Kategori: Drama noveller
SORGENS LJUD
SORGENS LJUD
Dörren öppnades och hemmets föreståndare kom in.
Fru Elding satt med två pojkar på en bänk och man såg i deras ögon
att något stort var på gång.
Strandmark började med att säga:
- Vi har samlats här i dag för att på något sätt göra så pojkarna får ett hem.
De potentiella fosterföräldrarna var där.
- Jag tycker det är fina pojkar sa Strandmark, eller vad säger du fru Elding?
Hon svarade med en liten ängslig stämma.
- Jo, visst är de det.
Mamman till de påtänka fosterföräldrarna sa:
- Vad heter ni för något?
Den äldste av pojkarna reste sig upp och sa:
- Jag heter Bengt och min lillebror heter Evert.
Mamman fortsatte:
- Kan han inte prata för sig själv?
- Jo. då men han är lite blyg.
Just då reste sig fru Elding och med en stark stämma sa hon.
- Han har det lite svårt med talet men han kommer att bli bra!
- Vid de här tiderna fortsatte fruns man. Det är i alla fall 1933 och läkarna måste
väl ha undersökt pojken?
Strandmark sa:
- Absolut och de hittade inget fel på pojken.
- Vi kan tänka oss att adoptera Bengt för det skulle inte vara rätt att adoptera Evert
för då blir det mycket mer arbete för min fru.
Fru Elding kunde nu inte sitta där och inte säga något.
- Snälla Strandmark pojkarna har ju bara varandra. Om de skils åt kommer båda att bli mycket ledsna.
- Vi kan inte ta hänsyn till en pojke, utan hemmets policy är ju att hitta hem åt de
barn som är här.
Om det går bra så kan ni hämta Bengt inom en vecka. Då är allt pappersarbete klart.
Paret svarade att det skulle gå bra.
Strandmark sa till fru Elding:
- Du kan ta pojkarna till deras rum.
Fru Elding tog tag i pojkarna och med tunga steg gick hon mot dörren.
Korridoren verkade länge nu än vad den hade varit innan.
Pojkarna gick in till sitt rum och fru Elding stängde dörren.
Svante som bodde långt in i skogen hade varit i lanthandeln och köpt sig
en påse te. Han muttrade lite för sig själv.
- Tänk att lite te ska kosta 17 öre.
När han kom hem så sa han tydligt och högt.
- Hej, Signe nu är jag henne!
Han satte kannan på vedspisen för han skulle göra sig te, för han hade bakat
kanel skorpor innan.
Han pratade med Signe och sa:
- Det är verkligen skönt att få komma hem. Man känner sig välkommen här.
Han tog upp ett fotografi på Signe och putsade glaset verkligen kärleksfullt.
Han sa igen:
- Det är verkligen skönt att få komma hem.
Kvällen närmade sig och det började att regna. Plötsligt hörde han något där ute.
Han öppnade dörren att tittade sig omkring men det tycktes inte vara någon där.
Han stängde dörren och gick in igen.
Veden var slut så han var faktiskt tvungen att gå ut i vedboden och hämta lite ved.
- Inget bra väder alls muttrade han när han förde klykan åt sidan.
Veden var fint staplad så han kunde bara ta för sig, ner i vedkorgen.
När han tittade lite längre fram i vedboden såg han pojkarna.
Där satt de genomvåta och mycket rädda.
- Hej på er sa Svante, får jag besök så här på kvällningen. Men här kan ni inte sitta för
då får nu lunginflammation. Utan jag har kokat te och jag har kanel skorpor om ni vill ha.
Pojkarna var fortfarande mycket försiktiga.
- Ja, sa Svante jag låser inte dörren om ni vill komma är ni välkomna.
Svante han gick till boningshuset och steg in i värmen.
När han satt och drack sitt te, hördes det ett ljud från dörren och där stod pojkarna.
- Jaså, sa Svante ni vill i alla fall smaka på mina kanel skorpor?
Pojkarna lät sig väl smaka och till sist kom frågan av Svante:
- Vad gör ni här i detta busvädret? Vi är bara på väg till våran faster, sa Bengt.
- Jaha, sa Svante ni är på resande fot så att säga?
Ja, men i detta vädret kommer ni inte långt. Utan ni kan stanna här över natten så kan ni fortsätta i morgon?
När Svante stoppade om pojkarna tänkte han.
- Föräldrarna till dessa pojkar måste vara mycket oroliga.
På morgonen hade Svante satt dem i arbete att hämta lite ägg ifrån hönshuset så
de kunde få en stadig frukost.
Svante sa till pojkarna
- Man måste ju ha lite i krävan om man ska gå en bra bit.
Bengt tittade med ledsna ögon på Svante och då förstod han att det var inte som pojken hade sagt.
Bengt sa med gråten i halsen
- Ingen vill ha oss båda, för Evert kan inte prata så bra. De vill skicka mig till en familj
utan Evert, min lillebror.
Svante han la armen om Bengt och tröstade honom och sa.
- Kan de vara så hjärtlösa?
- Ja, snyftade Bengt medan tårarna rann.
- Då gör vi så här att ni få stanna här ett tag medan jag få tänka ut vad vi ska göra.
Blir det bra?
Bengt och Evert sken upp och Bengt nickade glatt och Evert gjorde likadant.
De följande dagarna var Svante en människa som lekte med dem och uppmuntrade dem när de hade varit duktiga.
Svante hade berättat för den att hans älskade fru Signe hade gott bort och han tyckte att allt var hemskt.
När pojkarna nu hade kommit levde han upp liksom på nytt. Han blev som en pojke han med.
Efter två veckor var pojkarna riktigt hemstadda där och de fick mycket kärlek och förståelse av Svante.
- I morgon sa Svante går vi och fiskar.
Båda pojkarna tyckte detta var en bra idé.
När de satt med sina spön och tittade på flötet sa Bengt.
- Hur länge tar det innan det nappar?
- Ja, det vet jag inte, men du ska väl inte gå någonstans?
- Nej, det ska jag inte sa Bengt, men de kan väl skynda sig lite i alla fall.
På hemvägen gick de över en gammal bro den knakade lite och plötsligt brakade
det riktigt. Evert föll i vattnet. Han blev mycket rädd och han skrek nästan.
Svante han en längre tid fundrerat att kanske han kunde adoptera pojkarna.
När jag frågade sa de.
- Har du möjligheter ekonomiskt att ta hand om pojkarna?
Du har väl ingern fast inkomst nu?
Svante han visste att han inte hade det och blev mycket ledsen och tyvärr hade
han svikit pojkarna tyckte han.
Mötet som skulle vara den 10 Mars då de potensiellac fosterföräldrarna skulle
vara där.
- Jag tar chansen och går dit,tänkte Svante.
Det satt fyra stycken bistra människor där och tittade ut över bordet.
- Vi tar poken om det nu går för sig,sa John en av fosterföräldrarna.
Svante reste sig upp och frågade om han fick tala?
Det fick han och han tog till onda.
Han gick fram till de påtänka fosterföräldrarna och sa.
- Varför tycker ni inte om Evert?
- Är det inte bättre att pojkarna går ut sa John.
- Varför det sa Svante det gäller ju bara deras liv.
- Jag ska säga att hela rummet här ljuder av detta ljud.
Evert har hört detta ljud och Bengt också. För de är föräldralösa och kan inte
riktigt förstå varför de inte är älskade. Jag har också hört detta enorma ljud i fem års
tid nu. Det är sorgens ljud och ensamhetens ljud, den klingar högre än
någonting annat. Detta har pojkarna hört och ge dem en chans. För ni vill väl inte att
detta ljud ska ljuda ändå högre.
Det var allt jag har att säga, så nu tänker jag gå hem.
Mamman gick fram till pojkarna och just då sa John.
- Om det går för sig tar vi båda pojkarna, om nu pojkarna vill det.
Evert sprang fram till Svante och för första gången sa han något.
- Jag älskar dig Svante!
Svante besökte pojkarna ofta och de längtade alltid efter att Svante
skulle dyka upp. Evert sa.
- I morgon kommer han och då ska vi ut och fiska.
- Ja, svarade Bengt, nu har sorgens ljud blivit en glädjens ljud
Bo Grapenskog
Bo Grapenskog är medlem sedan 2015 Bo Grapenskog har 1943 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen