Fadren på Konstnärliga teatern (Själens ingenjörer)

Personer: Olga Tjechova, skådespelare. Misja Tjechov, skådespelare. Konstantin Stanislavskij, regissör. Michail Bomgard, översättare, läkare. Vladimir Majakovskij, poet.

***
Premiär på Strindbergs ”Fadren” var tänkt att ske på Konstnärliga teatern i Moskva hösten 1935. Uppdraget visade sig vara förenat med problem. Bomgard var ingen okänd person för Stanislavskij, när hans namn dök upp som översättare.


Det var en hårt trängd författare som fick uppdraget att översätta Strindbergs ”Fadren”. 

Stanislavskij hade haft Strindberg i tankarna ända sedan teatern satte upp Erik XIV. Att valet föll på Bomgard som översättare var mycket Ludvig förtjänst. Översättningen till ryska av Strindbergs pjäs Fadren valde Bomgard att göra från den tyska översättningen. Bomgard var förvånad att inte frågan hade gått till mig beträffande översättningen av Fadren då jag behärskade originalspråken. Men Stanislavskij anade att Stalin aldrig skulle acceptera en ”utlänning” att göra det jobbet. Toleransen ute i samhället mot ”invandrarna” var minst sagt frostig även om liknande problem inte märktes på teatern, å andra sidan var jag den ende icke ryssen. Nåväl, alla på teatern visste att det skulle bli problem med Strindbergs pjäs. Teatern hade en hög ambition och ville verkligen att uppsättningen av pjäsen skulle bli högklassigt, alla visste också att Stalin, som hade ett gott öga till teatern, skulle granska vartenda översatt ord och definitivt lägga in sitt veto om inte syftet gagnade den ryska staten. 
Det stora problemet var naturligtvis att man inte kommer att acceptera ryttmästaren i slutscenen luras av amman att ”ta på sig” tvångströjan.

Den gamle aktören och grundaren av den Konstnärliga teatern var luttrad, men fast besluten att Fadren skulle upp på scenen i ”originalskick” och han hade mitt fulla stöd. Även Bomgards ambitioner pekade i den riktningen. Vi hade några korta samtal angående vissa svenska ord. Mitt första intryck av honom var en olycklig man, märkt av livet och morfinet, närmast hatisk till terrorn som hade blivit mer påtaglig de senaste åren i Moskva, men också en annan sida, en ljus sida av religiös karaktär.
När jag hamnade i kläm med myndigheterna, vilket hände vid ett flertal tillfällen, var han alltid ett stöd. 
Vi skulle få hårt motstånd från Stalin, hans budbärare Ludvig och andra från kulturdepartementet, det var vi övertygade om. 
Genom flera strider fanns dock teaterns grågröna ridå kvar med den ”Tjechovs” måsen, det var alltid en tröst när allt såg mörkt ut. Den kändes som en brygga mellan nuet och historien hur än underligt det än kan låta. 
”Revolutionen har gjort våld på konsten och tvångsmatar den med form och innehåll”, skrek Stanislav angående debatten hos kulturministeriet. Han var nervös inför arbetet och teaterns framtid. Att Lenin älskade konstnärliga teatern hjälpte föga nu.

Två slitna personer, Misja och Olga i övre medelåldern slog sig ner på britsen som var fastgjord med tre stora järnplintar inslagna i väggen och pustade ut efter dagens repetition. I logen som knappt uppgick till tio, tolv kvadratmeter fanns ett sminkbord, en stol och ett handfat. Spegeln som omgärdades med ett flertal små lampor, lyste likt en ramp i det lilla utrymmet. Mittpunkten i rummet utgjordes av en kamin vid kortsidan som frustade med ett glödande rör som krökte sig förbi det lilla fönstret upp genom taket tre meter ovanför deras huvuden för att i slutändan släppa ut sina röksignaler mot kvällshimlen. Kvinnan som var hårt sminkad slängde sin peruk i något som liknade förtvivlan. Vände sig till mannen.
- Jag tänker fan inte fnaska längre. Hör du det! Hon slet upp en cigarrett och tände den mot det heta kaminröret. Och fortsatte.
- De kan fara och flyga hela högen. Konstantin kan lika gärna stänga teatern om vi i fortsättningen bara får spela pjäser som kulturministeriet godkänner. Usch, det är så att man kan spy. Är det så här dem tänkt sig en levande teater? Dessutom har många av mina repliker strukits sedan vi började repetera och Konstantin bara rycker på axlarna. Du har väl märkt att pjäsen är ändrad i syfte att undvika att ta upp frågan om mannens roll i pjäsen. Hon slängde cigarretten i handfatet, sparkade av sig skorna och började plocka ur alla nålar från sitt hår. 
Mannen klädd i svart kostym och lila kravatt muttrade, böjde sig ned och tog fram en öl under britsen, drog ur korken och satte flaskan till munnen, tog två djupa klunkar. Ansiktet var fårat med markerade drag från näsvingarna som for förbi mungiporna och fortsatte nedåt hakan.
– Men nu är det genomgång i morgon och du kan ju för fan inte hoppa av när vi snart har premiär, han såg hennes hårt sminkade ansikte i spegeln. Då blir du svartlistad på teatern och hamnar ute i kylan.
- Ha, känner jag Konstantin rätt kommer han knappast erbjuda mig någon mer roll på den här teatern. Hon böjde sig bakåt som för att hämta luft och fortsatte: men, en dag kommer han bli övergiven likt en uppstoppad fågel till allmän beskådan. Vet du det?!  Mannen rynkade pannan. 

- Konstantin har försökt rädda pjäsens innehåll trots strykningar även om rollen som Laura tonats ned.
- Tonats ned? Ha, jo, jo, allt för att passa kulturministeriets krav på socialistisk realism. Laura har gjorts ofarlig och maktlös och ryttmästaren framställs som en hjälte som blivit förd bakom ljuset av kontrarevolutionärer. Som om Laura vore en kontrarevolutionär? Det kan ju knappast ha varit författarens avsikt när han skrev pjäsen. Hon ruskade på huvudet. 

- Konstantin har velat sätta upp pjäsen i flera år, men att det inte funnits någon rysk översättning. Det var därför han satte Michail på uppdraget.

- Skitprat, hon blottade sina tänder i spegeln, han hade väl inget val. 

- Bomgard har sysslat med att skriva massa libretton den senaste tiden och nappade på erbjudandet att få komma tillbaka till teatern. Dessutom behövde han pengar.

På fem månader var allt klart. I stort sett godkänt efter diverse samtal med Ludvig på kulturministeriet. Deras blickar möttes i spegeln. 

- Vad jag inte förstår är att varken Konstantin eller du har reagerat på vad som händer på teatern. Klimatet har förändrats över en natt. Alla har plötsligt blivit ängsliga.

- Jag vet. Orsaken är Sergej Kirovs död. Pang, en kula i nacken. Folkets fiende. Förresten var det inget mord, utan självmord. 

- Dom ville naturligtvis att det skulle se ut som självmord! 

- Vad menar du? Vilka dom? Kamraterna i Kreml? Michail lever. Tack och lov. 

- Men han mår dåligt, det vet både du och jag. Kvinnans svarta ögon såg kyligt på mannen.
Vad många inte känner till är hur Stalin har trakasserat honom under flera år och förbjudit hans pjäser att spelas. Det går många rykten i huset. Bland annat att Michail börjat ta morfin igen. 

- Ja, ja det går alltid en massa rykten i det här huset. Mannen såg upp mot taket. 

- Ett säger att orsaken var Kirovs död, kvinnan såg granskande på mannen, partichef, gudbevars. Att det var anledningen. 

- Kanske det. Mannen strök sig om hakan. 

- Men snälla du, du måste väl ha märkt att det inte är som det ska. Kvinnan höjde rösten. 

- Om nu Stalin påtalade att pjäsen innehöll kritik mot kommunismen och ville ändra i texten så förstod Bomgard att det skulle bli problem. Och Stalin gav Ludvig uppdraget att ta kontakt med Konstantin. Michail blev satt under press. Och ville hoppa av då han kände sig motarbetad. 

- Du ser, det är för bedrövligt. Det är det jag säger, det här är en död teater och vi är inte värda ett skit! Hon tog ölflaskan ifrån mannen och satte den till munnen.

- Bomgard skrev ett personligt brev i ren desperation till Stalin, att om han inte gavs konstnärlig frihet i sitt arbete var det lika bra att lämna landet. Och Stalin tänkte om, kopplade in kulturministeriet och Ludvig för att medla. Som i sin tur tog kontakt med Konstantin. 

- Ha, det tror jag inte ett dugg på. Kvinnan fnös. 

- Men så är det. 

- Varför har du inte berättat det här förut att Ludvig gått Stalins ärenden. 

- Det har inte funnits någon anledning. 

- Men nu finns det? 

- Ja, jag vill att du ska veta bakgrunden. 

- Bah, det förändrar ingenting.
Hon tog fram manuset och bläddrade efter scenerna de repeterat under dagen. 

- Hör här, hon reste sig upp, ställde sig framför honom och läste ur manuset: ”Vi måste hindra nya våldsamheter, och doktorn har skickat efter en tvångströja från hospitalet.” Nu vill Konstantin stryka det för att det skulle anspela på landets ledare. Det är ju rena rama paranoian! Hon släppte manuset som föll till golvet.
Och fortsatte. 

- Om det blir struket faller hela slutscenen ihop som ett korthus, hon satte sig bredvid mannen, herregud pjäsen kommer att handla om något helt annat än originalet. Och du tycker ingenting?!
Hon granskade honom. 
Mannen reste sig, gick fram till sminkbordet och tog en cigarrett ur paketet, vände sig bort till kaminen, och tände den mot det glödgade röret. 

- Vad vill du att jag ska säga? Han drog ett bloss på cigarretten. Nu är det som det är. Jag säger bara: vi skådespelare är vana vad andra säger åt oss att göra! Mannen gick och satte sig igen. Vi är som lydiga idioter.

- Ha, prata för dig själv. Jag tycker Konstantin ska lägga ner hela skiten, svarade kvinnan.

- Konstantin kan inte ta beslutet ensam. Och Stalin kommer naturligtvis undra varför inte pjäsen går upp med tanke på allt strul som varit under resans gång. 

- Den där Majakovskij, vilken roll har han spelat egentligen? Och hur mycket har han att säga till om på teatern? Hon vände sig frågande mot mannen. 

- Uppenbarligen har han Stalins förtroende annars skulle han inte bli inkopplad.

- Och det betyder att allt som sker på teatern rapporteras direkt av honom till Stalin? Att teatern mer eller mindre är under bevakning. 


Steg hördes nerifrån trappa. Misja och Olga tittade hastigt på varandra och deras blickar föll på dörren som öppnades och in klev en välklädd man i cheviotkostym. Han bar en ljusröd fluga och en rykande cigarrett i mungipan. Håret var välkammat i sidbena och blicken ljusblå och skarp. Han stannade i dörröppningen. Olga reste sig, rättade till klänningen.

- God kväll, Bomgard, hon räckte fram handen, stig på. Hur är det med dig?
Han tvekade. Hon fortsatte: Du ser blek ut. Vill du ha något att dricka, vände sig till Misja som satt på britsen. Han bligade misstänksamt på Bomgard i dörröppningen och ville uppenbarligen inte stanna utan sade. 

- Om ni ursäktar så går jag ner till baren och tar mig ett glas.
Misja försvann ut genom dörren och nedför trapporna. Bomgard fimpade cigarretten i handfaten. 

- Jag kom hit för att höra hur det går med repetitionerna. Han tog tag i stolen vid sminkbordet och satte sig mittemot kvinnan. 

- Ska jag vara uppriktig, hon strök en hårslinga från kinden, är det lika bra att lägga ned eländet. 

- Lägga ned?! Bomgard rykte till. 

- Pjäsen är så nedstruken och förvanskad att det inte är mycket kvar av originalet och din översättning. Slutscenen kommer inte att kunna spelas. Tvångströjan är borttagen, ryttmästaren framställs som hjälte och sparkar ut både dottern och Laura ur huset som om dem stod i maskopi med fan och hans moster. 

De tittade på varandra under tystnad. Bomgard fortsatte. 

- Jag är inte förvånad, men om inte pjäsen sätts upp, ryker min anställning på teater, det har Vladimir klargjort, Bomgard såg ned på sina händer, och jag har tvingats att överlämna ansvaret för översättningen till Konstantin, 

- På Stalins order, kvinnan såg allvarligt på Bomgard, så ditt arbete med översättningen, kvinnan tvekade, har inte varit avsedd att användas som du avsett? 

- Nja… 

- Att kulturministeriet hela tiden ansett att pjäsen med vissa så kallade strategiska ändringar passar perfekt för deras syfte? 

- Inget förvånar mig längre.. 

- Förd bakom ljuset med andra ord av Konstantin och dem andra, som utnyttjat din svaga position på teatern? 

- De har dragit åt skruvarna. Allt har förändrats efter Kirovs död, nu är det Kreml som bestämmer repertoaren på teatern, han sträckte på sig och fortsatte, men, även jag måste leva. 

- Leva, kvinnan höjde rösten, vad är det för liv vi lever egentligen Bomgard. Och vad kommer att hända med konstnärliga teatern? Många gamla klassiker är förbjudna att sättas upp. Och din egen Familjen Turpin… 

- Jag vet, jag vet.

- Som gick för utsålda hus och som inte får spelas längre. Är det likadant i Leningrad? 

- Nej, den ska faktiskt sättas upp igen, enligt Vladimir. Han har ringt och berättat. Bomgard log lite torrt.
Kvinnan gick fram till handfatet, fyllde en kanna med vatten, ställde den på kaminen. Och utbrast. 

- Så Stalin har hävt förbudet? Hon blev ståendes bredvid honom.

- Ja. Han tycker om pjäsen, visste du det, och har sett den flera gånger med dig i huvudrollen. 

- Jo, jag vet. Kvinnan lade sin hand på hans axel. Bomgard tittade upp på henne.

- Du har alltid varit bra i den rollen, som om det var dina ord, dina tankar och inte mina. 

- Det är en underbar roll, ingen skriver sådana roller nu för tiden. Jag önskar inget högre än att du ville skriva något nytt åt mig. Hon strök honom över kinden. 

- Jag vet inte om jag orkar, just nu arbetar jag på en roman och den tar all min kraft. 

- Bomgard, hon granskade honom från sidan, hur är det med dig egentligen, du låter väl inte ljuset brinna i båda ändarna? 
Ett hetsigt bubblande ljud kom plötsligt från kannan. 

- Oj, nu kokar vattnet, låt oss dricka lite te. Bomgard såg på henne när hon tog kannan och hällde upp i två glas på sminkbordet. 

- Hoppas det går bra utan honung, det är tyvärr slut. Hon släppte i tebladen som sakta sjönk i glaset. 



@DrZappa 2021

DrZappa

Fristående ordarbetare. Writer. Stockholm Sweden
DrZappa är medlem sedan 2022 DrZappa har 7 publicerade verk