Sommarfest

Kvällen är sen och mörkret börjar falla. Första lördagen i Juli betyder årets sommarfest. I ena änden av festplatsområdet håller dom gamla till. Där finns tombola, kaffeservering och andra nöjen. När dagen börjar övergå mot natt, drar sig dom gamla tillbaka och dom unga anländer. Sommarnattens hetta är tryckande och luften står still i ett sorl av röster. Längs med ett nätstaket ligger drivor med kläder, väskor, ryggsäckar och tältutrustning. Markus Mellar dyker upp i vimlet. Han har bar överkropp och jeansen är smutsiga. Jag förstår att han kommer direkt från verkstan. Vid ett långbord sitter hans fru med deras två små barn, dom har jag aldrig sett förut. Hon ser betydligt äldre ut, men är säkert bra för Markus. Dom ser ut att just ha fikat och barnen har med sig egna leksaker. Längre bort skymtar jag Jack Mickel. Han bär en ljusbrun kavaj med röda ränder, förmodligen något han ärvt av sin farfar som var hans stora idol. Rösten är högre än normalt, så det har nog blivit några glas. Det tar tid för Jack Mickel att ta sig fram, eftersom han hela tiden stannar upp och småpratar med människor, kända som okända. Jag kommer plötsligt på att jag lagt bort min jacka i hettan och drabbas av panik. Nycklar och plånbok finns i jackan, men Markus Mellar lovar mig att leta. Någonstans längs med nätstaketet ska den finnas. Samtidigt ska kvällens show dra igång. Spelmanslaget står på scen, dom är åtminstone femton stycken. Frontfiguren Pelle Järv kör igång med en anekdot om en fet kvinna och hennes feta spargris. Publiken jublar och stämningen är hög. Scenfolket bär kläder från forna tider och Pelle Järv som står i centrum har slokhatt, svarta byxor, svart väst och vit skjorta. Dom inleder med en av sina mest kända låtar om drängen som bröt en tå när han skulle kliva upp för en stege för att kika in genom pigans rumsfönster sent en afton i Juni. Mitt i alltihopa dyker Markus Mellar upp. Han har hittat min jacka och jag kan pusta ut, både plånbok och nycklar finns kvar. Har lust att ge honom en kram, men Markus Mellar är ingen som kramas, dessutom luktar han svett och verkstad. Tänker att jag istället bjuder honom på en öl sen när nattklubben öppnar. Nattklubben ligger på festplatsområdet och är en relativt ny byggnad. Den är cylinderformad, liknar en silo och är klädd i violfärgad plåt, medan fönstren har försetts med mosaik. Det finns också ett bakbygge som kan liknas vid en gigantisk barack med panoramafönster. I ett av fönstren står en kvinna med afrofrisyr. Hon ser ensam ut, men är kanske kvällens första gäst. Jag beger mig mot nattklubben. Man passerar först en ekport som står öppen, därefter går man upp för en bred spiraltrappa. När man nått toppen, går spiraltrappan nedåt och slutar i en foajé med blodröda tapeter och vinröd heltäckningsmatta. Till höger står en vakt och grymtar något ohörbart, men han låter mig passera. Så är man inne i den vänthallsliknande delen. Baren har inte öppnat än, två servitriser med vita blusar och svarta kjolar står i bakgrunden och polerar vinglas, medan dom nyfiket studerar gästerna som droppar in. Jag smyger fram och kollar priset på ölen. Inte så dyrt som jag befarat, då kan jag bjuda Markus på två. I lokalen finns flera pelare, omgärdade av fastmonterade sittbänkar. Där får jag syn på Gibben, eller Gilbert som han egentligen heter. Gibben är akademiker och går alltid omkring i chinos, skjorta och kavaj, dock aldrig slips vad jag har sett. Han sitter på en bänk och läser en morgontidning som han ännu inte hunnit gå igenom. Håret är inlindat i gladpack och nu kommer jag ihåg att han har någon form av mjäll som tydligen inte är så lätt att bli av med. Gibben väntar liksom jag på att baren ska öppna. Han plirar med ögonen och säger att det nog kan bli både ett och två glas vin och kanske också en eller två öl framåt småtimmarna.
- Natten är ung, säger Gibben och ler.
- Ja, säger jag. Sommarnatten är alltjämt ung.

Faitvid

Jag heter Roger och bor i Kalmar län. Skriver korta berättelser av diverse slag. Mejl: [email protected]
Faitvid är medlem sedan 2023 Faitvid har 8 publicerade verk