Rimfrost...

Ångestens natt är över.
Det börjar ljusna igen.
Var inte ledsen min älskling.
Du äger ett evigt hem.
Jag lämnar dig aldrig ensam.
Jag finns vid din sida jämt.
När jag som synes längst borta.
Har ljuset för dig jag tänt.
Nu gråter du tårar min älskling.
Som aldrig du gråtit förr.
Men se det är renande tårar.
Du står vid en öppen dörr...

Du gick den dagen, den första dagen på det nya året, ut genom en öppen dörr.
En öppen dörr, halvt avsliten från sitt fäste, med löst hängande foder och faner.
Som vore den av tunnaste papper hängde den snedvriden och vidöppen kvar och talade sitt tydliga språk.
Krafter utom all mänsklig kontroll hade varit verksamma i mitt hem.
Du gick, och du lämnade en öppen dörr.

Jag stod kvar bland glassplitter och förstörda julblommor.
Bland krossade blomkrukor, blandat med jord och doftande Hyacinter, djupröda Amaryllis och julpynt.
Stod kvar till tonerna av Gypsy King som ekade genom en ödelagd lägenhet, ut i det tomma trapphuset.
Alla fönster utom två hade fått ge vika för de skoningslösa krafter som tagit dig i besittning.
Krafter som ridit din kropp och själ med ångestens blytunga sadel sedan i somras och inte lämnat dig ens för en liten stunds vila.
Förmörkat och förvirrat ditt sinne till dess din verklighetsuppfattning inte längre var min och även jag blev din fiende.
Du var naken i din utsatthet.
Överlämnad åt överlevnadsinstinktens kraft, åt villrådighetens grinande ansikte.
Jag i min egen ”kristallnatt” denna första dag av det nya året, överlämnad åt myndigheters och grannars granskning.
Jag vet, nu väntar kraftprov som aldrig förr för att orka möta min verklighet.
Jag står kvar vid telefonen i den verkligheten.
Den där du bad mig ringa polisen.
Jag står kvar där, tyst, till dess de kommer.
Inte under hela detta drama har ett enda ljud kommit över mina läppar.
Tyst har jag åsett och respekterat de krafter jag inte kan hantera...

En ny dag gryr.
Alla julstjärnorna i fönstren, utom en, har överlevt och lyser med sitt milda ljus bakom fördragna gardiner och uppklistrat tätningspapper som håller kylan ute och värmen inne.
Termometern visar sexton minus.
Trots alla råd lämna mitt hem stannar jag kvar.
Låter min chockade kropp arbeta med återställandet.
Sopar glasskärvor och blomsterjord.
Dammsuger och tvättar golv.
Låter min förtvivlade hjärna och min sargade själ få vila från tankar som gör för ont och återinför tryggheten, på mitt eget sätt, i mitt älskade hem.
Jag gör det själv till långt in på natten.

Morgonens rutiner, viktigare än vanligt, låter sig göras och höras.
Doften av kaffe i köket och önskemorgon i radions program två.
Klassisk önskemorgon med den kända rösten från en grekisk programledare, Vasijlis Boulonasis. Jag möter grannar och kända ansikten genom att med fast blick och högburet huvud gå, rakryggad men med bultande hjärta, den vanliga vägen till ICA för att köpa det jag behöver.
Inte heller den ena glasrutan i porten har undgått dina krafter.
Splittrad talar den sitt tydliga språk.
Något hade hänt.

ICA första dagen på nya året.
Inte så mycket folk.
Runt hörnet på en av montrarna springer jag på en av mina favoritledare från Friskis&Svettis.
Han kom med kundvagnen i högsta hugg denna tidiga morgon.
Glada blickar möts.
God fortsättning önskas.
Jag kände glädje och värme.
Just idag behövde jag möta just honom.

Åter hemma.
Innan jag började med den så nödvändiga maten, plockade jag ner julens friskisschema från kylskåpsdörren.
Sista skivstångspasset innan vårterminen var på måndagskvällen och leddes av honom.
Måndag, vanligtvis inte min kväll men just nu är ingenting vanligt så varför inte gå ikväll i god tid inför passet...
Jag möts av en öppen dörr, tända ljus och kända ansikten.
Jag låter mig bergtagas av den välkända atmosfären och omslutas av dess läkande krafter.
Mina fötter trampar den långa glansiga korridoren mot träningshallen.
Först på plats öppnar jag dörren.
Hör hallens tystnad.
Känner dess energi.
Laddar min stång och ser fler träningssugna ansluta sig i lugn takt.
Så välkänt.
Så precis som vanligt.
Ledaren ansluter sig till gruppen.
Igår laddade han kundvagnen
Idag laddar han skivstången.
Vi möts igen.
Låter kroppen ta och ge, kraft och energi.
Jämt fördelat mellan alla deltagare.
Energin sitter i väggarna, söker sig in i varje fiber av min kropp genom musikens pulserande rytm; Ångestens natt är över.
Det börjar ljusna igen.
Var inte ledsen min älskling.
Du äger ett evigt hem.
Jag lämnar dig aldrig ensam.
Jag finns vid din sida jämt.
När jag som synes längst borta.
Har ljuset för dig jag tänt.
Nu gråter du tårar min älskling.
Som aldrig du gråtit förr.
Men se det är renande tårar.
Du står vid en öppen dörr...

Den kvällen när du tagit dig genom psykiatrins labyrinter.
När du med mössan i hand övertygat överhögheten du var kvalificerad för den hjälp du begärde.
Problemet syntes vara du själv insåg det.
Du skulle kastas ut i kylan i bara tröjan.
Utan strumpor i dina skor.
Inga pengar till biljett för att ta dig någonstans.
Sjuk förtvivlad och ångestövergiven.
Balanserande på självdestruktivitetens och våldets knivskarpa egg.
Suicidens klibbiga tentakler var på väg inta dig i storstadens gryende morgon.
Men du hade övertygat den välutbildade makteliten och fått en säng i ett rum på en avdelning.

Det var kväll.
Adventsstjärnors milda sken.
Jag, utmattad efter mitt skivstångspass söker sömn och tröstande tankar.
Mobiltelefonen vid min säng surrar välbekant.
Jag öppnar luckan och ser ditt meddelande;
Jag är så ledsen...

Nu, flera år efteråt, är livet ditt igen.
Ofta far du illa, men märker det inte själv.
Tar nya tag, försöker lära dig hantera sociala interaktioner.
Ditt generösa kärleksfulla hjärta finner sina egna vägar.
Du ger aldrig upp...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk