. Han hade full koll på dem via radarn, ett skulle ner och ett upp, det hade han fixat vid detta lag ett hundratals gånger.
Det var fri sikt över femtio kilometer, svag vind från sydost och ingen nederbörd. Det var enbart ett tråkigt rutinuppdrag för honom. När han kallade på Knugen 1, som var på väg ner och Knugen 2 var startberedd. Det som inte får hända, hände. Det sprakade till när han anropade Knugen 1, så Knugens 2:s pilot trodde att han menade honom, så han rullade ut och gjorde sig startberedd. Detta upptäckte inte flygledaren så han gav klartecken att Knugen 1 skulle påbörja landning.
När piloten i Knugen 1 ser att ett plan som redan accelererade i full fart, när han precis hade satt ner planet och drog av gasen och började bromsa.
Kollisionen blev kraftig och de två planen exploderade, direkt vid krocken. Det var ingen som överlevde.
Det blev ett land i chock, åtminstone alla offentliga maktmänniskor var chockade och det var en stark ström av tårar från dem. Den som gick längst var den borgerliga statsminister som hävdade att tre fredsduvor hade tagit ifrån oss i förtid. Det var ingen av journalisterna som frågade vad han menade egentligen. På ett slag hade monarkin slagits i spillror, att det var femton personer till som förolyckades var det ingen som nämnde. Det var endast Carl-Adolf kvar av den decimerade kungaätten. Dessutom var hans far enda barnet. Det var blott han kvar nu som skulle rädda monarkins fortlevnad och stolta traditioner.
Det blev en veckas landssorg. Det samlades gråterskor av bägge könen utanför det kungliga slottet. Det som de tidigare offentliga personernas gråt välde ut bland massorna som hade samlats. Det var en enfaldig dårskap som utspelades framför Carl-Adolfs ögon. När han ringde till Astrid så var han nästan i panik, men hon lugnade honom omgående och frågade honom, om det hade någon betydelse om det skulle bli en ny kung eller drottning. Han visste inte svaret och hade inte tänkt på det, men om han krönts till kung och lever som en drottning. Är det möjligt, funderade han på och hur skulle det bemötas av eliten och av folket? Det var många frågor som skulle besvaras och inget som han själv visste svaren på. Men Astrid hade lovat att komma till slottet och stötta honom i hans svåra och turbulenta tid.
Ett tag funderade han på att sluta med tabletterna så han kunde återgå till sitt manliga jag igen. Då blev Astrid ursinnig på honom och kallade honom för en jävla mes.
- Du, om någon skulle kunna göra det största för HBTQ är någon annan på denna planet har varit i närheten av innan, sade hon stridslystet, och hennes blick var inte nådig mot honom och hon fortsatte.
- Ska du leva i förnekelse hela livet i vem du är egentligen. Jag ska vara ärlig, första gången jag träffade dig så var du en narcissisk självupptagen kunglig brat, men det är du inte idag, du har utvecklats ännu mera som person än vad tabletterna har förändrat din kropp, hon pausade och tittade upp och såg prinsen gråta.
- Det var det finaste någon, någonsin har sagt till mig, sade han till sist.
- Ska du gå vidare med förvandlingen, frågade hon?
- Ja, det gör vi, sade han, det var så han såg det inte som ett jag utan ett vi, de tre Carl-Adolf AKA Francesca och Astrid. Inom sin tid kommer det endast vara två kvar.
Efter den kungliga begravningen där alla grät men inte som innan utan med värdighet bland eliten och maktens människor som satt samlade i kyrkan. En vacker ceremoni, tyckte de allra flesta. Men för Carl-Adolf var det ångest, det kommer vara i samma kyrka och samma ärkebiskop som kommer att kröna honom inom en snar framtid. Om det hade varit den tidigare ärkebiskopen, som hade uttalat sitt stöd för homosexuella, så hade det inte varit ett fullt så obehagligt; hon hade gjort kröningen till något respektfullt för kungen/drottningen. Men hon blev utrensad som så många andra inom kyrkan som inte predikade Guds ord bokstavligen, som den nya ärkebiskopen gör. I hans ögon var han pervers och en klandervärd person, och det skulle inte spela någon roll om han skulle krönas till kung. Det var allt som tydde på att han skulle få ett riktigt raserianfall om Carl- Adolf kommer till kröningen som den kommande drottningen.
Sista natten innan kröningen så var Astrid hos honom hela natten. De delade en Louis X111, för gamla minnen skull. Mest för deras första möte i fjällstugan, då allt hade startat på riktigt för honom.
- Okej, då tar vi det från början, sade Astrid. När kortegevagnen anländer till slottet, då är du klädd som en blivande kung och under kortegen till storkyrkan, så byter du om till en blivande drottning, sade hon nöjt.
- Följer du med som moraliskt stöd, frågade prinsen oroligt.
- Absolut, svarade Astrid, du ska kräva att det finns gardiner som täcker all insyn, så du kan byta om till den du är.
Klockan tretton den femte september av nådens år, kördes kortegevagnen fram till slottet och de två vännerna äntrade den.
Mycket snabbt drog de för gardinerna och prinsen blev prinsessa och snart kom att bli drottning.
De hör folkets jubel utanför och hästarnas hovrar i asfalten. Det riktigt andas högtidligt och en stor stund för alla rojalister och strebrar var ett faktum.
Klockan tretton och tjugo, anlände kortegevagnen fram till storkyrkan. Hela världens massmedier är på plats, med presidenter, statsmän och kungligheter ifrån alla värdelens hörn. Det fotograferades och människorna utanför var i en nästan spastisk extas över kröningen.
Det var som tiden stund stilla, en samlad nationell kollektiva hjärtattack blev ett faktum när Francesca klev ur kortegevagnen.

C.S Berglöv

Jag vill gärna roa och ännu mera oroa läsaren. Nu är min roman ”De enfaldigas sammansvärjning” publicerad. Det går att beställa den här: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=de+enfaldigas+sammansv%E4rjning
C.S Berglöv är medlem sedan 2024 C.S Berglöv har 13 publicerade verk