Hände så snabbt

Hösten 1989. Berlinmuren hade fallit en månad tidigare. Kampen för att få andas frisk luft slet sönder järnridån. Fortfarande hade ryssarna sitt grepp om det instängda Baltikum. I kartboken från skoltiden fanns knappt någon gräns österut, annat än den skarpa rakt genom Östersjön. Som en osynlig ogenomtränglig mur från havets botten.

Varför gör jag resan till ett av ryssarna ockuperat land på andra sidan Östersjön? Uttråkad, galen eller … nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Barndomen. Kunde inte ta några risker. Vågade inte vara ett nyfiket spralligt barn. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Idag är jag tjugosex år. Åtta år av mitt vuxna liv, men ännu osäker på vad jag vill. Inte förrän jag kom till Stockholm ett år innan vågade jag se mig omkring. Hitta en mening med mitt liv. Fylla fritiden med något. Alla behöver vi ett socialt liv. För mig blev cykeln språngbrädan. Att kliva upp på sadeln och trampa runt i staden.

Greppar ett stadigt tag i metallräcket. Stickningar i fingrarna när den frostiga ytan klibbar. Sval beröring kröp över armen… Ljud av metall. Besättningen rörde sig på däck. Blåslitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Trötta frånvarande blickar. Hängande påsar vid kinderna. Orakade. Med nariga händer redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar öppnades.

Sveper med blicken. Dimman lättade långsamt. Sakta skönjer estniska kusten vid horisonten. Infarten till huvudstaden Tallinn närmar sig. Skymtar snart en bit ifrån siluetten av ett krigsfartyg. Sedan flytten till Stockholm året innan har jag inte sett ens en soldat, utom högvakten. Ensamma huttrande. Ibland fick jag syn på ett vaktbyte. Annars såg jag dem bara i olika spännande krigsfilmer på den lokala biografen i Köping.

Här stod jag på en turistbåt från Finland på väg rakt in i ett militärt skyddsområde runt den estniska huvudstaden. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor. Hur kunde jag stå här? Och sedan gå iland? Ännu finns ingen direktlinje från Stockholm. Vad som sipprat ut om Sovjetsamhället var en ogenomtränglig vakt av gränsen. Ingen tar sig varken ut eller in. På senare år har det blivit möjligt att få ett visum. Men då behöver man ha en godkänd inbjudan. Känner nästan ingen.

novellen "spänning i luften" (fortsätter i del 3, spänningen kryper)

Arne Björn Fredriksson

Lärare i svenska som andraspråk vid ABF Liljeholmen. Gillar läsa historiska noveller. Håller mig i form genom att springa. 1989-95 reste jag mycket i Estland. Nya möten, spännande platser och, kanske, möte med kvinnan i mitt liv. Arbetar nu på en novellsamling kring mina resor.
Arne Björn Fredriksson är medlem sedan 2016 Arne Björn Fredriksson har 56 publicerade verk