Skuld

Sommar och semester närmar sig. Alla längtar verkligen, men mest är det nog barnen. Jag tycker också att det ska bli skönt att vara ledig, men med ledighet kommer en massa tid för att sysselsätta barnen och sysselsättning brukar oftast kosta pengar. Pengar som inte finns. Egentligen om man kollar på familjens inkomster så ska det finnas pengar över när vanliga räkningar som hyra, el, barnomsorg, tv-licens och telefon är betalda. Men vår familjs räkningar är allt annat än vanliga. Det har blivit krediter och lån som ätit upp alla pengar. Som kompensation har man sen tagit sms-lån för att täcka nästa skuld. Detta har nu blivit en ond cirkel, en cirkel som nu smält som en ballong. Ur ballongen singlar det ena kravet efter det andra kravet från inkasso och kronofogde ner i brevlådan. Jag som alltid skött räkningar och pengar känner stor skuld gentemot min familj. Hade jag kanske bara sagt nej ibland eller köpt onyttiga saker när vi väl hade pengar, så hade vi nog varit som vilken annan familj. Men nu står jag istället här med ett brev i handen från kronofogden, de ska utmäta saker i vårt hem. Jag inser att nu är vi riktigt nere i botten och kravlar. Jag försökte ringa numret som stod i brevet, men det fanns ingen där för de hade slutat för dagen. Jag är tvungen att försöka igen imorgon. Den natten fick jag inte så mycket sömn, utan jag låg mest och funderarade. Jag ville att mina drömmar skulle handla om hur vi blev rika och kunde betala alla våra räkningar. Hur vi kunde köpa saker som våra barn ville ha och gärna åka på olika utomlandssemestrar. Men tankarna går istället över till om familjen kanske har det bättre utan mig. De slipper ju mina skulder, men det är klart. Mannens skulder finns ju kvar. Kanske hade de kunnat betala de skulderna med pengarna från min bortgång, för visst får de pengar då. Men det kan nog inte vara så mycket. Jag undrar om de kan bo kvar i lägenheten eller kanske måste de flytta till något billigare för att det blir för dyrt boende med endast en inkomst. När larmet på mobilen ringer är jag trött. Men det är ju jobbedag och då får man masa sig upp, hur gärna man än vill dra täcket över huvudet och bara ligga kvar. Jag väcker lillkillen som ska på dagis. Gubben som börjar sitt jobb tidigare än mig är redan iväg. Jag visade honom brevet om att kommande torsdag ska vi få besök av kronofogden. Han sa inte så mycket, kanske för att det inte finns så mycket att säga. Men hans utseende säger desto mer, han är bekymrad men gjort är gjort. På väg till jobbet lämnas barnen på dagis och fritids. Trots mina bekymmer ska jag vara glad och trevlig mot dem jag möter. Egentligen vill jag bara skrika rakt ut och riktigt storböla tills inga tårar finns kvar. På min rast ringer jag upp numret på lappen igen. En kvinnlig röst svarar i andra änden, trots att rösten låter vänlig så hoppar mitt hjärta extra och jag tycker att allt jag hör är dunk, dunk, dunk i huvudet. Men skakig röst pratar jag med den trevliga, lite äldre kvinnliga rösten. Jag förklarar mitt ärende, jag undrar om de trots att de utmäter våra löner ska komma hem till oss. Ragnhild som rösten presenterat sig som förklarar att företaget som kräver tillbaka pengarna vill ha betalt snarast. Och eftersom det finns en bil skriven på mig som ägare så måste de komma ut och titta på den. De har ett skrivbordspris på den men vill själv se om den täcker något av skulderna som kommit in till dem. Men i hemmet ska de inte gå in försäkrar hon. Jag blir nu lite mer avslappnad av att prata med kvinnan och får några förslag på hur besöket kan utfärdas. Det är lite svårt med tiden som står, nio och halvfem eftersom vi jobbar då. Och det kan bli svårt att ta sig ledigt med så kort varsel. Tyvärr är det mellan de tiderna de kan komma och det går inte att ändra. Förslaget blir att jag ska lägga bilnyckeln i en soppåse och skriva registreringsnumret på den, därefter ska jag lägga den i trappuppgången bredvid vår dörrprydnad så den inte syns. De kommande dagarna innan besöket pratar jag med vårt äldsta barn som är tonåring, jag förklarar läget. Det känns lite konstigt och jag skäms lite under samtalet. Jag som vuxen har klantat mig ekonomiskt och riktigt rejält är det också. Jag undanhåller inget utan allt kommer fram, allt från huslån som gått vidare till krediter och blancolån som sen slutat med sms-lån och kronofogden. Barnet säger att det förstår, för trots sina siffror efter ettan är det fortfarande ett barn. Dagen när de kommer känner jag mig nervös. Jag har intalat mig att det blir bra om de tar bilen så att lite av skulderna försvinner men samtidigt vill jag ha kvar den. Tar de bilen blir vi låsta att åka tåg och buss, vi kan inte ta oss till ställen som inte har tillgång till kollektivtrafiken. Gubben och jag har pratat, visst blir det bättre. Vi kommer slippa betala bensin och bilförsäkring, för att inte tala om skatt, besiktning och reparationer. För vi har fått laga bilen ett par gånger, och den kostnaden är inte betald än. Ja allt blir bra om de tar bilen. Kvällen innan tömmer jag bilen, tänk så mycket skräp man förvarar i alla luckor och vrår. Klädseln tar jag av, kanske kan man använda den om vi köper en annan billigare bil. En volvo är bra har vi diskuterat eftersom reservdelar är billiga. Jag plockar ihop allt i lådor och ställer i förrådet, och sopar rent bilen där det behövs. Som vanligt blir det inte mycket sömn den natten heller. Under dagen på jobbet går jag och undrar om de varit och kollat på bilen, jag är trots min intalan förväntansfull samtidigt som jag är lite rädd. Telefonen ringer, det är min tonåring. De har inte tagit nyckeln än. Jag kollar på klockan och inser att det finns ännu ett par timmar kvar tills visarna står på halvfem. Låt den ligga tills vi kommer hem säger jag. Dagen är lite seg tycker jag och när jag äntligen slutar kan jag inte komma hem tillräckligt snabbt. Nyckeln ligger kvar, har de inte varit här än? Jag tar påsen och går in. På kvällen pratar gubben och jag om bilen, vad har hänt? Ingen av oss kan ge ett riktigt svar utan vi bara spekulerar. Förmodligen var bilen inte av intresse eftersom det kanske har med det knakande ljudet att göra eller så var den kanske inte tillräckligt fin. När jag jobbar igen får jag ett samtal på min mobiltelefon, det är Ragnhild. Hon vill bara berätta att bilen är de inte intresserade av för den har gått för många mil. Hon tycker det är synd att vi fick tömma bilen i onödan. Jag småler och säger att den ändå behöver städas. Samtalet fortsätter och hon erbjuder mig att om jag behöver hjälp eller har funderingar får jag gärna ringa henne. Hon avslutar samtalet med att säga att vi nu ska hålla koll på räkningarna och inte låta de gå så långt som till kronofogden. Ja, säger jag och fortsätter med att, vi ska försöka. Hon skulle bara visst, än är det räkningar på väg till dem. Men jag får i nuläget acceptera att det i posten kommer brev från dem nästan varje dag. De viktigaste räkningarna som hyra, barnomsorg, el och telefon är de som jag betalar. Andra får komma sen, vem vet hur länge de återstående lånen kan betalas. Vi måste ju kunna äta och leva också. Som det känns nu kvittar det om det inte varit för att lånen står skrivna på gubben och inte mig. Och telefonsamtalen där de söker oss för att fråga om pengar är jobbiga, det har gått så långt att vi inte svarar om man inte känner igen telefonnumret. Jag brukar kolla dem på nätets eniro och ringer upp om det är något namn man känner igen. Jobbigt, ja men just nu känns det nödvändigt för vi vet ju faktiskt inte när vi kan betala.

Catharina Müller

49 år gammal tjej som är sambo och har tre stora barn. Tycker om fantasi, skräck/deckare/thriller och ungdomsböcker. Den absolut bästa bok jag läst är Harry Potter :) Min fritid är våra islandshästar, familj/vänner och så älskar jag att resa bort. Försöker komma igång med skrivandet igen då det varit stiltje ett par år men geniknölarna behöver lite avdamning. Min dröm är att få något publicerat och så småningom kanske kunna livnära mig på det.
Catharina Müller är medlem sedan 2019 Catharina Müller har 14 publicerade verk