Svampplockning

Det rasslade till i skogen. Alldeles vid stora vattenfallet kom en älg utrusande, skrämd av någonting. Kanske en varg eller hund. Lite omtöcknad tittade han upp mot himlen. Han hade inte riktigt klart för sig.
Han låg på rygg men kroppen lutade lite åt vänster. Det var därifrån han sett älgen komma springande. Den syntes bara en kort stund. Innan den försvann in genom snåren på andra sidan vägen.
Jag ligger ju på vägen! Hur har jag hamnat här?
Egentligen var det ju inte en väg utan en stig eller kanske lite större, en skogsväg. Så kan man väl kalla den. Det fanns två hjulspår och en gräsremsa i mitten.
Han tog sig åt huvudet. Det kändes blött och när han tittade på handen såg han att den var alldeles röd.
Han upprepade för sig själv - hur har jag hamnat här, jag har inget minne av vad som hänt. Jo, just, jag var på väg att plocka svamp! Så var det, svamp var det.
På båda sidor om vägen växte det blommor, gula tussilago, nej inte tussilago dom finns ju inte så här års. Det måste vara något annat. Men dom blåa, vad heter dom? Nej, inte heller det kan jag komma på.
Han försökte resa sig upp men sjönk tillbaka. Det snurrade lite i huvudet: Att man skulle bli så här skröplig redan vid nittio år. Jag borde nog lyssnat lite på frugan och tränat bättre när jag var lite yngre, men nu är det som det är. Jag sätter igång i morgon. Nej redan idag tror jag.
En koltrast lät från skogen. Oj då, sjunger den så här års? Den måste ha missat något i våras eller var den gammal och virrig precis som jag. Men det kan kanske finnas någon gammal hona som sitter och väntar.
Älgen hade kommit tillbaka och stod på vägen och tittade dumt på den gamle mannen en stund innan den fortsatte tillbaka varifrån den kommit. Istället såg han en liten mus som skuttade vid gräskanten och letade efter mat. Han började undra hur en sådan liten varelse kunde klara sig på vintern när det blev smällkallt. Ja, sista vintern hade det faktiskt varit flera minusgrader och ibland ner till trettio grader Celsius. Det va kallt dé. Nästan som på fyrtiotalet när han var runt tio år. Då var det kallt och mycket snö. Tänk när man skulle ut på dasset med papper i näven - vad man frös!
Nu gjorde han ett nytt försök att resa sig men det lyckades inte så bra. Han blev inte lika yr men det verkade vara något fel med armen. När han försökte stödja sig på den ville den inte riktigt lyda. Han fick syn något gult som hade rullat ur en spann som låg vält ett par meter från honom. Det gula lyste genom gräsvallen mitt på vägen.
Det var ju kantareller! Spannen låg lutad med öppningen mot honom. Den var ju halvfull! Han log förnöjt. Då var ju inte promenaden förgäves trots att den hade slutat på backen.
De började det blåsa lite och genast kände han hur kylan började sprida sig i kroppen. Man borde kanske ha med sig en filt ut när man plockar svamp ifall man ramlar. Men så planerar man väl inte. Bättre med en plunta med whisky men då kanske man ramlar lättare. Vilka konstiga tankar man kan få ändå.
En uggla började hoa alldeles nära och han försökte lokalisera den. Men den var dold av granar. Samtidigt hördes skogsduvans läte lite längre bort. Vad förunderligt det är här uppe i skogen. Jag borde gå ut fler gånger. Kanske en tur varje dag. Men nu får jag väl inte gå själv längre när jag har ramlat. Att jag inte kan komma upp och gå hem som om inget har hänt! Blodet kan jag ju torka bort och säga att jag stötte mot en gren.
Han kom att tänka på sin telefon som låg i fickan. Men den kom han inte åt för armen ville inte hjälpa till. Men den var ju ändå på så någon borde väl ringa snart och svarade han inte så började väl dom leta.
Han vred på huvudet och tittade på blommorna igen. Smörblomma måste det vara och de blå var väl klöver. Tänk när man var barn och plockade klöverblommor och sög ur nektarn som smakade av ljuvlig honung. Maskrosorna hade samma egenskap och med deras stjälkar gjorde man långa halsband. Varför gör man inte så idag? Nästa år, när maskrosorna kommer skall jag börja med det igen och känna smaken av honung. Varför inte börja med en gång och ta en klöverblomma? Om jag ändå nådde! Det var någon annan som nådde. En humla surrade i gräskanten från blomma till blomma. Tänk att den kan flyga med den klumpiga kroppen! Men det var väl någonting med vingarna har jag för mig.
En hare skuttade förbi på vägen, stannade till och tittade förundrat på mannen som låg på vägen.
Nu var det riktigt kallt. Hoppas jag inte får tillbaka den där prostatiten som jag hade för ett tjugotal år sedan. Den var inte rolig.
En bilmotor hördes i fjärran och det lät som den kom närmare. Kan det vara frugan? Hon har väl börjat sakna mig och hittat
mig på telefonen. GPS:en talar ju om vad jag befinner mig och jag har varit stilla en bra stund nu.
En SUV närmade sig. Det kunde han se när han vred huvudet i en annan vinkel. Vilken tur att vi köpte en SUV till sist. Med en vanlig bil hade det inte gått att köra hit upp.
Frugan steg ur bilen och skyndade sig fram. Hon sa inte så mycket – inte heller att hon såg ett par benpipor sticka ut ur ena armbågen. Med hennes hjälp så kunde han använda den andra armen för att komma upp. Dom linkade fram till passagerarplatsen där han satte sig på en underbart varm sits. Hon plockade upp spannen, kommenterade att han rensat all svampen, tog telefonen och ringde efter ambulans fram till hemadressen innan hon startade och körde hem.
Han tittade längtansfullt mot skogen och undrade när jag kommer hit nästa gång.

Ove Aronsson

Jag är en glad pensionär som bor på Teneriffa vintertid och sjunger samt skriver
Ove Aronsson är medlem sedan 2019 Ove Aronsson har 5 publicerade verk