Publicerat
Kategori: Novell

Sanningen bakom masken


Det gick inte att missta sig. De flesta tyckte nog att allt verkade vara i sin ordning. Det glada och trevliga sättet talade sitt tydliga språk. Alla vännerna fanns där runt omkring. Sättet att klara av alla förväntningar och krav visade väl bara på ett välmående. Bemötandet mot omgivningen var både professionellt och glatt.

Men bakom den glada och till synes säkra fasaden fanns en mask. Det som doldes under masken visade sig vara en bräcklig liten människa. Det hände ofta att masken brast. Den föll hårt mot marken. Masken var gjord av sköraste glas. Den sprack i tusentals bitar. Skyndsamt sopades bitarna ihop och limmades fast på sin plats. Den snyggt sminkade masken var åter på plats.

De allra närmaste kunde då och då ana att bakom masken och fasaden visade sanningen en liten glimt av sitt rätta jag. Det var där som masken ibland vågade släppa sitt fasta grepp. Där bakom fanns både osäkerhet, besvikelse, gråtfyllda och sorgsna ögon och en uppgiven liten människa som inte trodde att någon skulle genomskåda skådespeleriet. Det kändes genant att glänta på fasaden. Allt skulle vara perfekt. När det var dags gick det inte att hindra. Det bara kom. Masken föll mot marken ännu en gång. Det kraschande ljudet gick inte att ta miste på. Gång efter gång gick den sönder. Till slut var masken så trasig att den inte gick att lappa ihop mer.

Allt det sköra som dolts bakom den välputsade masken var nu helt uppenbart och fullt synligt. Sanningen gick inte att dölja längre. Där låg en trasa i en hög på marken. Trots att trasan var genomdränkt av tårar gick den varken att vrida ur eller torka med. Den bara låg där. Det kunde gå minuter som blev till timmar. Till slut hade den våta trasan torkat ihop en aning. Allt måste bli bra igen. Trasans uppgift blev att torka av den trasiga och sköra masken och satte den på sin plats ännu en gång. Sminkade till fasaden. Ingen skulle märka något.


Det hände att det gick några dagar när masken höll sig på sin plats. Allt var till synes perfekt. På ytan. Inga misstankar om att något skulle vara fel existerade ens. Men bakom den snygga fasaden fanns trots allt en mask. Kämpandes att sitta där den skulle. Där bakom doldes ett osäkert leende. Ibland var det inget leende. Men det såg ingen. Tysta rop på hjälp hördes in ifrån masken. Men kunde de höras utanför? Fanns det verkligen någon som visste och förstod?

Trots allt kunde det finnas dagar som på riktigt var fina. Då leendena var äkta. Masken hade lagts åt sidan. Dessa dagar var allt för få. Det var så livet var. En berg och dalbana. Längtan var stor efter att livet skulle vända och bli ett liv helt fritt från den falska fasaden under masken. Någonstans under ytan fanns det. Det hade hänt förut och det skulle hända igen. Vetskapen och förvissningen om att väntan var en stor del av livet, var ändå räddningen av de tunga dagarna och som gjorde det möjligt att härda ut. Dagar då det knappt gick att andas.

Någonstans fanns en dold styrka som bar. Den talade om att i det hopplösa fanns ett hopp. Att ge upp var inte något val att välja. Människor som blivit en del i livet kunde vara räddningen. Dessa människor hade nog inte kommit in i livet av en slump. Det fanns en mening med deras existens mitt i det svåra och bittra som livet förde med sig. Att stänga ute de från att hjälpa vore att kasta bort det goda och tillförlitliga. Det som bäst behövdes. Värdet av omtänksamma och trygga råd och vänner som aldrig svek var ovärderliga. En enorm tacksamhet infann sig. En tacksamhet som bestod. En känsla av äkthet.

Dagar kom och dagar gick. Livet var upp och ner. Masken av och på. Gång på gång. Kanske behövde masken få falla av då och då för att det mänskliga skulle våga blotta sig. Men inombords fanns ändå tacksamheten att styrkan fanns där bakom allt som hände. När svagheten var som störst visade sig styrkan som bäst.

Livet var som det var. Någon fanns där som lyfte upp den genomdränkta trasan när livet var ett kaos. Torkade alla tårarna. Plockade ihop de sköra glasbitarna från den snygga och välputsade masken. Omfamnande av trygghet och kärlek.

Denna någon och styrkan bar genom allt. Lärdomen om att aldrig ge upp och vissheten om att det fanns människor som trots allt brydde sig. När nakenheten var som störst kom förändringen. Det blev en vändpunkt. Det tog tid men den kom.

Det fanns en mening trots allt. Måste bara våga släppa greppet om den förtvivlan som rådde. Våga lita på att saker och ting skulle vända. Någon stod där och väntade på att bära igenom livets svårigheter. Meningen med livet var inte förgäves. Att kämpa var trots allt värt sitt pris.

Jag heter Christina och är en positiv och påhittig norrlänning. Att skriva är för mig ett underbart sätt att kunna uttrycka mig på. Genom att med min fantasi varvat med personliga drömmar och upplevelser kunna dela med mig och få andra att uppleva och känna det jag känner har skrivandet blivit en stor del av livet. Det ger mig ett positivt driv inombords. Jag jobbar som undersköterska till vardags. Resor, sång och musik och umgänge med familj och vänner betyder mycket för mig.
Christina Boman är medlem sedan 2023 Christina Boman har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren