Saga på villovägar

Jag har aldrig funnits.
Nu finns jag.
Som av en händelse dök jag upp på Sveavägen i Stockholm en vårdag i mars.
Det var tidig morgon och jag var på väg.
Som genom en händelse blev jag verklig.
Levande som få, gick jag Sveavägen fram en tidig morgon och blev synlig i cyberrymden,
där jag tagit plats så fort tillfälle gavs.
Som ett spöke i vitt.
Och ingenting var planerat.

Ibland är det bäst så.
Att inte planera för mycket.
Livet är och det kommer och går som det vill av bara farten.
Vara den som styr är inte lätt och låter sig sällan göras till behag för många.
Det blir lätt till obehag.
Styrandet.
Jag har aldrig tyckt om att styra.
Ändå har jag varit tvungen att göra det hela tiden.
Styra mitt liv så det blivit hanterligt.
Ibland har det inte gått så bra.
Jag var ivägen.
Ett störande moment.
Från början till slut fel.
Lite klen och känslig till på köpet och det gjorde inte saken bättre.
Särskilt inte då densitet och hållbarhet skulle mätas på livets bro.
Den jag hade att beträda.
Den över djupa vatten byggd.
Styra båten mot land visade sig inte heller vara det lättaste i en liten eka bland höga vågor, ett litet roder och årorna i ett fast grepp.
Jag erfor kampen för överlevnad och fick bli vän med den för att överleva.
Överlevnad har det handlat om.
Hela tiden denna överlevnad.
Sånt syns inte till vardags.
Särskilt inte hos mig. Jag är stark. Det är omdömen som haglat över mig i de svagaste av stunder.
Tänk vad sken kan bedra.
Tänk vad människors omdömen blir värda när de skall avhandlas offentligt.
Jag blir rädd.
Att bli bedömd är det värsta som finns.
Värre än att bli dömd.
Jag har blivit dömd en gång.
För fortkörning.
Jag hade kört för fort så domen var rättvis.
Jag skrev på strafföreläggandet utan omsvep och betalade, om än inte gladligen, tvåtusen kronor.
Bli bedömd är mycket värre och det kan låta sig göras var som helst, när som helst, av vem som helst och hur som helst.
Vetskapen vet inga gränser och forum finns i överflöd.
Något gömställe finns sällan.
Fallskärmar och skyddsnät lyser med sin frånvaro så fallet blir tungt.
Ibland rent av dödande.
Jag undrar hur många fler som går runt och inte finns.
Jag fanns ju inte för att jag verkligen inte fanns.
Bara för mig själv, vilket räckte och blev över i efterkrigstid.
Jag tycker mig se många varje dag utan identitet, liv och mening.
Några slags ickemänniskor vandrar mot slutpunkten, men andas liv och har ibland en glimt i ögonvrån.
Själv ställer jag mig frågan, om det trots allt inte är bättre för en människa att aldrig ha funnits, för att plötsligt finnas.
Bättre än att alltid ha funnits, för att en dag inte finnas längre.
Även då vi vandrar på samma gata i samma stad.
Eller sitter på samma bänk i en park.
Att finnas är att ta ansvar och göra en röst hörd.
Rösten finns i kroppen och kan endast förmedlas genom den.
Tyst och försiktigt utan att utgöra en fara.
Den rätta tiden kommer alltid.
Vi är framme vid avgörandet, slutprovet.
Klarar vi mötet med oss själv när vi finner eller när vi blir funna.
Det visar sig vid uppkörningen.
Den som sker på allmän väg och i cyberrymd där den blir synlig för de flesta i tid.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk