Samma Person

Ett litet barn springer på skogsstigen. Barfota och barbent, ingen jacka trots den kyliga årstiden. Marken är klädd i färgglada löv, himlen upplyst av solen sista strålar, en varning av nått slag. Barnet är litet, kort och spinkigt, rufsigt brunt hår som inte har hunnits klippas och vilda mörka ögon, gjorda för att se det andra inte kan. Han springer för att komma bort från sig själv, och han springer som om gruset på stigen inte gör ont.
En tonåring springer efter honom. Han är märkligt long, konstiga vinklar och obekväma leder, han springer med skor på, med den puffiga märkes jackan och svarta kepsen. En ryggsäck slängd över hans axel, så ofattbart tung att han nog aldrig kommer hinna ifatt sig själv. Barnet springer, skuttar och studsar, lyssnar man noga kan man höra hans lyckliga tjut och skratt. Tonåringen springer med stressade steg, med trötthet i benen och ett ankare i huvudet.
Bredvid tonåringen går en vuxen. Han är lång, men på ett sätt som passar honom, han är inte viktlös, som barnet, men också inte kilovist tung som tonåringen. Han har låtit sitt hår växa ut, och har det uppsatt i en liten bulle vid nacken. Han går, långsamt och lugnt medans tonåringen springer med hela hans hjärta, men dom är ändå lika snabba. Ändå inte så snabba som barnet. Barnet som springer som vinden, som om att gå hade krävt mer energi, han springer som om inget kan hålla honom tillbaka, inte ens han själv.
“Hur kan han vara så snabb?” Undrar tonåringen. Han har slutat springa nu, och står med händerna på knäna och andas tungt. Allt han gör är tungt.
“Han bär inte på något.” Svarar den vuxna, lugnt och förstående som vuxna ska vara. Just denna vuxna har lite extra insyn på barnet och tonåringen, dom är trots allt samma person allihopa, bara slitandes med olika vikter.
Tonåringen ser tvivlande mot vägen framför honom. Marken börjar slutta uppåt, träden växer tjockare och bildar ett väv av skuggor, men någonstans där inne hörs skrattet av ett barn. Han rätar på sig, och låter ryggsäcken glida av axeln. Den trillar lite snett på marken, nedtyngd av ångest och oro. Han börjar känna sig lite modigare, så han tar av sig kepsen också. Då finns det inte längre skugga över hans ansikte, och han ser plötsligt solljuset som filtreras ner genom det grön guldiga täcket. Han ler lite, och tar av sig jackan, till sist. Jackan var varm, och luften är kylig, men nu finns det inget som hindrar hans rörelse. Tonåringen är nästan lite fri, och den vuxna skrattar.
“Kom igen då!” Ropar han till tonåringen, “Kom så hittar vi honom.”
Tre personer springer genom skogen. Dom lämnade stigen för länge sedan. Barnet är vilt, tonåringen är fri och den vuxna är varken eller, han är lite sig själv och lite alla andra personerna han har varit. En bit bort, under ett rönnträd, sitter en gamling. Gamlingen springer inte, och kan inte längre förändras. Han sitter där med ett värkande hjärta och tänker att, ‘det är just så där lycklig jag borde ha varit, det är ljust så omöjligt och oövervinnligt livet borde kännas’, och den bästa personen att fråga är en själv, tycker han. Dom finns alla i olika tider, men dör ändå alla på samma gång. Barnet, tonåringen, den vuxna och gamlingen. Gamlingen sitter under ett träd, men han ligger också i en säng, på ett väldigt annorlunda ställe. En kvinna håller i hans hand, hon gråter och gråter, och han ler. Hon frågar honom varför, i dom där sista ovärderliga sekunderna, och han säger,
“Det är för att jag inte bär på något.” Kvinnan slutar inte att gråta, men hon ler hon också. Gamlingen ser upp mot taket. “Jag bär inte på något alls.”

3ofhearts

14 år Jag blev nyligen intereserad av poesi genom skolan, men att skriva är knappast något nytt! :)
3ofhearts är medlem sedan 2022 3ofhearts har 11 publicerade verk