SVARTA TAVLAN. del 1

Döden kan ta många skepnader.

Den pensionerade folkskolläraren Bernt Dahlek, stod i sitt vardagsrum och spanade ut genom de stora fönstren. Tåget skulle komma 16, 20 och nu hade klockan blivit halv fem och personen som skulle komma hade fått en bra beskrivning på var han bodde och det var bara ca en kvart från stationen. Det kunde inte hjälpas att han var lite exalterad. Ett halvår innan hade han blivit uppringd av en amerikadam som sysslade med släktforskning och som skulle komma till Sverige för att söka upp alla hon hittat i sitt släktträd och tydligen var han och den här amerikadamen släkt på visserligen långt håll, men ändå. Bernt Dahlek visste att några hade emigrerar i slutet av 1800 talet och några i början av 1900 talet, men han hade inte varit särskilt intresserad, men nu när han blivit kontaktad, tyckte han att det kunde vara lite spännande. Höstrusket hade börjat och himlen var blygrå, så kanske damen i fråga hade ångrat sig. Men där!
En korpulent dam, helt klädd i lila, höll i sin lila hatt och trippade snabbt framåt. Hon bar på en storblommig bag som verkade fylld med diverse saker, med tanke på att hon hade fasligt sjå att bära den. Dahlek gick mot dörren och öppnade för att vinka henne till sig och när hon fick syn på honom skyndade hon sig ännu mer.
Väl inne avfyrade hon ett stort leende som avslöjade flera guldtänder i båda mungiporna. Glasögonen var prydda med strass som glimmade i lampskenet.
"How do you do" sa hon vänligt och sträckte fram en hand med vit skinnhandske. Den stora bagen öppnade hon och tog fram två blåa skoskydd som hon trädde över sina lila skor. Dahlek såg aningen förvånat på, men antog att det var nån amerikagrej som man gjorde när nån besökte ett hem för första gången.
Hon reste sig och slog ihop sina handskhänder och utbrast : " What a lovley little house you have."
Dahlek ryckte lite generat på axlarna och gjorde en gest att hon kunde fortsätta in.
"May I look around?" undrade hon och såg sig förtjust omkring.
Dahlek hade inget emot detta utan visade rum för rum och i vardags rummet fick hon syn på pianot och undrade om han spelade klassiskt. Han fick erkänna att det inte blev så mycket av detta nuförtiden, men att han tog några toner emellanåt.
"Oh you must play something later for me."
Hon fortsatte mot en dörr som var smalare än de andra och Dahlek förklarade att det var dörren till källaren. Damen klappade förtjust ihop händerna igen och ville väldigt gärna se där nere.
Dahlek förundrade sig över hur nyfiken hon var på hans hem, men antog att i USA såg husen mycket mer annorlunda ut, så han öppnade dörren och damen började kliva försiktigt nerför den smala trappan. Han kände ett sting av förfäran med tanke på att hon inte var nån lättviktare och dessutom hade skoskydd på sig. Tänk om hon skulle falla...
I källaren tände han lamporna och visade tvättstuga, toalett och förråd. Men det som intresserade henne mest var värmepannan och ställde mängder med frågor. Dahlek förklarade att han kunde elda med vad som helst, men det mesta var ved. Han tog en spiskrok och öppnade luckan så hon kunde se elden. Hon tittade fascinerat på lågorna och till sist tyckte Dahlek att det räckte och stängde luckan. Han blev inte riktigt klok på denna dam och menade att de skulle gå upp igen, men hon ville se mera och anmärkte på de små fönsterna som gick längs med ytterväggarna.
"That must be bad," sa hon och pekade på ett av dem.
Dahlek förstod inte varför hon tyckte det, men hon menade att det kunde krypa in tjuvar.
Han skrattade till och visade den snillrika haspen. Hon nickade och började gå mot trappan. Sakta och försiktigt tog hon sig upp och Dahlek väntade tills hon var uppe, rädd att få denna fläskiga sak över sig om hon föll.
Damen gick raka vägen till sin stora blommiga bag och tog fram ett fotoalbum. Helt sonika satte hon sig på soffan med bagen intill pianot och klappade med handen på pianopallen att han skulle sätta sig där. Lite frågande gjorde han det och i och för sig kunde det vara bra att se ner i fotoalbumet, när hon satt ett steg ner.
Hon slog upp en sida och bilden visade en skolklass.
"Do you know anyone here?" undrade hon och höjde albumet något. Dahlek tyckte det verkade lite bekant och tog tag i det. Jo, nu såg han. Det var en gammal klass han hade haft för länge sen och bilden på honom själv var många år yngre .Han nickade glatt.
Hon undrade om han kände igen nån av eleverna och han gick systematiskt igenom allas ansikten och kunde säga namnen på de flesta. Damen pekade på en flicka som var kortväxt och undrade om han kände igen henne. Han skakade på huvudet och damen manade på honom att fortsätta bläddra.
Plötsligt hördes hundskall och båda tittade upp. Nu hade det mörknat och Dahlek reste sig och drog ner persiennerna i alla fönstren där de satt och tände fler lampor. Hon klappade åter på pianopallen och han satte sig lydigt igen på samma plats. Hon pekade på den kommande klassbilden och ställde samma fråga. Det var samma klass men här var de något äldre. Hon pekade på den lilla flickan och undrade åter om han inte kom ihåg henne, men tyvärr, det gjorde han inte. Hon tog fram fler bilder. Bland annat fanns det foto på hans klass när de hade gjort en tidning som de skulle sälja för att stötta ett afrikanskt land. Det mindes han och gav till ett rop av igenkännande. Den hette Fiffiga Femman, för de gick i femte klass vid detta tillfälle. Åter pekade damen på en speciell flicka men Dahlek vidhöll att han inte kände igen henne. Samtidigt undrade han för sig själv vad detta hade med släktforskningen att göra och varför envisades hon med att ha handskar på sig hela tiden.
"Play something for me now" sa hon plötsligt och log brett. Det knallröda läppstiftet gjorde sig väl synligt i lampornas sken och nu kunde han även se den blåa ögonskuggan på hennes ögonlock. Egentligen hade han ingen lust att spela just nu, men vände sig på pallen, slog upp pianolocket och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han såg inte vad som hände bakom honom...
Amerikadamen dök ner i den stora bagen och tog fram en pianotråd. Hon ställde sig bakom honom och snabbt som ögat slog hon tråden om Dahleks hals och drog till. Ett kvävt gurglande kom från hans läppar och amerikaspråket var som bortblåst.
"Nu ditt vidriga svin, ska du få sota för allt du har gjort," väste hon i hans öra.
"Bland annat, var dina så kallade musiklektioner var ett stort skämt! Det var allsång på skansen. Spela nu Turalleri ditt as!"
"Du kom inte ihåg lilla Maria. Hon som från sin förra skola hade högsta betyg i sång. Hade du några provsjungningar? NEJ du hade bara allsång. Kallar du det musiklektion? Du mindes henne inte trots att hon älskade att skriva och gav dig en bok som hon skrivit själv, men efter två månader, Du, TVÅ MÅNADER hade du inte ens bläddrat i den! Nej för du minns inte."
Hon släppte efter lite på tråden och Dahlek drog ett djupt andetag.
"Vad gör du människa?" väste han och försökte få fingrarna mellan halsen och tråden, men det gick inte.
"Du och dina lärarkolleger gick aldrig ut en rast för att se vad som försiggick. Nej ni satt på lärarrummet och rökte och sket i allting!"
Hon drog åt igen och det började strila lite blod ifrån hans hals.
"lilla Maria fick utstå så mycket skit för att hon var minst i klassen och trots att hon kom in med skador, brydde du dig inte!"
Dahlek rev på sin hals för att komma åt tråden men det gick inte och sår från hans naglar syntes. Hon lättade lite igen.
"Kommer du fortfarande inte ihåg?" sa hon med hånfullt len röst.
"J..jag...kommer ihåg, " flämtade Dahlek och klöste ännu mer.
"Berätta vad du minns för mig," fortsatte den lena stämman och släppte efter ännu lite mer, men bara så mycket så han kunde andas.
"Jag.. minns..att hon frågade om betyget från ett prov," hulkade han
"Fortsätt!"
"Hon hade fler rätt ...än...än överlärarens dotter, men... men... jag satte fel."
Hon drog åt.
"Ja det kan man lugnt säga, Överlärarens dotter gick också i din klass. Dum som ett spån, men henne skulle alla ni gynna, för ni vågade inget annat era svin! Lilla Maria hade elva rätt av tolv frågor på naturkunskapsprovet. Överlärarens dotter hade bara nio rätt, men hon skulle få mycket bättre betyg. det var inte så noga med Maria. Eller hur."
"Eller hur! Svara!"
Dahlek kippade efter syre och tråden lossnade något.
"Ja..det var..så på.. den tiden.. " väste han.
"Vet du vad som hände Maria?" undrade hon och ryckte i tråden
"Nej det vet du inte och du var inte intresserad då och är det inte nu heller. Spela nu Turalleri hurra! Börja nu med temperature är hög uti kroppen."
Hon började sjunga och vaggade Dahleks kropp med pianotråden från sida till sida och hans hals var du röd av blod.
Hon tog tag i hans händer och slog på pianots tangenter och fortsatte sjunga. Tangenterna blev röda och han försökte åter ta bort tråden från halsen, men blixtsnabbt drog hon åt och nu lät hon den riktigt glida igenom. Hårdare och hårdare drog hon tills Dahleks armar rasade ner och hans kropp föll över pianot. Glasögonen gled på sidan när hans huvud slog i och det rann blod från hans hals.
Döden tittade på sina handskar. De hade inga som helst skador. De var av skinn. Hon tittade ner på golvet. Snart skulle golvet också bli rött. Helt lugnt lade hon ner albumet i bagen och började gå mot källartrappan. Väl nere tog hon några trasor som hon sett ligga i ett hörn. En gammal pall kom väl till pass och hon satte sig framför värmepannan och öppnade luckan. Trasorna lade hon på golvet och hällde ut allt innehåll från bagen på dem och vände bagen ut och in som nu blev svart på utsidan. Det första hon tog av var hatten som slängdes direkt in i elden. Därefter peruken. Vidare slet hon knapparna av dräktens kavaj men dessa slängde hon ner i bagen. Knappar kunde spåras. Kavajen skrynklade hon ihop tillsammans med kjolen och in i elden. Nu tog hon en av trasorna och lade på pallen. Dags att bli av med stoppningen runt kroppen och det var en hel del. Först runt bröst och midja, sen runt låren. Allt i elden. På huvudet hade hon kvar strumpan och den skulle vara kvar ett tag till. De tunna knästrumporna blev till en boll som också försvann i elden. Skorna lades i bagen. Nu satte hon sig ner på pallen med tygbiten som skydd och fötterna på en annan tygbit. Ur högen från bagen plockade hon fram sockor, jeans, en långärmad jumper och joggingskor. På skorna trädde hon åter på skoskydden. ur högen fiskade hon fram en burk kräm, en minispegel och bomullstabs för att ta bort allt sminket. Glasögonen åkte också ner i bagen. Helt lugnt började hon avlägsna sminket tills absolut inget mer syntes och sist lade hon på en något tonad hudkräm. Hela tiden behöll hon skinnhandskarna på och strumpan runt huvudet. De använda bomullstabsen, åkte också i elden. Allra sist tog hon fram fotoalbumet. slet ut alla sidorna och slängde i elden. Pärmen lade hon ner i bagen. Hon satt sen en lång stund och stirrade in i elden och tänkte efter att hon inte glömt nåt. Inga DNA fick hittas. Javisst ja. Tandprotesen. Ner i bagen. Plötsligt hördes ett ljud ovanifrån och hon närmade sig trappan för att lyssna. Dörren däruppe stod på glänt och hon förstod att det var en mobil som ringde. Snabbt tog hon trappan i två kliv och gick upp. På köksbordet låg den och på displayen kunde hon se namnet Ingeborg. Strax tystnade mobilen för att några sekunder efter plinga för ett sms. Döden tog upp den och läste meddelandet.
"Du har inte hört av dig om morgondagen", stod det.
Döden funderade ett ögonblick och bestämde sig för att svara. Allt för att undvika att någon kom och ringde på dörren.
" Vi träffas vid lunch," skrev hon och skickade det. En titt på klockan visade kvart i nio på kvällen. Strax kom ett nytt sms och hon tittade på det också.
"Var?," stod det bara.
Hon svarade:
"Det får du bestämma."
Sen lade hon ner mobilen på köksbordet igen. En snabb blick in i vardagsrummet där herr Dahlek låg i samma ställning som innan, men med betydligt mer blod vid sina fötter. Hon tänkte inte röra de tända lamporna. Det kunde gott se ut som han var vaken.
Nere i källaren ställde hon tillbaka pallen där den stod innan, men alla trasor slängde hon i pannan. Hon gick in på toaletten och klev upp på toastolen och sträckte sig mot haspen som skulle skjutas undan på ett speciellt sätt. Fönstret gick trögt upp, men det gjorde inget. Snabbt slängde hon ut bagen och hoppade tillbaka ner på golvet. Dörren däruppe hade hon stängt. Luckan till pannan var också stängd. Sist släckte hon ner hela källaren. Efter en stund hade hennes ögon vant sig vid mörkret och hon klev åter upp på toastolen. Hävde sig på armarna upp och ålade sig ut genom fönstret. Här var Dahleks baksida av trädgården och fullt med buskar. Perfekt. Några av husen på andra sidan gångvägen hade fortfarande tänt så hon hukade sig mellan buskarna. Fönstret sköt hon tillbaka och det hördes ett svagt knäpp. Kunde det vara så att den där snillrika haspen slog igen av sig själv? I så fall var det riktigt bra. Döden började gå hukande mot vänster och fortsatte en lång bit framåt tills gångvägen svängde tvärt mot höger. Här fanns inga hus utan bara träd. Nu kunde hon räta på ryggen. Ingen syntes till och nu tog hon av sig de blå skoskydden och även hårstrumpan och handskarna. Ner i bagen med det. Det blonda håret var klippt i en page frisyr som mest skulle passa en ung kille.
För säkerhetens skulle tog hon en långrunda från ett helt annat håll än hon kom dit som amerikadam. Strax var hon framme vid tågstationen igen. En blick på tavlorna upplyste henne om vilket tåg som hon tänkas skulle kunna ta. 22.35 skulle ett anlända för att fortsätta norrut. Hon ville så långt norr det bara gick och sedlar hade hon, som hon matade in i automaten. Lugnt satte hon sig ner och väntade. Hon frös lite. Även om jumpern var långärmad, kändes det att hon inte hade nåt under. Tåget var så klart försenat, men det gjorde inget. Hon skulle resa långt.

Rebecca Wargenklo

Älskar att skriva både fiction och verkligt och dikter. Stor djurvän och reser en hel del. Har faktiskt mer medlidande med djur än med vissa människor. Anser att småbarn och djur är det mest oskyldiga vi har.
Rebecca Wargenklo är medlem sedan 2021 Rebecca Wargenklo har 7 publicerade verk