Samtalet

• Eller vi hörs senare

Det var som om Adam blev ifrågasatt, vederlagd och utfryst. Adam tyckte sig vara vilseledd in på det irrationellas domän, i det område där tankarna korsar varandra i en oändlig korsvis ström. Vem eller rättare sagt vad kunde nu rädda honom? Utfryst som Adam var. I en jämförelse med alla andra som tidigare levt tycktes Adam bli anklagad mer numera än förr. En hel hoper med anmälningar hade redan utdelats mot honom. Adam tynade bort tyckte Adam inför de hårda domar som andra projicerade på honom. Numera var det människan som dömde till skillnad mot förut då Gud var den som stod för dömande och utdelade domar mer än tidigare. Sedan Gud försvunnit från scenen och tappat betydelse genom sekulariseringen, är det en del människor som står för dömandet. Det må vara domar i vardagen, som vid brott såväl som dödsstraff. Bilderna från det förflutna hade öppnat upp för vetskap om vad som tidigare hänt på ett helt annat sätt än förr. Och musiken hur kunde den fylla Adams tillvaro? Kunde musiken vara en räddare i denna historia? I denna evinnerliga längtan efter något nytt!? Blev Adam vederlagd som en gammal konservativ stofil. Fast Adam inte tänkt såna tankar. Adam utsågs till årets rebell för något Adam inte känt igen sig i eller uttryckt med egna ord. Människor var så fördomsfulla i sin egen ensamhet. Det slog honom att Författaryrket var något av det ensammaste yrke en människa kunde syssla med. Oavsett en del människors försök att häva ensamheten och göra den osynlig. Var ensamhet en stor lycka eller en svår börda? Ingen klarade sig helt själv. Dom försökte göra sig av med honom. Trots att Adam bidrog till samhällets gemensamma område. Det var denna satsa på sig själv och sin karriär som föranledde deras initiativ. Den rörelse som pågått så intensivt ända sedan 1970 talet. I uppfostrande syfte hade vi fått lära oss att självet och den egna karriären var orsakande allt som betyder något i denna värld. Och att det gemensamma var av ondo. Att tänka mer på andra än sig själv var tabu. Ändå anklagades Adam för att tänka för mycket på andra. Någon sa åt honom att Adam borde tänka mer på sig själv. Medans andra menade på att sånt var svårt att veta något om och att det inte betydde något. Adam blev indragen i en garderob en gång av en kvinna som Adam var och hälsade på som uttryckte ett förakt mot Majakovskij och kallade honom för idiot. Hon refererade till det Majakovskij skrivit. Men hon hade inte ens träffat Majakovskij. De var ju födda och hade levt i olika tidsperioder och länder. Hon var själv på väg för att inte kunna dömas. En flykt från hennes sida från sanningen som hon så innerligt älskade. Hon hade varit som en ödmjuk kameleont tyckte Adam när hon idiotförklarade hela mänskligheten med ett enda ord. Man kunde inte vara älskad av alla insåg Adam. Men ej heller hatad av var och en. Det fanns oftast några andra att vända sig till i hopp om att bli omtyckt och förstådd. En del människor hade tröttnat på vardagen. Och längtade efter något nytt med spänning och äventyr i. Adam vaknade mycket tidigare på mornarna numera mot förr. Förut då Adam varit en nattmänniska och partykille med många sena nätter och festande på Adams samvete. Så förälskad Adam hade varit i öl. Numera levde Adam som en nykterist. Adam drack inte alkohol längre. Men musiken Adam lyssnade på var som en berusning i stället. Husets central figur var artisten David Bowie och hans ständigt föränderliga stil och konstnärliga uttryck. David Bowie hade varit död i 8 år numera och han dog i levercancer. En fruktansvärt för själen smärtsam sjukdom tänkte Adam. Åtminstone för människor runt runtomkring som var rädda att själva drabbas av denna sjukdom. Rädsla denna intensiva känsla som så många föraktade som orsak till ondska!? Som i själva verket var en faktor att ta åt sig av. Att vara rädd kunde trots dess belackare vara något positivt. Att vara rädd för atombomber och kärnvapen var något sunt och inget att skämmas för menade Adam på. Vapen som var farliga saker. Adam var bara så rädd för döden. En känsla som hjälpt honom många gånger i Adams flykt undan förgängelsen. Att stanna kvar till slutet hade blivit så viktigt i världen numera. De hade kommit bara för att försöka ändra på honom. Adams identitet var under ständig bearbetning. En personlighetsförändring var ofrånkomlig i denna ständigt föränderliga värld. Adam orkade inte stå emot längre utan antog denna världs mångtydighet som en faktisk sanning. Hur skulle detta sluta? Någon ringde utan att presentera sig senare denna kväll på mobiltelefon och en röst sa i andra änden ”Det kommer inte att hålla länge detta!?”. Rösten i andra änden avslutade sedan samtalet med att säga ”Vi hörs senare”!

Taleptox skrev
Den 20241210

Ur Provokatörens återkomst och andra noveller

Taleptox

En ingenjör som skriver dikter, essäer och noveller. Mina texter är oftast konstnärliga skönlitterära fiktioner i det abstrakta. Med en satirisk underton. Varje likhet med verkliga händelser är en tillfällighet och bygger på en människas logiska inbillningsförmåga. Oftast bygger mina texter på sådant jag varit med om eller hört talas om som jag sedan skapat, omvandlat och förändrat till konstnärliga skönlitterära fiktioner. En del texter är berättelser jag tänkt ut.
Taleptox är medlem sedan 2024 Taleptox har 45 publicerade verk