Stjärtgosse

En konstlad, förnäm, blekfet man med häftiga kroppsrörelser och åskdånande röst träder in i en kammarliknande barsalong. Dagen har sedan länge passerat zenit och en hycklande längtan efter kvällens ro spänner bukar som bågskytteförband spänner sina böjda idegranar. Trenne blickar vänds mot den marterade affärsminglaren från griftstaden. Doften av läder, svett och eau de cologne följer honom på hans flämtande färd mot bardisken. Bartendern, en ung, förhållandevis kvick, elegant, attraktiv pojke som tror högt om sitt yrke, ställer fram en fyra krutstänk som den blekfeta, omisskännliga stamkunden alltid börjar med. Det första han fick lära sig var att affärsminglarens förfriskningar noteras och arkiveras i ett låst fack under diskbänken, och om inte betalningen kommer den tjugotredje varje månad skickas hundarna på honom. Säg ingenting – gör det bara, var den mellanländska kättarens alldagliga aforism, varefter han med häftiga åtbörder sökte gestalta doften av pengar.

Affärsminglaren tar en zipp ur sitt fyrglas innan han sätter sig, varefter han tömmer glaset med flämtningar mellan tre klunkar och ställer ner glaset på bänkskivan med en skräll. När han vill ha något att dricka, ge honom något att dricka,
löd den nästkommande av kättaren aforismer. Pojken torkar ett glas alldeles för länge.

”Vrid åt mitt håll, pojk!” gastar affärsminglaren och pojken lyder. ”Du är vacker. Som en liten bög. När började ni anställa bögar? Jag trodde det var lite råg i ryggen på de där mellanländarna!”

Pojken, försynt och förbryllad, fostrad innanför
korrekthetsramarna, skrämd till tystnad av barskheten.

"Vad är det med dig?” fortsätter affärsminglaren gasta. ”Talförmåga är första villkoret i anställningsavtalet, inte sant?”

Pojken, hans mor och far lärde honom bara konversera fisförnämt inom korrekthetsramarna. Allt utöver det kräver deras närvaro. Trettiofem mil bort kan de inte hjälpa honom.

”Var är den där mellanländaren någonstans?” ryter affärsminglaren och den fisförnämna hoppar till. ”Stjärtgossen bryter mot anställningsavtalet. Muham… Nez… Mu… Fan heter han?”

Pojken, minns instruktionerna väl. Häng med när fettot börjar prata efter andra stänket. Han tycker inte om tystnad. Uppskattar inte tänkande människor. Du behöver inte starta en
debatt, svara bara någonting och visa lite intresse.

”Men svara då! Hämta hit din slavdrivare till hövding så man kan få någonting sagt på det här jävla stället!”

Pojken, inser sitt misstag. Affärsminglarens glas exploderar mot väggen. Glasskärvor smattrar mot skjortärmen. Någonting isgrått längs ryggraden.

”Nästa går på din lön, stjärtgosse. Ge mig ett nytt glas. Raska på! Fyll på! Ändå upp! Lite till. Lite till. Lite till! Så ja! Vet du… (tömmer fyrglaset i två flämtande klunkar och ställer ner det med en skräll) Vet du vad vi gjorde med stjärtisar som du på min tid? Vet du det? Jag ska berätta om en pojk som hette… Fan hette han? Frank. Fritz. (Affärsminglaren skjuter fram glaset mot den vettskrämda pojken) Fyll på igen! Ända upp. Ända upp säger jag ju! Så ja. Jo. Vi lura in Fritz, Frank, i skogen, jag, Ssssssssten och nån jävla jonte med kedjor överallt. Stjärtisen fick sitta på sittring i en vecka. Fattar du?”

Pojken, skrämd, stirrande på sitt sinnes bödel med romfrostiga nerver. Allt han borde säga blixtrar förbi. Kuvad av feghet och rädd att förlora jobbet blir ingenting sagt. Mor och far Fisförnäm lärde honom allt förutom det viktigaste.

Christoffer Andersson

Status: Silver författare

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder av den själs vibrato varur orden tar form. Denna våldsdisposition är ett av skrivandescenens tabuer som under alla omständigheter ska kläs i och identifieras med sitt saktmodiga ytskikt. Jag gör inga ansatser (längre) att förklä mitt skrivande i dun och silke.
Christoffer Andersson är medlem sedan 2015 Christoffer Andersson har 27 publicerade verk