Svartsjuka som dödar

En gammal dam kommer fram till mig och frågar hur det är fatt. Mitt svar blev ett kort "jag är okej" Mellan hackiga och snabba andetag. Finns det något jag kan göra frågade damen.
Jag får en snabb tillbakablick på när min pojkvän slog mig på låren och puttade in mig i bildörren gör att jag får mer panik än innan.
Damens bedjande blick får mig att känna mig otroligt utsatt och blottad.
Snabbt springer jag förtvivlat därifrån utan att ens vända mig om och kolla tillbaka på damen.
Jag gråter så frekvent att bilarna som kör hemåt längs gatorna från sina jobb hörs inte ens.
Jag vill bara vara ifred så jag sätter mig på en bänk nere vid hamnen. Tar snabbt fram mitt cigarett paket och tänder en cigg med kallsvettiga och skakiga händer.
Jag ser framför mig det gråa, kalla havet och den molniga himlen. Över mig flyger några fiskmåsar och skriker högljutt på varandra.
Tårarna rinner fortfarande men jag känner mig helt tom för tillfället.
Känner inget alls, bara tomhet.
Tragiskt nog är jag van vid sådana här upplevelser. Varje gång jag träffat en killkompis eller varit och träffat en tjejkompis får min pojkvän psykbryt. Oavsett vad jag gör utan honom tror han att jag träffar någon annan.
Han frågar alltid ut mig om vart jag varit och jag säger alltid sanningen.
Kanske hade det varit bättre om jag inte sagt något om killkompisen, eftersom han blir lika vansinnig varje gång.
Han säger att han inte litar på mig för att han en gång såg mig krama min barndomsvän på krogen. "varför skulle du inte lika gärna kunna göra något mer" menar han på.
Killen jag träffade idag har jag känt sedan dagis. Och vi kan prata om i stort sätt allt och han förstår mig.
Jag drar försiktigt upp min kjol och kollar på mitt lår. Det är ett stort blåmärke och några mindre.
Fan.. Nu kommer jag inte kunna sola när jag ska iväg till Grekland med min familj.
Just det, Grekland.. Hans ord ekar i mitt huvud "om du åker till Grekland själv kanske det är bäst att vi går skilda vägar. Hur ska jag annars veta att du sköter dig där nere?".
Jag drar snabbt ner kjolen igen och sträcker på mig något. Det ömmar i ryggen och nacken.
Plötsligt ser jag att min cigarett har slocknat och jag inser att jag inte ens tagit något bloss..
Jag tar upp en ny, tänder och tar ett djupt bloss.
Mitt hjärta slår så hårt att det gör ont.
Jag ställer mig upp och alla taskiga kommentarer och elaka ord min pojkvän har sagt till mig strömmar igenom huvudet i blixtens hastighet.
Jag känner ingen glädje längre, är jag en sådan trasig själ att jag inte har något värde längre?
Känner mig så fruktansvärt ensam, inte ens mina närmaste vänner vet om det min pojkvän gör mot mig.
Paniken sticker och bränner i mitt bröst. Allt känns skit vad jag än gör.
Ser absolut ingen som helst mening med någonting längre.
Där kom det, ett isande hugg i bröstet, ett till och ett till. Jag lägger handen på min krampande bröstkorg.
Tar sakta ett fotsteg åt gången mot hamnkanten samtidigt som jag blundar. .
Ett steg i taget, sakta sakta går jag med slutna ögon framåt. I huvudet hör jag en röst som säger, stopp du kan inte simma.
Men de andra rösterna som säger hur ful, elak, självisk och tragisk jag är är mycket högre.
Plötsligt med en lätt duns i foten slår skon i kanten och utan att öppna ögonen ställer jag mig uppe på den. Det är ganska vingligt då min balans inte ens existerar..
För sakta cigaretten mot läpparna och tar ett sista bloss för att sedan sänka handen och släppa cigaretten. Den pyser till när den når vattnet några metar nedanför mina fötter.
Jag tar sakta men säkert ett sista steg ut med ena foten för att känna att där inte är något som tar emot den.
I rörelsen hör jag ett välbekant rop långt borta.
"Nej, älskling.. vänta!!"

Vafanjossey

Skulle vilja påstå att jag är omtänksam, bra lyssnare och har en vilja att hjälpa så många jag kan. Gillar att spåna iväg i djupa funderingar.
Vafanjossey är medlem sedan 2019 Vafanjossey har 16 publicerade verk