Res dig syster! (del 1)

Det är vår. Anna står i fönstret och ser efter Lisa, som med bestämda steg är på väg till skolan.
Efter den vanliga ceremonin med vinken och slängkyssen, står hon kvar och ser efter dottern längre än vanligt....

Hon ser på det halvlånga ljusa håret.
På den växande kroppen.
På handen som håller så hårt i skolväskan...

Det är nu snart tolv år sedan hon höll denna lilla människa för första gången i sin famn. Den lilla var så späd, så fin, så mjuk. Anna minns särskilt hur hon förvånade sig över de näpna rörelser den lilla flickan gjorde med munnen och över händerna så små och nätta.
Någon dag senare hade hon stått vid fönstret, som var öppet ut mot sommarkvällen. Hon hade just ammat Lisa och lämnat ut henne till sköterskan.
En våg av stillhet, en känsla ha kommit på en stor hemlighet kom över henne. Hon hade ett barn. En dotter som var hennes. Vilken rikedom. Vilken fantastisk rikedom.
Hon minns hon tänkte; Om någon upplevt detta före henne, varför fanns det så många olyckliga människor?

Hon lyfte blicken mot fönstret lagom för att se Lisa försvinna bakom en husknut. Så väntade en ny dag. Lärare, kamrater och krav...
Anna däremot, var ledig idag. Hon vände sig om och gick in i rummet. Svepte morgonrocken tätare omkring sig medan hon var på väg ut till köket för ännu en kopp kaffe. Väl där märkte hon, bryggaren var redan avstängd, kaffet förmodligen halvljummet och skulle inte smaka särskilt gott.
Hon vände blicken mot kylskåpet. Tog ett par steg, men hejdade sig sen. Hon var ju ledig idag. Var så mycket hon föresatt sig göra. Så mycket hon ville.
Nu var den där igen som en tung skugga över någonting inom henne. Känslan av ensamhet och misslyckanden. Viljan göra så mycket åt sin situation. Vardagstillvaron runtomkring och maktlösheten när hon märkte hur lite hon förmådde.
Anna drog fingrarna genom sitt tunna ljusa hår. Tog några raska steg mot kylskåpet.
Öppnade snabbt , liksom för att inte ångra sig.
Tog en burk öl.
Kände den kalla ytan mot sin hand.
Kände begäret.
Ångesten.
Som en hand av järn fick den henne må illa.
Hon satte sig vid bordet...
Rytmiskt med jämna mellanrum dunkade Anna huvudet i bordskanten.
Hon skulle inte klara det.
Livet hade blivit en härva utan like.
Hon hade hoppats, önskat, trott, hon likväl som alla andra unga kvinnor. Hade försökt göra rätt och ändå hade allting blivit så fel, så fruktansvärt fel att hon inte längre hade någon kontroll över sig själv.
Anna var alkoholist...
Knappt trettio år kändes hennes kropp som den tillhörde en gammal kvinna. Den kändes som en belastning. Något hon äcklades av och ville fly ur. Någon distans till spriten och till vinflaskorna med de förförande färgglada etiketterna hade hon inte längre.
Hela dagen i skoaffären, där hon arbetade, upptogs hennes tankar av till vilken systembutik hon skulle köra idag. Det gick inte komma för ofta till samma. De kunde misstänka.
Sen var det alla olika gömställen. Alla ärenden hon gärna gick åt arbetskamraterna, för möjligheten smyga sig till en klunk ur någon gömd flaska.
Arbetskamraterna...
De hade redan märkt.
Med sin fasansfulla taktfullhet såg de medlidsamt på henne. Bad henne gå hem och vila om "hon inte mådde riktigt bra."
Påpekade någon gång att hon inte borde bita så mycket på sina naglar...
Krampaktigt.
Hulkande.
Långt inifrån kom snyftningarna.
Först tyst.
Som om ingen fick höra eller - om någon ändå kunde höra, kunde se hur hon led.
Hur hon egentligen hade det...

Han hade ju verkat så snäll...
Hade lovat så mycket just när hon var i så desperat behov av gemenskap och mänsklig kontakt.
När hon varit ensam flera år med Lisa.
Nu var hon fast!
I flera avseenden.
Hon behövde hjälp och kraft om hon skulle kunna resa sig innan det var försent.
- Självmord?
- Självmord, nej. nej!
Ville inte. Skulle aldrig våga.
- Vem skulle älska Lisa?
- Skulle säkert finnas någon annan. Någon mycket bättre.
- Sjunka ner i ett evigt mörker.
- Slippa tänka.
- Komma undan Peter.
- Inte vara kuvad, rädd och barnslig.

Hon hade varit ensam två nätter nu. Peter hade inte hört av sig som vanligt.
Utan att veta förstod hon. Han hade hittat nåt nytt tillfälligt charmtroll och skulle inte komma hem förrän han behövde sova ut och få lite tröst.
Först hade hon druckit för att hålla sällskap. Senare för att vara honom till lags. Till sist i ett desperat försök hålla honom hemma, bli lite intressant.
Nu...
Nu gick det inte längre kontrollera!
Hennes nervösa desperata kropp hade vant sig vid giftet och ofta söp hon bort helger och nätter i sin ensamhet...

Lisa var mycket hos sin pappa och hans nya fru. Hon fann en fristad där när hon inte fick kontakt med Anna, eller när Peter kom hem berusad och hela atmosfären i lägenheten blev laddad.
Lisa hade tröttnat på alla gräl. Hon förstod inte mamma, de hade haft det bra när Lisa var mindre. Anna gifte sig ganska tidigt med Ove, en duktig och framåt man. Han var musiker. Kom från ett hem där alla, från mor till farföräldrar ägnat sig åt musik.
Som yrke eller fritidssysselsättning.
Anna däremot, kom från ett alkoholisthem där mor och far sedan länge var skilda.
De enda minnen Anna har av sin far är när han kom hem ömsom svärande, ömsom gråtande, tills hennes mor fick nog och tog ut skilsmässa.
I Ove fann Anna något av den trygghet hon alltid sökt.
Det kändes fint och riktigt stanna hemma babyn.
Ensamt många gånger när Ove var borta om kvällarna, men hon fann sig, fogade sig och ville vara till lags.
En kväll kom Ove hem och berättade han ville skiljas. Han hade träffat en kvinna på ett hotell där han spelat. Det hade pågått ett år redan.
Anna började anklaga sig själv.
Började söka fel och anledningar hos sig själv.
Det höll hon på med fortfarande, därför var hon i den situation hon var.
Ständigt sökande, behövande och hjälplös...

Efter tre starköl och en halv flaska vin vacklade Anna in till sin obäddade säng. Sjönk ner och kände den mjuka madrassen ta emot henne som en famn med smekande händer.
Snart.
Mycket snart.
Alldeles för snart, infann sig den falska tryggheten.

Medan solen genom den tunna gardinen nuddade med sina varma strålar vid hennes hår somnade hon i fosterställning...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk