Resan med transsibiriska järnvägen

Jag har alltid önskat att få resa med transsibiriska järnvägen och 1983 så fick jag min chans.
Vi var några stycken som reste med Svensk-Kinesiska resebyrån med båt från Stockholm till Helsingfors. Vi fortsatte sedan med tåg från Helsingfors till Moskva och passerade det som då hette Leningrad i dåvarande Sovjetunionen.
När vi kom fram till Moskva tog vi in på Hotell Kosmos. Det som var intressant där var att på varje plan, satt det en äldre kvinna i 55 årsåldern på en gammal trästol vid ett gammalt träbord. När man kom till hotellet så fick man sin rumsnyckel av henne och när man lämnade rummet så lämnade man nyckeln till henne. Hon eller någon annan satt på samma stol 24 timmar om dygnet. Så såg det ut på alla plan i hela hotellet. Det var ju ett bra sätt att lösa arbetssysselsättningen för samtliga äldre kvinnor över 55 år i dåvarande Sovjetunionen. Dagen efter åt vi en frukostbuffé i restaurangen. Det som man trodde var sött på frukostbordet var salt eller surt och det som man trodde var salt smakade sött. Det fanns även starkt svart ryskt te i flera silverfärgade samovarer.
Efter frukost var det dags för sightseeing. Vår guide var en ung ryska som talade perfekt svenska, en av de äldre resenärerna frågade henne hur länge hon hade bott i Sverige och hon svarade att hon aldrig varit där. Hon hade lärt sig all svenska i Sovjetunionen. Jag avvek från gruppen efter att vi varit vid Röda torget och sett Vasilij katedralen och besökt Kreml och begav mig ensam till Majakovskij muséet. Den ryska revolutionspoeten Vladimir Majakovskij har alltid varit en av mina lyriska förebilder. Där fanns även skulpturer av Futuristerna. I tunnelbanan fanns det kristallkronor i taket. Jag hade inga svårigheter att återansluta till gruppen, när de skulle till Berusjka, den lilla björken, där man kunde köpa exklusiva sovjetiska varor till västerländska priser. På den tiden fanns inte Euro, så det fick bli engelska pund, amerikanska dollar eller svenska kronor. Det såldes rysk kaviar och den redan på den tiden berömda ryska Vodkan. Nästan alla turister köpte med sig en flaska vodka till resan med transsibiriska järnvägen, även jag köpte en kvarting Moskovskaya och stoppade ner den i trunken. Nästa dag var det dags att åka till tågstationen och stiga på tåget som skulle ta oss vidare med transsibiriska järnvägen. Man kunde välja mellan det ryska och det kinesiska tåget. Vi åkte med det kinesiska tåget eftersom vi skulle till Beijing via Ulan-Bator i Mongoliet. Våra tågvärdar hade på sig maokostymer med maomössa och en röd stjärna mitt i pannan. De gick hela tiden runt med en stor metallkanna med kokhett vatten som de fyllde på alla tekoppar i varje sovvagn, man kunde också köpa tepåsar med grönt te av dem. Vad vi sedan fick reda på när vi kom till Kina var att det är den andra och tredje koppen grönt te som anses som den bästa. Annars kunde man äta i den ryska restaurangvagnen Borsj, rödbetssoppa med sur grädde till eller blinier som var ryska boveteplättar med sur grädde och röd lök till. Till det kunde man dricka ryskt öl eller rysk champagne eller helt enkelt det starka svarta ryska teet. Det gick också bra att spela schack och att gå av tio minuter vid varje station innan tåget fortsatte. Annars fanns det inte så mycket att göra på den långa tågresan. Det var inte underligt att vissa redan nu började öppna sina medtagna vodkaflaskor.
Vi passerade Irkutsk och Bajkalsjön, världens djupaste sjö, med sitt mörkblå vatten, samt fick se löv på träden i olika färger: gult, orange, rött och grönt. Det var ju ändå slutet av september och hösten kom fortare här i Sibirien.
En av våra medresenärer hade redan klunkat i sig en avsevärd del vodka och började så smått att bli ganska berusad. Vi närmade oss den Mongoliska gränsen och tåget bromsade in i det tilltagande mörkret. Jag vet inte om vår medresenär ville uträtta sina behov eller om han helt enkelt ville ta sig en titt på den mongoliska gränsposteringen. Han öppnade i alla fall tågdörren och klev ut i det mongoliska mörkret. Han blev genast omringad av den mongoliska gränspolisen med sina automatvapen. Jag tog mod till mig, öppnade fönstret på vid gavel och skrek ut på svenska i den mongoliska natten.
- Han är ingen spion. Han är en av oss, en vanlig turist.
Så kom jag på att de inte kunde svenska så jag försökte på engelska istället.
- He´s with us. He´s no spy. He´s just a tourist
Genast var hela vagnen på fötter och lutade sig ut genom fönstren inklusive den kinesiska personalen i sina maokostymer med maomössa och röd stjärna mitt i pannan.
- He´s no spy. He´s with us. He just had a little bit to much Vodka.
Till slut fick vi i alla fall ombord honom på tåget och vi kunde rulla vidare i den
mongoliska natten. På morgonen kom vi fram till den mongoliska huvudstaden Ulan-Bator. Vi gick av och promenerade genom huvudstaden, många mongoler på den tiden var fortfarande klädda i traditionella dräkter även i huvudstaden. Vi lämnade Ulan-Bator på den mongoliska stäppen och stinsen kom ridande på häst med stinsflaggan i handen och stinsmössan på huvudet. I utkanten av Ulan-Bator fanns traditionella mongoliska tält som folk levde i, även i anslutning till huvudstaden. På kvällen närmade vi oss den kinesiska gränsen. Vi rullade över gränsen till Kina i mörkret och blev upplysta av personalen om att vi var tvungna att byta tåg i Kina eftersom man hade en annan spårbredd där. Som tur var låg det en billig kinesisk restaurang intill tågspåret. Vi delade på ett antal kinesiska rätter och kunde välja mellan kinesisk öl och det goda kinesiska gröna teet som bara blev bättre vid andra och tredje koppen.
Till slut kom en ur personalen in i restaurangen och upplyste oss om att det kinesiska tåget nu var klart och vi kunde gå om bord. Det kinesiska tåget gled fram genom natten och när de första solstrålarna letade sig in i sovvagnen, rullade vi in på Beijings centralstation, Vår spännande och händelserika resa med transsibiriska järnvägen var över för den här gången.

Sigvard Läth

Jag gav ut en novellsamling Safari på Författares Bokmaskin 2012, förnärvarande arbetar jag med min debutroman.
Sigvard Läth är medlem sedan 2021 Sigvard Läth har 28 publicerade verk