Slottet som rasade

Pappa.
Han hade naturligtvis hört sin son. I efterhand skulle han fundera på om han verkligen hunnit tänka allt det där under den korta tidsrymd som måste ha förflutit mellan barnets uppmaning till lek och att han till slut faktiskt sade något. Det här var ju inte som i filmernas värld, där hela liv tycktes kunna passera revy i sin naturliga hastighet under det som sedan skulle visa sig vara en enda långsam, medveten ögonblinkning. Var han endast, som han annars så ofta fick höra, frånvarande i tanke och handling trots att han bevisligen var där i rummet vid just den tidpunkten? För tankarna fanns ju där – ängslan för allt som skulle kunna hända pojken men som förmodligen inte skulle göra det. Den där oron var ju, när allt kom omkring, tid och omtanke han hellre skulle kunna lägga på honom här och nu i en verklighet som pockade på hans uppmärksamhet. Men rädslan var ändå en slags kärleksförklaring som tog över där orden inte längre räckte till (och det tycktes sällan dröja särskilt länge innan just det inträffade) och han önskade i stillhet att någon en dag skulle se hans ansträngningar och sända honom en tacksamhetens tanke för det.
Barnet tycktes åter uppslukat av sin ensamlek och fadern bestämde sig efter en kort fundering för att inte fråga vad sonen velat bara en stund tidigare. Så tankarna flöt iväg igen. Han hade svårt att föreställa sig bilden av en pojke som på ett eller annat sätt skulle få men för livet på grund av en fadersgestalt som fanns där men ändå inte. Sonen, där han satt framför honom, verkade nämligen mer än nöjd med sin tillvaro och det föreföll som att det dög alldeles utmärkt med att den vuxne mannen bara satt där och emellanåt utstötte ett ”hmm” eller ”aha” medan klossar staplades på varandra i en ordning och av en anledning som endast det unga livet mittemot hade en klar bild av. Pappan kunde inte avgöra om det kändes hoppfullt eller inte att sonen inte uppfattade något av sin faders egen sorgsenhet, den som kom av att vara överallt samtidigt och aldrig fullt ut någonstans, i en värld formad av otillräcklighet.
Pappa!
Han lyfte blicken mot sonens skapelse och försökte förstå, utan att säga något, vad det var barnet ville. Pappan ville inte styra leken men bytte under tystnad ut två klossar så att slottet stod stadigt och pojken samtidigt fick mer material över som passade bättre när han nu började bygga ett smalt torn. Fadern var inte säker men fick intrycket av att barnet till en början försökt använda klossar av endast en färg men sedan glömt vad det var han föresatt sig eller helt enkelt tröttnat på att särskilja alla röda klossar från de övriga.
Pappan undrade vart alla hans ord hade tagit vägen. Det var frestande att tänka att de hade tagit slut eller att de han hade inte längre räckte till i en tillvaro som ställde andra krav än vad livet tidigare gjort. Men samtidigt kände han sig bestulen på dem. Det var som om han levde i en värld där han alltid tyckte sig läsa mellan raderna att det fanns elegantare och mer eftertänksamma sätt att uttrycka sig än vad han någonsin skulle kunna uppbringa. Det fick honom att känna sig ovärdig, till och med slagen på förhand när han skulle framföra vad han tyckte. Bilden av det rika inre liv han hoppades att han trots allt levde tycktes få sig en törn i samma ögonblick som han öppnade munnen och ville dela med sig av den. Osäkerheten hade satt hans värld i gungning. Förnimmelsen av skörhet och utsatthet som sköljde över honom fick honom att ömma för det ännu unga liv som satt mittemot: vad kunde han egentligen lära sin son i en värld full av motsägelser om vem den tyckte att han skulle bli? Han visste ju att det egentligen inte låg någon rim och reson i att han fann livet mer svårbegripligt och farofyllt för hans son än för hans dotter bara för att hans egen tillvaro tycktes vara så svårfångad. Var det medlidande med ett människoliv på väg ut i en högst osäker värld som samtidigt var fylld av möjligheter som han själv aldrig skulle få ta del av eller såg han sin egen sårbarhet i sonen? För ett ögonblick tycktes det som om de två perspektiven flöt samman.
Har du gjort en vallgrav?
Sonen reste som svar upp biten som hade verkat vara en bro över ett osynligt vatten men i själva verket utgjorde slottsport. Pappan bannade sig över sin ouppmärksamhet även om han visste att den skulle gå barnet förbi. Med tankspritt trots började han lägga gröna klossar i det vatten som bara han själv såg kring slottsbyggnaden; han blev osäker på om det var krokodiler eller mossbelupna stenar – eller kanske något helt annat. Sekunderna senare plockade pojken upp dem, en efter en, med fingrar som fortfarande lärde sig de olika grepp som olika former och storlekar krävde och krokodilerna visade sig bli tinnar och delar av slottsmuren.
Till slut var det bara en bit kvar. Barnet tittade länge på det han nästan gjort klart. Pappan kände sig manad att ingripa men höll emot – sonen skulle få uppleva världen på egna villkor och dess med- och motgångar även om det kunde innebära att allt skulle rasa när nu den sista handen skulle läggas vid mästerverket. Till slut sträckte pojken ändå, fortfarande utan ord, fram klossen till sin pappa för att han skulle avsluta det som barnet självt påbörjat.
Var vill du att den ska vara?
Pojken tittade åter på sin skapelse. Pappan ville inte ta ifrån pojken färdigställandets triumf. I barnets ögon lyste besvikelsen över att ha tappat tron på sin egen fingerfärdighet. Sin unga ålder till trots visste han naturligtvis, utan att för den sakens skull kunna sätta ord på tanken, att det räckte med en oförsiktig, missberäknad rörelse för att allt noggrant arbete skulle vara förgäves. Han sträckte åter fram den lilla träbiten till sin pappa. Fadern kände en rörande ansvarskänsla på sina axlar – i det mikrokosmos där de båda just där och då befann sig tycktes det som om pojkens tillit till sin pappa och i förlängningen till världen skulle stå eller falla med nästa rörelse. Det som borde ha varit en näst intill omedveten handling föreföll för ett ögonblick vara ett nästan oöverstigligt hinder som han mekaniskt försökte ta sig över. Pappan lade sakta, nästan andaktigt, den sista biten på plats, försökte känna om det var någon obalans och rörelse i tornet och lyfte sedan sina fingrar från det. Fyra ögon var fästa på verket. Det stod. En sekunds tystnad uppstod innan tornet rasade.
Vad är jag för pappa? hann mannen tänka.
En ny tystnad infann sig efter att alla klossar återvänt till golvet där de börjat eftermiddagen. Pojken satt för ett ögonblick som förstenad och bröt sedan ut i ett skratt som kom från hjärtat på ett sätt som det bara kan göra hos ett barn som ännu är olyckligt ovetande om de utmaningar som kommer senare i livet. Han byggde ivrigt upp ett nytt, mindre torn som han sedan välte med flit och upprepade processen, om och om igen, för att återuppliva den skräckblandade förtjusning som följde på det öronbedövande bullret och de färgglada högar som bildades på golvet i ständigt omväxlande mönster.
Och plötsligt, likt klossarna i slottet hans son byggt, föll bitarna på plats. Mannen mindes det ofta ordlösa språk han talat med sin egen far. Hur de ömsesidigt sökt aktiviteter som bundit dem samman när olikheterna tyckts vara alltför stora. Alla de gånger hans fader varit på plats, utan att fråga eller ifrågasätta, för att låta honom leva ut sina drömmar och gå sina egna vägar. Hur han fått tid och rum att göra misstag som nog hans pappa hade vetat att han var på väg att göra utan att komma med pekpinnar och hur han år senare insett hur han lärt sig av dem och först då känt tacksamhet.
Han skulle naturligtvis alltid vara en smula försenad i sin förståelse om vart hans barn var på väg i livet och därmed bli överbeskyddande emellanåt, fortsatt rädd för allt som skulle kunna hända sonen. Han skulle framstå som hopplöst förlegad. Men han visste att om sonen skulle våga gå helt andra vägar i livet än sin pappa så skulle det modet vara det vackraste arvet han fått i arv . Och han visste att pojken, som uppvuxen man, emellanåt skulle vända sig om och blicka tillbaka med ett leende.

Tobias Karlsson

43 år, bosatt i Ungern - skrivandet är ett sätt att mer eller mindre lättvindigt göra något av den tid jag ägnar åt att fundera på livets nycker och vändningar.
Tobias Karlsson är medlem sedan 2018 Tobias Karlsson har 3 publicerade verk