Publicerat
Kategori: Novell

Shere Khan

Han går runt bland buskarna. Han känner solen på ryggen. Han dödade nyss en elefantkalv. Blodet finns kvar i munnen och han känner smaken av det. Det finns andra bytesdjur i närheten han skulle kunna ta men nu är han mätt. De får gå.

Han sträcker på sig och och går runt utkanterna av sitt territorium. Träden skingrar sig plötsligt här. De ska de inte göra här, det vet han. Han känner sitt territorium som baksidan av sin tass. Något har ändrats. Sen ser han människorna. Människor har bosatt sig här. De har markerat revir på hans. Han känner sig rasande och vill slåss, men vet att han inte kan. De är en för stor flock. Människor är precis som vargar, en enda människa är svag, men packet är starkt. Han retirerar muttrandes in bland träden. Han är rädd. Vem vet om de förökar sig, och tar över mer och mer. Snart finns här ingen plats för honom. Han som stått högst upp i näringskedjan i detta område.

Två små människobarn kommer utspringandes ur en buske. De är glada, lekande, ovetande om fienden som sitter inne bland buskarna. Han hoppar på dem och dödar dem båda med enkelhet. Han rör dock inte deras kroppar. Människor går inte att äta, det har han lärt sig. Snart kommer resten av flocken för att gå till anfall, han vet det. Han retirerar in bland träden. Kampen mot människorna är farlig, näst intill omöjlig. De är svaga. Men de har eld. Och vässade pinnar de dödar med.

Han rör sig mot vargarnas territorium. Han stannar artigt vid utkanten, utan att inkräkta men ändå tillräckligt provokativt för att vargarna ska bli oroliga, och komma mot honom. “Vad gör du här? Stick iväg!” Säger de. Han förklarar att människor har gjort en ny bosättning precis i närheten. Allas levnad kan vara hotad. Några av vargarna ser lite oroliga ut, men vargmamman fnyser avvisande. “Vi klarar oss.” Han får plötsligt en doft i näsborrarna som tidigare var dränkt under den påtagliga doften av varg. Han kollar uppmärksamt runt sig. Ja! Där! Precis där, som han befarade, är en liten människounge. “Det är en människa här! Varför är det en människa här?” undrar han. “Han är en av oss.” morrar vargmamman. “Låt mig döda honom.” Han tittar intensivt mot ungen. “Aldrig.” Vargmamman ställer sig emellan honom och ungen. “Låt mig döda honom.” Han börjar morra. “Nej.” Vargmamman morrar tillbaka. Han visar tänderna. Och vargarna gör det samma. Han går undan. Det här är precis som med människorna. Han kan inte attackera dem, och han kan inte få dem att förstå. Men han vet vad som kommer hända när människan växer upp. Då kommer han ha eld. Och vässade pinnar.

Jag är rätt ny till skrivande och att publicera här är förhoppningsvis ett sätt för mig att bli bättre! ^^ Tänker publicera små kortare texter eller scenarion här och hoppas att det är något som någon kan uppskatta. Jag går en skrivarkurs (som jag just börjat på) och jobbar på en bok som jag inte kommit långt på än. Men hoppas kunna bli klar med den nån gång i år, eller åtminstone komma långt på den.
Helga Korpvinge är medlem sedan 2.64 Helga Korpvinge har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Dasi Rygord

Romantisk diktskrivare, emotinella dikter med mycket känslor

Dasi Rygord

På andra plats denna veckan: Anders Berggren