Rotlösa.

Rotlösa är mitt namn för ingen kan vara med rotlös än jag. Rotlös i ordets alla bemärkelser.
Rotlös så till den milda grad att det är svårt att begripa sammanhanget av all rotlöshet.
Det kommer ta ett tag för dig att förstå när jag berättar.
Det har det alltid gjort.
Tagit ett tag innan folk förstått. När och om jag har berättat.
För det mesta har jag inte berättat.
Jag har själv förvånat mig över min osedvanliga otur av att vara rotlös. Hela vägen, hela långa vägen bakåt så långt ögat kan nå.
Lyssna...
På Bryggargatan tre i de gamla Klara kvarteren bodde en stark kvinna. Josefina Malmros.
Varje dag gick hon Drottninggatan ner mot Mälarströmmen vid gamla Riksdagshuset, Kungliga Operan och slottet Tre Kronor.
Hon drog en tung vagn med smutstvätt som skulle bykas och tas omhand.
Bättre bemedlade familjers.
Hon hade ett tvätteri på Bryggargatan och väl hemma igen skulle tvätten strykas och manglas.
Egen företagare med ordning och reda i finanserna levde hon ogift och skötte sitt liv.
Slet, frös och släpade i ett kallt och omodernt Stockholm.
Valde huvudstaden före Karlshamn för arbete, någorlunda trygghet och värdighet.
Hennes födelseår var 1883.
Året 1910 blev hon ogift mamma, tjugosju år gammal.
Hon blev mamma till min farmor Margareta med fader okänd.
Det står så i pappren; "fader okänd."
Fast jag tror inte han var så okänd.
Han var nog väldigt känd och väldigt nöjd med kläderna han fick tvättade och lakanen som blev manglade.
Josefina fick underhåll varje månad.
Kunde fortsätta sitt liv som ogift tvätterska.
Ge lilla Margareta ett hem och en något sånär trygg uppväxt men inget fadersnamn.
Hon fick sitt modersnamn.
Josefina Malmros levde med dottern Margareta Malmros.
Hon försörjde dem som tvätterska och bodde på Bryggargatan 3.
Margareta fick arbete som konditoribiträde. Hon bodde på Malmskillnadsgatan 3 A.
Tjugotvå år gammal blev hon gravid och den första februari 1933 födde hon en son på Södra BB.
Han fick namnet KarlErik Theodor och blev min pappa.
KarlErik Theodor hade inte; fader okänd.
Faderskapet erkändes och anmälan om detsamma kom till Högalids församling.
Faderns namn var snickaren Gösta Emil Spångberg.
I mars 1933 flyttade Margareta med sin son till Högalid och till Gösta Emil Spångberg.
Min pappa var en och en halv månad.
Margareta Malmros ville behålla sin son.
Ville vara mamma.
Ville att hennes barn skulle ha en mamma så som hon själv haft en mamma.
Ville att hennes barn skulle ha en pappa så som hon själv inte hade haft en pappa.
Något hände.
Jag vet inte vad.
Margareta fick lämna bort sin lille pojke.
Redan i oktober samma år flyttade hon till Sankt Görans församling.
Bodde där i fyra år och flyttade sen av någon anledning till Eskilstuna där hon dog i maj 1938.
Hon blev bara tjugoåtta år min lilla farmor. Min pappa adopterades bort. Han fick sitt hem på Norr Mälarstrand 18.
Jag kom.
Min pappa hade blivit vildvuxen och omöjlig.
Jag kom och skämde ut familjen när han nyss fyllt arton.
Min mamma var tjugotre och hon ville behålla mig och han ville gifta sig med henne.
Det fick han inte.
Han fick inte erkänna mig heller.
Adoptivpappan rev faderskapshandlingarna och förbjöd.
Han var arg.
Min pappa gick till tingsrätten.
Själv.
Erkände sitt faderskap och åkte ut hemifrån och sattes på ungdomshem.
I närheten av Danderyd.
Jag föddes i Danderyd.
Min mamma jobbade som kontorist.
Bodde på Långhöjdsvägen 21 i Stocksund, inneboende i ett rum hos William Lind.
Vad ensam hon måste ha varit under hela denna väntans tid.
När jag var född pulsade min pappa i snön från ungdomshemmet till Klingsta förlossningshem
för att se sin lilla flicka.
Han fick se genom en ruta där några stränga sköterskor hade visning.
Han lyckades även övertala sin missnöjda, utskämda familj att hysa mig och min mamma i tre veckor innan hon skulle transportera oss, sig själv och mig, till Helsingborg.
Detta i ett sista försök slippa lämna mig ifrån sig.
Hon ville göra allt i världen för att få behålla mig.
Det räckte inte.
Hon kunde inte behålla mig.
Väl i Helsingborg fick hon inte komma hem med mig.
Hon lämnade mig till sin mormor i Ljungbyhed där hon själv tillbringat mesta tiden av sin uppväxt.
Under tiden gjorde hon allt för att ordna ett hem för oss och ett arbete åt sig själv.
Det lyckades inte.
Kvinnan var över åttio, jag blev misskött, togs där ifrån av kommunen och placerades hos en familj i Helsingborg närmare min mamma, ifall hon skulle kunna ordna för sig.
Till slut fick hon ge upp och en dag gå ifrån sin lilla flicka för sista gången.
Hur hon kände sig då vill jag inte ens tänka på.
Hon åkte i sorg tillbaka till Stockholm.
Gifte sig inom kort och fick två barn
Det är en annan historia som jag senare ska återkomma till.
Själv adopterades jag bort efter att lite snabbt så där före påsk placerats ut i ett hem i Åstorp.
Mor var och såg på mig.
Far hade inte tid.
Han jobbade.
Den nionde januari 1952 meddelade häradsrätten följande beslut;
att Barnavårdsnämnden i Åstorp har tillstyrkt bifall till ansökningen om adoption
enär det måste anses lända barnet (mig) till gagn.
Och så var det nog ändå efter allt.
Några andra möjligheter gavs inte.
Men min anknytning och tillit var skadad och bruten.
Mycket skadad och bruten.
Jag saknade min mamma utan att veta om det.
Hennes doft, hennes röst, hennes ögon.
Den saknaden blev en längtankänsla.
Ett längtans vassa spjut osynligt varje dag med obegripliga reaktioner.
Den tidiga separationens djupa prägling hade etsat sig in i min själ.
Jag grät tyst utan ljud.
Ljudlös gråt.
Vaggande fram och tillbaka med stora tårar trillande över mina kinder.
Du min mamma hade slutat komma.
Du fanns i huvudstaden med brustet hjärta
Jag din dotter hade slutat gråta.
Jag förstod ingenting och hade gett upp ett år gammal.
Vad inte jag och inte heller du visste, var att adoptivmamman också var adopterad.
Min pappa var adopterad.
Jag blev adopterad.
Min adoptivmamma var adopterad.
Rotlöshet i alla led.
Rotlösa...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk