Självskadar.

Jag skulle gå till psykologen.
Du öppnade den ljusgula tunga dörren med rostfri platta runt det slitna handtaget.
Du öppnade dörren och det sög i gummilisten när den nästan ljudlöst gick igen.

Du kom fram till min säng, hade vit rock och en van blick.
Det luktade morgon.
Dammpartiklar dansade på den raka branta solstålen .
Den som letade sig in mellan springan i de rödrandiga gardinerna framför de höga smårutiga fönstren.
Det luktade morgon.
Kaffe och havregrynsgröt.
När du öppnade dörren.
Du gläntade på den våffelrandiga filten av bomull, även den ljusgul, som jag dragit högt över mitt huvud där jag låg och lät solen värma min smala kropp.
Den bildade ett skyddande hölje med ett varmt gult ljus.
- Du ska ner till psykologen efter frukost.
- Jag vill inte gå ut, var är psykologen.
- Du behöver inte gå ut. Psykologen finns i huset nere på läkarmottagningen i ett rum bredvid läkarens.
Där var jag när jag kom hit och inte ville hem igen.
- Jag följer med och visar. Hon ska prata med dig lite.
Jag ville gå till psykologen.
Jag ville prata.
Äntligen få prata.
Jag visste varför jag var på det mentala sjukhuset.
Jag visste varför jag kommit.
Hade fått komma.
Äntligen satt jag på en gammal stol bakom ett gammalt skrivbord, i ett rum med en gammal bokhylla full med gamla böcker.
Jag älskar böcker.
Jag skulle få prata med en inte fullt så gammal psykolog.
En äldre dam med frisyr och glasögon.
Hon satt beredd att prata med mig, bara med mig.
Flera gånger.
Detta var den första och jag visste varför jag var där.
På det mentala sjukhuset.
Jag berättade och berättade och berättade.
Ibland grät jag.
Oftare grät jag.
Hon sa;
du är trött nu, vi slutar för idag. Nästa gång om två dagar får du se på figurer.
Jag fick se en bunt med figurer som jag skulle få se, nästa gång om två dagar.
Jag var trött.
Jag gick upp.
Jag var duktig hos psykologen sa syster Inga.
Efter lunch kom hon och sa;
du var duktig hos psykologen.

Tårarna bränner.
Bakom, under mina ögonlock.
De bränner inte längre hål i själen.
De bränner för liv över öppna marker.
Jag har en lärare;
magister Ångest.
Min vän.
Han leder mig.
Visar vägen.
Vägar genom natten.
Mot ljuset.
Där jag undviker livets faror.
De som självskadar mig.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk