Samiliyas val

Samiliya tittar ut genom fönstret och tar ett djupt andetag. Sätter sig ner på stolen och slår på datorn. Utanför är väntrummet fyllt till brädden med patienter. Hon är uthyrd till just den här vårdcentralen under två veckor. Hon har arbetat här flera gånger förut. Men snart måste en förändring ske. Hon börjar bli trött på att arbeta som inhyrd läkare. Nya kollegor alldeles för ofta. Nya patienter hela tiden. Det sliter. Men man tjänar bra, tänker hon och ler trött. Tittar på fotot på skrivbordet där hennes två döttrar står bredvid sin far framför det röda fritidshuset i Dalarna. Tänk om hennes mamma fått se huset. Fått se barnen. Fått träffa hennes man Aron. Hennes fina mamma. Nej, nu måste hon gå ut och ta nästa patient. Nu har hon drömt bort tid igen och är försenad.

”Lisbeth Andersson?” Samiliya ser sig sökande om bland de väntande och möter blicken från en tunn liten kvinna i sjuttioårsåldern som stirrar intensivt på henne.
”Ja, det är jag, tack så mycket, det var på tiden” säger hon.

Samiliya kan inte låta bli att tänka på sin egen mor igen och funderar över hur hon skulle blivit som gammal. Hon var alltid så vänlig och kärleksfull mot alla. Visst kunde hon bli arg och irriterad, men det varade aldrig länge.
Nu har hennes patient tagit sig upp ur stolen och står framför henne. Samiliya visar med handen vilket rum de ska gå in i. Vad är det med henne idag? Så här mycket brukar hon inte tänka på sin mamma eller familj när hon är på sitt arbete.

”Och vad behöver du hjälp med?” frågar hon vänligt sin patient när de kommit in i undersökningsrummet.
”Samma som förra gången” svarar den gamla korthugget.
Den här patienten är inte lättpratad. Dessutom irriterad över något. Men Samiliya blir inte påverkad av det. Hon vet att hon är en av de bästa läkarna på att ta människor som satt upp ett skyddshölje omkring sig för att inte bli berörda. Som bär alla sina känslor inkapslade. Som blivit svikna. Kanske skulle hon blivit psykolog i stället?

”Jag ser att du sökte för sura uppstötningar sist, men är det samma sak du söker för nu? Hjälpte inte medecinen du fick?” Samiliya lirkar lite försiktigt.
”Hade den hjälpt hade jag inte suttit här. Jag kan inte sova på natten. Det känns som jag ska få en hjärtattack. Jag sitter med telefonen redo att ringa 112. Om du bara visste hur rädd jag är om natten. Men det kan väl inte du förstå.”

Samiliya ser på Lisbeths hårt knutna händer i knät. Hon har ett hårt drag kring munnen. Svart blick. Krokig rygg. Avvaktande. Hela hon utstrålar ensamhet. Samiliya funderar ett tag och rullar sen fram stolen så hon sitter mycket nära sin patient. Tänker att hon är som ett litet trumpet och envist barn. Samiliya känner en ömhet välla fram. Hon lägger sin hand på Lisbeths arm. Mycket lätt ligger den där.

”Lisbeth, det är inte de sura uppstötningarna du kommer hit för väl? Du säger att du ligger vaken om nätterna med telefonen redo att ringa 112, men det är väl ändå inte på grund utav det?”

Hon ser den gamla bli på sin vakt. Hon flackar med blicken. Det ser ut som hon ska dra bort sin arm och bli arg, resa sig upp och gå. Men i stället sjunker hon plötsligt ihop. Hon blir alldeles mjuk i kroppen och läkaren ser hur ögonen vätskas när hon tittar sin läkare rakt i ögonen och säger:
”De kommer inte och hälsar på längre.”
”Vilka kommer inte och hälsar på längre?” frågar Samiliya.
”Mina barn. Jag sa att jag skulle göra dem arvslösa om de fortsatte bråka om att jag ska in på ett hem. Jag vill bo kvar hemma.” Lisbeth säger den sista meningen så oändligt tyst och svagt så läkaren knappt hör orden.
”Varför vill de att du ska in på ett hem?”
”Om jag det visste. Det stör väl ingen att jag bor hemma”.

Samiliya sitter tyst och tar in vad hon hört. Det är inte första gången hon hör denna historia. Hon förstår sig inte på människorna ibland. Men å andra sidan har hon inte själv sin mamma i livet så hon vet inte hur hon själv skulle bete sig i Lisbeths barns situation.

De sitter så ett tag. Samiliyas hand vilar på Lisbeths arm. Ute har regnet börjat smattra på rutan. Samiliya tänker att nu blir hon ännu mer försenad men sitter ändå kvar med den gamla.

Det knackar hårt på dörren. Elisaveta, en rödhårig kvinna i 30-årsåldern stormar rakt in men stannar upp när hon får se Samiliya med sin patient. Hon har ett jagat uttryck i ansiktet.
”Samiliya, vad är det som händer? Kan du komma ut ett litet ögonblick?” Samilia tittar yrvaket upp, tittar på den gamla, tar besvärat bort sin hand, slätar ut rynkorna på sin rock, harklar sig och säger lite forcerat ”Javisst, jag kommer om ett ögonblick.” Elisaveta lämnar rummet och slår igen dörren onödigt hårt.
Samiliya ser på sin patient. Lisbeth tittar lite skyggt mot Samiliya och säger ”Det känns bättre nu, tack.”
”Då får du inte något recept denna gång” säger Samiliya och ler kort. Hon reser sig upp för att markera att hon nu måste avsluta besöket.
”Nej det går så bra så,” Lisbeth reser sig mödosamt och sträcker fram handen. De skakar hand och håller båda kvar ögonblicket en liten extra stund innan de släpper varandras händer. De vet att de båda har blivit berörda.
”Tack” säger hennes patient och går ut.

Så fort Lisbeth gått ut genom dörren kommer Elisaveta instormande igen.

”Det här går inte Samiliya. Vi har talat så många gånger om detta. Du måste hålla patienttiderna. Väntrummet är fullt. Vi betalar dyra pengar för alla läkare här. Receptionen kan inte stanna efter sin arbetstid för att inte alla patienter har hunnit träffa sin läkare på utsatt tid.”
Nu är hon högröd i ansiktet och har jobbat upp sig i en affekt som inte kan vara bra för hälsan, tänker Samiliya. Ser ut som för högt blodtryck faktiskt. Hon fortsätter förmana och gräla men Samiliya hör ingenting av vad hon säger nu. Ser bara den stora munnen som pratar och pratar och ögonen som är stirriga.
”Men Samiliya, det ser ut som du inte hör ett endaste ord av vad jag säger?”
”Jag måste ta nästa patient nu” säger Samiliya lugnt. Hon går fram till dörren, öppnar den och väntar på att Elisaveta ska gå ut så hon kan fortsätta jobba.
Elisaveta tystnar. Säger inte ett ord till. Hon är arg. Vänder på klacken och går med bestämda steg ut ur rummet. ”Vi får fortsätta prata en annan gång” säger hon när hon passerar Samiliya.

Dagen går. Hon får upp tempot så allt blir klart innan arbetsdagen är slut. Nu står hon med ytterkläderna på och kollar att hon har allt med sig. Nycklar. Plånbok. Telefon. Känner sig plötsligt så offantligt trött. En lätt yrsel gör att hon är tvungen att sätta sig ner en stund. Letar i väskan efter en chokladbit för att få lite energi. Låter chokladbiten sakta smälta i munnen. Blundar och andas. Tänker på Aron och barnen. Hennes puls ökar. Nej, nu måste hon gå. Samiliya öppnar ögonen och reser sig trött upp. Då knackar det lätt på dörren.
”Finns det någon Samiliya här?”
Hon blir varm om hjärtat när hon hör den bekanta rösten. Det är den andra hyrläkaren, Gert, som kikar in i rummet. ”Klar för dagen?” frågar han. Hon ler. ”Ja, tack och lov”. ”Har du bråttom?” frågar han. Hon tittar på klockan. Tvekar ett ögonblick. Är hon redo för detta?
”Nej, vi kan göra som vanligt om du vill” säger hon. Tar ett djupt andetag och försöker ignorera att hennes puls går upp. Gerts ansikte spricker upp i ett stort leende. Luften vibrerar i det lilla rummet.

De går tillsammans uppför Hornsgatan. Viker av ned mot Tantoparken. Kommer fram till vandrarhemmet som har en fin, lugn uteservering. Det har slutat regna. Nu doftar det gott från den kompakta grönskan. Det är fint här tänker Samiliya. Hon vet att Aron aldrig skulle sjunka så lågt som att gå hit. Han väljer alltid de dyraste restaurangerna. Han skulle inte sätta sin fot på ett så enkelt ställe som ett vandrarhem. Men själv älskar hon att sitta här och se förväntansfulla människor checka in, samtidigt som andra gör sig redo för att åka hem. Alla med planer och en nyfikenhet som är härlig att se. Där händer något hela tiden.

De går in i den halvfulla lokalen. Bestämmer sig för strömming med potatismos och en stor kall öl. Gert betalar. Han blinkar åt henne med ena ögat, innan han trycker ner sitt kontokort i kortläsaren för att betala.
Hon vet att det hon nu gör är förbjudet, men längtar alltför ofta till dessa stunder på vandrarhemmet då allt känns så enkelt. De har varit här många gånger. Suttit och pratat och småflörtat med varandra. Utifrån ser de troligtvis ut som ett nyförälskat par som kanske inte riktigt gjort klart för sig själva eller varandra vad de känner än. Att det fortfarande är lite osäkert och trevande.

Så oskyldigt det är, tänker Samiliya, men vet samtidigt att hon ljuger för sig själv. Hon känner Gerts ben snudda vid hennes när han byter sittställning. Hon reagerar. Kinderna hettar. Gert märker det och stannar upp, tittar på henne, blir tyst.
”Jag tycker om dessa stunder” säger han sedan.
Samiliya vet inte vad hon ska säga. Hon borde åka hem nu.
”Det gör jag också” säger hon. Tittar ner på den persiljebeströdda strömmingen och petar i den med gaffeln. ”Mycket.”

Gert lutar sig bakåt. Kastar en snabb blick på de övriga gästerna. Tar ett djupt andetag och lutar sig sedan långt fram så han sitter mycket nära Samiliya.
”Har du tänkt prata med honom?” frågar han.
Samiliya svarar inte. Hon blir alldeles blank i huvudet. Kan inte få fram ett ord. Ser fotografiet på Aron och barnen framför sig. Hans glada leende. Och barnen, så ovetande om vad som händer. Eller känner de på sig?
”Det är så svårt” säger hon.
”Det har det varit länge” säger han med en lätt irriterad ton. ”Förlåt” säger han sedan direkt.

”Det var hemskt när du jobbade på andra sidan stan en månad” säger han. ”Jag längtade varje dag, men vågade inte ringa.”
”Sluta nu” säger Samiliya och tittar fortfarande ner i strömmingen. Hon har inte fått i sig många tuggor. Det här blev inte som hon tänkt sig. Visst vet hon att Gert är intresserad av henne, men det var längesen de pratade på det här sättet. Hon känner sig inträngd i ett hörn.

Hon hade i ett svagt ögonblick kysst Gert efter en av deras utekvällar. Den gången hade hon också öppnat sitt hjärta och berättat för Gert att Aron inte alltid var snäll mot henne. Att han inte heller var snäll mot barnen jämt. Gert hade blivit mycket upprörd.
”Du måste lämna honom, han kommer aldrig att sluta. Det vet du väl själv?” hade han sagt.

Samiliya ångrar att hon berättat så mycket för honom. Hon ångrar sig också att hon kysst honom. Men hon kunde inte motstå det. Kyssen gömmer hon i sitt minne. Hon hade tyckt om det. Men ändå ångrar hon sig. Han vet för mycket nu. Han kommer inte att ge sig. Och samtidigt är hon glad att han inte kommer att ge sig. Hon vet varken ut eller in.

Gert lutar sig fram mot Samiliya och stryker med sitt pekfinger över Samiliyas kind. Hon blir mer berörd än hon vill erkänna. Igen. Men helt plötsligt får hon nog. Hon orkar inte med att tvingas välja. Hon reser sig upp, tar sin kappa och väska. Halvspringer längs med gångvägen upp mot Hornsgatan. Bussen kommer direkt. Så fort hon sätter sig ner på bussen ångrar hon sig. Hon stirrar tomt framför sig.

Hennes telefon ringer. Det är Maya, den yngsta dottern. ”Hej mamma, vi har badat idag, vad har du gjort?”
”Jag har jobbat och sen varit ute och ätit lite med en kollega från jobbet” säger Samiliya och hör hur hennes röst skälver lite när hon säger kollega. Maya märker ingenting. Hon skrattar och säger ”Vad roligt, då har du också gjort något kul i kväll.”
”Ja” svarar Samiliya. ”Jag har också gjort någonting kul i kväll.”
”Hejdå mamma, vi ses snart när du kommer på lördag” säger den pigga rösten i telefonen.
”Ja det gör vi lilla gumman” svarar Samiliya och sväljer en extra gång när hon lägger på.

”Hej, det är jag. Är du arg?” frågar Samiliya när hon slagit Gerts nummer på telefonen och hör hans lugna fina röst igen.
”Samiliya, Samiliya, har jag någonsin varit arg på dig?” säger Gert. Fina Gert. Med de glittriga ögonen. Som är snällast av alla. Som hon skrattar så mycket med.
”Kan jag komma förbi ett tag?” frågar Samiliya och hör hur Gert drar efter andan.
”Vill du det?” frågar han.
”Jag vill” säger hon.

Eva Sjögren

Jag började skriva som 6-åring och gav då ut tidningar tillsammans med min syster. Dessa sålde vi till våra föräldrar. Skrivlusten har följt mig genom livet, men ibland har musiken konkurrerat ut skrivandet och ibland måleriet. Jag författar mest korta noveller, men också debattartiklar. Oftast börjar jag skriva utan någon exakt plan - det är så spännande! Vad kommer att hända? Jag har gett ut en sång och ramsbok, Musik i Byrån.Välkommen att läsa mina texter!
Eva Sjögren är medlem sedan 2015 Eva Sjögren har 8 publicerade verk