Resan till Venedig

Vi flög över Venedig, staden låg mitt ute i havet. Ska vi verkligen bo där? Frågade vi oss själva. Till slut kom vi i alla fall fram till flygplatsen. Vi var tvungna att ta oss ända ut på en pir för att kunna nå anslutningen till vårt slutmål. Vi anlände till Venedig med en gammal motorbåt av trä. Båten var ljusbrun och väl lackerad med en stark och stabil motor. Mannen som körde båten drev på den till det yttersta. Det var mörkt ute och regnet slog mot rutorna i passagerarutrymmet som vi satt i. Mannen fortsatte att köra genom lagunen i full fart tills vi tog av in i en stor kanal i centrala Venedig. Mannen släppte av oss vid Ponte di Rialto, en vacker bro som korsar den största kanalen.
Lägenhetshotellet som vi bodde på i närheten var ganska lyxigt, men en sak hade de fått om bakfoten, Vi hade betalat för frukost, men fick endast mjölk, juice, marmelad, ett antal olika kakor, kaffe och flingor.
- Ni kan köpa och laga till er egen frukost, var deras svar.
Vi hade betalt för frukost och var inte alls sugna på att ordna något eget även om lägenheten var fullt utrustad med samtliga köksattiraljer och en gasspis, vi var ju dessutom missnöjda med frukosttjänsten eftersom vi hade förväntat oss någonting mer.
- Ni måste även betala en turistskatt på 30 Euro, sa receptionisten när vi checkade in morgonen efter att vi hade anlänt.
Naturligtvis besökte vi San Marco torget, som alla andra turister. Vi åkte hiss till toppen av det enorma klocktornet, fem våningar upp kunde vi njuta av den fantastiska utsikten över Venedig med tillhörande öar. Suckarnas bro blev vår nästa anhalt. Självklart besökte vi Palazzo Ducale, maktens boning och Dodgernas hemvist.
Vi fick även gå över Suckarnas bro både på väg till fängelset och tillbaka, där förövrigt Casanova satt inspärrad. En hemsk plats med trånga celler för flera personer och dörrar som i vissa fall endast var tunga metalluckor i väggen och fönster var det inte att tala om. Jag gick vilse bland de hemska cellerna och min hustru hade redan passerat och var helt borta. För mig var hon helt försvunnen och jag kunde förstå att hon inte ville stanna längre än nödvändigt i denna miljö. Jag gick snabbt över fångarnas rastgård och efter det lilla hemska utrymmet stötte jag på min fru igen, innan vi återigen passerade Suckarnas bro på tillbakavägen till Palazzo Ducale.
Vi besökte även ett museum på strandpromenaden, vid fängelset som vi tidigare hade besökt där fanns det en tortyrkammare som vi besökte och tog del av alla de hemska tortyrinstrumenten.
Vi besökte även ett underbart café där vi slog oss ner på vita trästolar och blev serverade ett underbart kaffe, men det bästa med besöket var deras enorma och fantastiskt goda pistage cannelloni, de var så goda att vi återvände vid ett senare tillfälle och köpte fler som vi tog med oss till vårt lägenhetshotell och åt tillsammans med själv bryggt kaffe senare på kvällen.
Vi promenerade längs med stranden och såg alla de öar som låg ute i lagunen. Det var underbart att ha lite utrymme och slippa att trängas i de smala gränderna en stund. Det var fullt med folk vid bron med en fantastisk vy över kanalen och Suckarnas bro. Vi promenerade ganska långt och njöt av den varma och intensiva vårsolen som spred sitt ljus över strandpromenaden. Det var en underbar dag och vi fick promenera en hel del under hela dagen.
Vi föredrog dock att promenera i Rialto, den gamla delen av staden. När vi passerat Rialtobron, promenerade vi ända till Tuttbron (Ponte delle Tette). Det här var de gamla prostitutionsdistrikten och det riktiga namnet på bron har glömts bort sedan länge. Det var väl helt enkelt inte viktigt, eftersom sex och resor är mer en del av livets höjdpunkter. Casanova gillade att hänga i Rialto och hans favoritkrog låg där och den är fortfarande öppen, Cantina Do Spade. Två svärd hänger fortfarande i kors över fönstret mot gränden.
Vi åkte gondol i den vältrafikerade stora kanalen och passerade under Rialto bron för att sedan glida in i de små och trånga kanalerna där även Marco Polo teatern passerades, allt under en eftermiddag, samt att vi hängde på Ponte di Rialto och kollade in det fina kvällslivet, med fullt av aktiviteter varje kväll.
Sista dagen åt vi en härlig pasta med räkor och pistagesås, till det drack vi vitt vin. Vi avslutade med en underbar Panna cotta med skurna jordgubbar som garnering och en espresso.
Till slut var det i alla fall dags att åka hem. Livet är ett sandslott som kommer att spolas bort av havet.
- Ni måste lämna rummet klockan 10 eftersom vi har nya gäster, ni kan lämna
ert bagage i vårt bagagerum under dagen, var lägenhetshotellets erbjudande,
Vi fick bara ha vår lägenhet till klockan10 på morgonen, men vi blev lovade att få lämna vår väska i deras förvaringsrum, vilket visade sig vara soprummet, där vi fick förvara vår resväska bredvid sopvagnen i grön plast resten av dagen, tills vi skulle möta vår transport till flygplatsen på eftermiddagen.
Vi köpte glas från Murano, en ö som tillhör Venedig och är känt för sitt vackra glas. Min hustru och jag hade varit gifta i 28 år, det var en av anledningarna till att vi ville besöka Venedig tillsammans. Jag gav henne ett grönt armband gjort av Muranoglas som skimrade magiskt. Det var inte dyrt men speciellt och jag såg att min hustru blev glad över presenten.
Senare fick vi koden till lägenhetshotellet, slog in den och öppnade dörren, för att i god tid hämta ut vår väska ur soprummet och rulla väskan genom folkmassan i de trånga gränderna, innan vi kom fram till piren vid Ponte di Rialto där vi skulle bli upphämtade för vidare transport till flygplatsen.
Det var samma man som körde oss till flygplatsen som kört oss med sin båt sent på kvällen några dagar tidigare. Han hämtade upp oss på samma plats som han lämnat av oss förra gången på Stora kanalen vid Ponte di Rialto.
Motorbåten färdades genom Stora kanalen för att fortsätta genom ytterligare en kanal i centrala Venedig, för att sedan glida ut i full fart i lagunen. Han körde nog ännu fortare den här gången eftersom vi hade dåligt med tid, men allt gick bra och vi nådde piren utan problem även denna gång. Vi var framme vid flygplatsen och vår resa till Venedig var över för denna gång, men vi återvänder gärna till denna fantastiska stad vid ett annat tillfälle.

Sigvard Läth

Status: Brons författare

Jag gav ut en novellsamling Safari på Författares Bokmaskin 2012, förnärvarande arbetar jag med min debutroman.
Sigvard Läth är medlem sedan 2021 Sigvard Läth har 31 publicerade verk