Som man bäddar får man ligga.

Som man bäddar får man ligga.


Planet hoppade liksom till när det tog mark och den spontana applåden ekade lite i kabinen. Äntligen var de framme i Karibien. Susanna och Greger hade sett fram emot denna resa, som man kunde kalla en försenad smekmånads resa. De hade haft ont om tid för Greger jobbade mycket och Susanna var just nu arbetslös. Men nu så var det äntligen tid för att komma någonstans.

Värmen slog emot dem, när de gick ut genom dörren till flygplanet och ner för den stora trappan. Många underliga dofter strömmade emot dem. Känslorna var också lite blandade så här efter en lång flygresa.
- Man önskar ju att få sträcka ut sig i en skön säng, tänkte Susanna. Flygplatskontrollen tog sin tid och nu var de äntligen på väg till sitt hotell. När de tittade ut genom taxibilens fönster, slogs de av tanken att vad annorlunda det var här. Dofterna, värmen. Folket allt var så annorlunda och spännande.
- Det blir två dollar, sa taxichauffören.
Susanna undrade om de hade en egen valuta på ön?
- Här finns både engelska pund och euro, men den amerikanska dollarn är något som man mest betalar med.
De gav honom tre dollar och han blev glad och tackade dem.

Hotellet var en stor byggnad med två s.k. Vingar. Det hette Palace Hotell.
- Det ser fint ut sa Susanna och jag hade gärna bott i den högra vingen.
- Det kvittar väl sa Greger, bara det är fina och bra rum.
Rummet var väldigt fint och stort med bad och stora sängar och med en stor spegel på väggen. Susanna såg att inredningen hade många inslag av woodoo.
- Inget man ska beblanda sig med, tänkte Susanna.
- Vilka fula statyer , sa Greger.
- Det är woodoo kultur här och du vet och det är mycket utbrett i Karibien.
- Sådant trams, sa Greger.

Dagarna gick och på just denna kväll skulle de ut på en nattlig runda med en buss, som hotellet hade arrangerat. Det skulle bli både mat och inhemsk kultur. Bussen hämtade dem och körde långt ut till havet till en plats som såg verkligen inbjudande ut. Det låg väldigt nära havet och kvinnorna höll på med en stor “Jambalaya”. En traditionell rätt som innehöll, havskräftor, kyckling och skinka och ris och grönsaker i en matig röra. Rätten anordnades i en enorm plåtform som var säkert en och halv meter. Det doftade verkligen karibiskt över det hela. En man gick omkring och sålde både krims krans och annat. Han kom fram till Susanna och undrade på teckenspråk, om där fanns något hon tyckte om. Hennes uppmärksamhet vändes till en träskulptur. En hund av en Dobber-Mann, som hon tyckte var mycket välgjord.
- Hur mycket ska du ha för den?
- How much for this?
Försäljaren tecknade att den kostade ungefär tjugo dollar,
- Den tar jag, sa Susanna.
När Susanna gav honom pengarna tecknade han precis som om han skulle säga att den här hunden är levande.
- Very mysteriously, sa han.
Greger hade just kommit till Susanna när hon hade stoppat ner hunden i hennes väska. När hon gjorde det hörde hon något mystiskt ljud. Precis som om hunden inte ville vara med om att blir nedstoppad i en väska. När Susanna öppnade lite på väskan så blev det tyst.
- Du har väl inte klosterfobi, tänkte Susanna precis när Greger kom.
Hon skrattade liksom till.
- Vad är det som är så roligt, sa Greger?
- Nej, jag är bara på bra humör.
- När serverar dem den här måltiden, sa Susanna.
- När de har dansat färdigt för snart kommer de ut och är klädda som djävulen själv och döden.
- Usch, det är väl inte något att se, nu när man är på semester.
Greger han tittade på henne och undrade varför hon hade tagit åt sig av den här fåniga kulturen.

Susanna hon vaknade mitt i natten för hon hörde ett krafsande på dörren. Det lät som om en hund krafsade där.
- Det finns väl inga hundar på hotellet. Den enda hunden som finns här har jag i väskan.
Precis när hon hade sagt det tyckte hon att väskan rörde på sig.
- Det måste vara inbillning, det är nog bara för vi har pratat så mycket om det.
Så en suggestion blir väl frukten av det här, men ändå tycktes hon inte riktigt att ha fått svaret. Den natten hade hon en mardröm om dessa svarta, vitmålade ansikten och höftskynken. Deras vita tänder skimrade i nattens mörker och eldarna gjorde det ändå mer läskigt. Susanna vaknade att hjärtat slog fortare och hon var genomsvett.

De hade nu varit här ungefär fjorton dagar. Så hemresan skulle snart bli av.
- Det är bara att återgå till den grå vardagen, sa Susanna.
Men vi har ju minnena här ifrån och vi har blivit väldigt sotbruna och fina.
- Jag har skickat till hela släkten ett vykort och både talat sanning och lite vita lögner. Man måste bre på lite när det gäller släkten.
- Jag menar så de har något att vara avundsjuka på. Bara för att de inte åker någonstans, så behöver vi ju inte stanna hemma för det.
Greger han bara lyssnade och orkade inte lägga sig i debatten om tjocka släkten. Flygresan hem var lite tråkigare än vanligt på grund av att nu flyger man hem till kalla Norden. Men allt roligt har ett slut och man får glädjas åt den tid vi fick där, tänkte Susanna. Bilen körde upp på uppfarten till deras hus och allt var i ordning och de var glada över det. Allt gick nu tillbaka till det vanliga. Greger han jobbade på en elfirma och Susanna var arbetslös för tillfället. Så marktjänsten skötte hon om och servade Greger på det bästa sätt.

Det ringde på dörren och brevbäraren var där med ett rekommenderat brev. Susanna skrev på och brevbäraren, som hon kände väldigt väl frågade henne.
- Har du gjort dig illa? För klänningen täckte inte detta stora blåmärke som hon hade. Susanna svarade snabbt:
- Jag skulle damma på överskåpen i köket och då slog jag i en skåpsdörr.
- Milde himmel sa brevbäraren, det måste ha gjort ont!
När brevbäraren hade gått så satte sig Susanna ner och funderade över hur situationen hade blivit. Greger hade blivit väldigt förändrad och var mycket irriterad över att inte Susanna arbetade. Många gånger var han sur när han kom hem och tog då till en grogg för mycket. Denna misshandel hade pågått ganska så länge och det var mycket deprimerande och frustrerande för Susanna.’
- Vad ska jag göra? Man har inte en chans mot honom. Varför ska han slå mig så. Efter alla utbrott kunde Susanna ligga i timmar innan hon somnade.
Och när hon gjorde det var att hon var alldeles utpumpad.

Misshandeln upprepades gång på gång och Susanna var så mentalt trött att hon blev väldigt apatisk. Till slut orkade hon inte laga maten till Greger och det blev det inte bättre av.
- Nu kan du inte ens laga maten till mig, vad ska man då ha dig till?
Det fanns ingen förståelse att Susanna var så medtagen, ingen empati alls från Gregers sida. Den här natten låg hon länge och funderade på hur hon skulle göra. Hon önskade att man kunde genom woodoo göra något så Greger inte kunde röra henne. Eller att man hade ett försvar på något sätt. Tankarna virvlade i hennes huvud. Till slut somnade hon.

Dagen därpå tänkte hon att om man på något sätt kunde väcka liv i de där Woodoo traditionerna. Hon visste inte hur man gjorde, men kanske genom att riktigt visa att man ville ha hjälp, så kanske detta uppenbarade sig.
- Man försöker ta det där berömda halmstrået.
- Om jag nu sätter mig ner och liksom åkallar dessa makter, kommer de då att uppenbara sig för mig?
- Nu har jag faktiskt blivit tokig. Vad håller jag på med.
- Men det klart att det skadar ju naturligtvis inte.
- Det jag behöver är hjälp med är min make som misshandlar mig ständigt och jämt.
Det skulle vara väldigt bra om ni på något sätt kunde hjälpa mig. Jag är i desperat behov av hjälp och att gå till polisen, det är ingen mening. Jag såg ett program om Woodoo där det stacks med nålar i en docka. Jag har ingen docka, den enda sak som jag har och kan relateras till detta är min trä Dobber-Mann. Susanna letade efter den här trähunden som hon köpte i Karibien. Hon hittade den till slut. Hon tyckte att hunden liksom rörde på sig och klippte med öronen.
- Om jag nu klappar dig vänligt, kan du då hjälpa mig?
- Det skulle vara en otrolig sak för mig, så kan han få känna på hur det är att vara rädd och bli misshandlad.

Just då smällde det i dörren och Greger kom hem.
- Har du inte maten klar än, sa han?
Susanna hon svarade:
- Nej, jag har liksom inte mått särkilt bra i dag.
- Det är bara bortförklaringar, skrek nästa Gregor!
- Du skyller på allt! Men jag vet vad det är. Du är lat.
L.A.T.!
Du skulle inte kunna göra något riktigt för du är av den sorten. Han kom närmare Susanna och gav henne en rungade örfil.
- Snälla sluta, skrek Susanna!
- Vadå sluta, jag har ju just börjat.
Nu tänkte Susanna.
- Om det kunde bli så att min önskan gick i uppfyllelse, då skulle lyckan vara gjord.
När hon hade sagt det hörde hon ett rytande. Greger ryckte liksom till och undrade vad det var frågan om. Han öppnade dörren till vardagsrummet och där stod en stor Dobbermann och morrade.
- Har du gått och köpt en hund? Hur mycket kostar en sådan?
- Den måste ju kosta massor!
Nu skulle Greger ge sig på Susanna, men se det gick inte, för då stod hunden där och morrade.
- Jaså, det är på det viset?
- Tro inte att du kommer undan på det här sättet.

Han gick ner för trappan till källaren kom upp igen och hade ett hagelgevär i händerna.
- Nu ska vi se hur modig han är?
Greger skulle skjuta hunden, trodde han ja. När han siktade flyttade hunden på sig med blixtens hastighet och än var han där och än var han här. Till sist hoppade hunden på honom och han tappade geväret och Susanna tog up det. Greger gjorde ett sista utfall och då högg Dobbermannen Greger i armen så blodet sprutade.
- Ring efter en ambulans skrek Greger!
- Hunden satt kvar och vaktade honom.
Susanna tog telefonen och skulle ringa, men hon ringde till polisen också.

Nu ringde det på dörren och när Susanna tittade ut, sken solen så där symboliskt. Nu när hon hade blivit av med sin förövare. Brevbäraren sa att han hade ett paket till Susanna.
- Vad roligt sa Susanna.
Brevbäraren sa.
- Nu har du väl inte slagit dig på några skåpluckor igen?
- Nej, sa Susanna det var länge sen.
När Susanna öppnade paketet och där låg det, en träfigur av en hund som var precis lik den Dobbermann som Susanna hade köpt i Karibien. Det medföljande skrivna brevet löd:
- Här är din träfigur som du glömde på rummet, jag har putsat upp den och klappat den, så kanske den ger den tur.
Med bästa hälsningar.
Personalen på Hotell Palace i Karibien.

Bo Grapenskog

Bo Grapenskog

Jag är 67 år gammal. Jag har fyra vuxna barn. Jag är en gammal dansbandsmusiker,spelar sologitarr,bas,klaviatur,banjo,ukulele. Musik är en stor passion. Skrivandet också. Jag är ett barnhemsbarn så jag har det som lite terapi. Andra intressen är att översätta från engelskan till svenska. Naturen är något som jag tycker om,de sjungande skogarna i Småland. Vi har ett sommarställe vid en sjö där vi är hela sommaren. Tycker om människor och är väl lite pratglad. Får jag bjuda på en kopp glädje. Glädje och skratt är två viktiga komponenter i livet. Försöker vara så positiv som möjligt.
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk