Svens perfekta cirklar.

Det fanns inget som tydde på att det verkligen hade hänt. Sven vände sig om och gjorde det ett flertal gånger, innan han kunde slappna av. Varför det hade hänt var egentligen en gåta för honom. Men det var hans resor som lurade in honom i farliga situationer. Precis som den som han hade så lyckosamt klarat sig ifrån någon obehaglig konsekvens denna gång.
Under de åren han hade fått djup psykoterapi hade lett fram till att han hade svårt att skilja på verkligheten och fantasin. De gick in i varandra utan att han märkte det. Ett längre tag blev han tvångsvårdad, i sju år satt han och blev vårdad så han skulle bli frisk. Det var rosa, gröna och blå piller han matades med, på dygnets alla tjugofyra timmar. För Sven var det där han började sin fantastiska resa.
Han lärde sig där att svara rätt på alla deras frågor som han matades med mer än med pillren. Den delen hos honom som ville bli kvar i verkligheten krympte. Till sist så var den delen så liten att den hade kunnat suttit på vänsterfotens lilltå. De människorna i vita rockar, var i Svens syn de verkliga galningarna. De ville veta allt om sex; det var det enda de tjatade om hela tiden. Han hade tänkt som oftast, att de vore bättre att de kollade på porrfilm i stället för att fråga honom om anala lekar med rumphålet. Ja, tyckte han, de var perversa.
Det började efter kanske två, tre år på sjukhuset att han fick visioner. Det var fantastiska resor som han gjorde, för han var alltid huvudpersonen i dem alla. De startade alltid på samma sätt, av en märklig anledning när han satt och tittade stint i den vita cementväggen, kanske tre-fyra decimeter ifrån den. Han kände sin andedräkt slå tillbaka från väggen. Det var då magin skapades.
Några centimeter från väggen så började en cirkulär rörelse starta, först långsamt bara för att accelerera för varje sekund som gick. Till sist gick den upp i en cirkel och han såg det enorma energiflödet som skapade ett hål, en typ av tunnel som gick igenom cementen. Precis när han sögs in i tunneln så tappade han alltid medvetandet.
När han kom till sans, så befann han sig på en helt annan plats. Efter några färder genom tunneln, så började han tro att han var utvald av Gud. Men det fanns inga tecken på de platserna han hade besökt att det var något med Gud att göra. Det var egentligen den raka motsatsen, det fanns absolut inga tecken på någon som helst gudomlighet. Under den första tidens resor så var det alltid två visioner. Den första bestod av dagens problem, det kunde vara en oljetanker som hade gått på grund och släppt ut miljontals liter olja. Hela stränder som var oljedränkta och fåglar och djur som dog. Ett alldeles för litet antal människor försökte sanera stranden och rädda djurlivet. Den andra visionen så var det samma strand och orörda natur. Det som det borde vara.
Han mindes knappt inget när han återvände igen, det var ett endast diffust fragment och stundtals då kunde han känna en isande smärta i hjärnan. Om han hade berättat om sina fantastiska resor, så visste han att han aldrig hade kommit ut från sjukhuset.
Det var mycket som Sven inte förstod, som till exempel, när han var ute på sina resor, i de visionära resorna, så var kroppen kvar på sjukhuset och i hans rum. Det sjukaste var under en av resorna så hade de hämtat honom för en terapisession med doktor Jörgen Olsson. Sven var alltså långt ifrån sin kropp med ändå fullt närvarande. Det doktor Olsson upptänkte att Sven helt plötsligt hade blivit betydligt smartare än innan. När han testade hans IQ så landade resultat på en sådan hög nivå att det angränsade till genialitet. När han dagen efteråt med en närvarande Sven, så landade samma test på en högst medioker nivå.
Den doktorn hade ambitioner och stora sådana, så när han upptäckte den höga IQ:n hos Sven vid det först mättillfället, då började han skissa på en revolutionerande avhandling som byggde på att viss psykofarmaka i en rätt dos kunde skapa genialitet. Det som Sven visade upp var ett sådant stort genombrott som han hade sökt efter i åratal. Han formligen och bokstavligen slängde sig över Svens journal och medicinintaget analyserades ner i minsta detalj. Han hade något så stort på gång att hans upphetsning var så till vida att det skapade en explosion i hans hjärna och en infarkt slog ut vitala delar av hjärnan. Nu sitter han på vårdhemmet och i sin egen loop och bara upprepar samma sak.
– Tre milligram besozatin och fyra milligram Zapotrere.
I den ramsan var han fast i. Han som var så nära att skapa genialitet hos människan. Det var tragiskt och hans fru lämnade honom för en annan läkare efter en mycket kort tid.
– Inte fan vill jag vårda ett kolli, hade hon sagt redan dag två på sjukhuset.
Sven hade vänt på sig ett flertal gånger för att se om någon eller några följde efter honom. Han hade lugnt och stilla varit inne i ICA butiken, när det hände. Det fanns ingen kontroll, för annars för att skapa cirkeln och tunneln, så hade han varit tvungen att stirra stint i den vita cementväggen för att framkalla dem. Men nu kom cirkeln för första gången självmant, så mellan blandfärsen och fläskytterfilen började cirkeln ta form.
Först trodde han att det var en synvilla eller att glasögonen var skitiga. Men så var det inte alls utan cirkeln slöts sig och vibrerade av energi och till sist kom tunneln och tog honom i väg. Nu var det så annorlunda gentemot de tidigare resorna som enbart hade varit på jorden eller åtminstone kvar i atmosfären. Det var en mycket förundrad Sven som for mellan galaxerna och stjärnorna. Det var någon kraft som drog honom djupare in i universum.
Han hade aldrig gjort en sådan här resa innan och han var livrädd men kunde inte skrika ut sin rädsla. Han var stum i en kall och ljudlös miljö. Det var som farten bara ökade konstant. För varje blinkning så for han förbi en stjärna och en till. Till sist, äntligen saktade det ner och inget syntes till, inga galaxer, inga stjärnor inga svarta hål, absolut inget, det var bara en stor tom rymd. Han stannade och han tyckte att han svävade, men det fanns inget, enbart ett svart ogenomträngligt mörker. Allt tidigare ljus hade försvunnit och blivit svald av detta kompakta mörker. Nu kände han en rädsla som han aldrig hade känt och han var övertygad om att det här var den sista resan, den slutgiltiga resan. Det fanns ingen tid utan bara ett mörker. Han började fråga sig själv om han verkligen levde eller dog han där bland blandfärsen. Han visste inga svar.
Det började svagt med ett ljusinsläpp, ungefär som solen första strålar tar sin igenom fönstret en sommarmorgon. Sven såg hur det ljuset växte och en serie av explosioner följde efter dens svans. På ett tiotal sekunder förändrades allt med explosioner och ett starkt vitt och blått sken lyste upp hela universum. Med ett ryck som färdades han tillbaka till universums utkant och till närheten av ICA butiken.
Han hade betalat för varorna och var halvvägs hemma när han kom tillbaka igen in i Sven. Hade någon upptäckt att han hade varit i väg? Han tittade över axeln många gånger innan han kom hem till sin lilla tvårummare. När han stod och brynte blandfärsen och innan han hällde i de krossade tomaterna och vita bönorna, så insåg han plötsligt att han hade bevittnat Big-bang.
Han hade ett flertal gånger innan förstått att han gick på någon typ av autopilot när han forsade fram i tunneln och tillbaka. Det som var nytt denna gång så var det sättet den cirkeln kom, innan så hade han kunnat styra det med att stirra i väggen. Han undrade om han hade nått upp i en ny fas, en mycket skrämmande fas utan någon som helst kontroll för honom.
Han blundade hårt och efter han hade ätit upp chili con carnen. Han kände hur chilin arbetade hårt i magen och ett litet chilirap fick honom att bli tårögd. Något var förändrat i kosmos, både i mikro som i makro. Det var med en oroskänsla han lade sig i sängen. Det han hade bevittnat innan, så var det en fantastisk upplevelse som ingen annan hade fått uppleva. Var jag utvald ändå, tänkte han och blundade och han såg på sina näthinnor hur han for fram i rymden.
När han öppnade ögonen igen så fick han dagens andra chock, i taket så cirkulerade en stor mängd fristående cirklar. Det var ingen av dem än som hade formats till en hel cirkel med medföljande starka energifält. Han rusade upp, han visste att han var tvungen att fly från dem. När han kom i höjd med Gustav Adolfs torg, så lugnade han ner sig och pustade ut mot en lyktstolpe.
Han var övertygad om att han hade kommit undan dessa helvetets cirklar; han orkade inte mer idag. En resa till Big-bang och tillbaka får räcka för en dag, var han helt övertygad om. Men det var inte slut där för honom.
En misstänksam polis, som det ovanlighetens skull komma gående, annars måste de köra runt i radiobilen oavsett var den än månde vara. Polismannen började med.
– Hur mår du?
Det var nu som Sven upptäckte sin andra förmåga och det vad var folk egentligen menade. Det var så att säga, en mänsklig översättare. Det som Sven hörde var.
– Gör du något jävla dumt så ska jag puckla på dig med batongen.
Det borde vara rena superkrafter som Sven hade begåvats med men det var verkligen inget han uppskattade och ville ha. Han hade egentligen bara en önskan och det var att vara normal, precis som alla andra. Dessa gåvor han hade fått hade han aldrig önskat sig.
Av en pur förskräckelse tog Sven sats och sprang gata upp och gata ner – bort ifrån den hemska och brutala polismannen. Han hade efter Sven hade löpt i väg, fingrat på sin batong och tänkt, mmm nästa gång så ska du få jobba, min vän.
När han slängde igen ytterdörren så var det redan mörkt. Han vågade inte gå och lägga sig i sängen utan kom till insikten att se på teven och somna framför den, så skulle inga hemska cirklar hemsöka mig, tänkte han. Först slog han på fyran och där visades bingolotto och med blixtens hastighet bytte han kanal till TV1. Det var någon typ av talkshow även om utfrågaren verkade vara en journalist, men den som blev intervjuad fick enbart tillrättalagda frågor. Politikern som verkade vara Sveriges statsminister, tyckte Sven att det var. När han log med hela ansiktet så förstod Sven att det var han.
– Dina två barn gör militärtjänstgöringen nu och jag har läst att du är stolt av dem för de kämpar för demokratin, sade journalisten. Konstigt nog så kom det en översättning för Sven på den frågan. Han hade sett och hört den journalisten innan och han hade alltid verkat ärlig. Den korta översättningen kom.
– Jag slickar din röv så jag kan få ett lönande lobbyjobb senare.
Den leende statsministern svarade:
– Ja, jag är så stolt över dem, att de offrar sin tid för att kämpa för våra värderingar och demokrati, i en orolig tid. Men för översättningen blev för Sven, så här.
– Jag skiter i totalt allt bara för att jag ska bli kallad och ha titeln statsminister.
Sven gnuggade sina öron, sedan så många år tillbaka i tiden så hade han hört den här typen av politiker lovat att det skulle bli så bra. Det blev det också men enbart för dem själva. För alla andra har det blivit sämre och resurser hade dragits in och omfördelats till dem som redan hade det gått ställt.
Det borde att han hade fått insikten över detta supervapen att faktiskt få veta vad folk egentligen menade vad de sade. Men det var inget som Sven hade önskat. Han hade nöjt sig med vad som helst, till och med att vara brevbärare. Nåja, så lågt ville han inte sjunka men som lokalvårdare eller undersköterska hade varit helt okej, men i detta helveteshål med dessa förmågor. Nej, absolut inte.
– Hur kommer ni att bekämpa rasismen framöver, frågade journalisten och statsministern log så brett, såg Sven, att det var tur att han hade öron annars hade smilet gått runt hela huvudet. Den frågan kom också i en översättning för Sven.
– Jag skiter väl för fan i blattarna, ge mig ett jobb som lobbyist.
– Vi kommer att ta fram flera åtgärdsförslag för att bekämpa rasismen, sade statsministern.
Men det som Sven hörde var följande:
– Det skiter jag i fullständigt i, bara jag får vara statsminister.
Sven stängde av teven och blundade och somnade i fåtöljen.
Solens första strålar, dess stjärnljus spred sitt ljus i Svens ögon tills han vaknade yrvaket i fåtöljen som han hade somnat i. Gårdagens eskapader verkade så avlägset, så orimligt. Han lufsade ut i köket för att sätta på lite kaffe och efter det planerade han att ta en dusch, det hade han glömt under gårdagen. Efter han hade druckit tre koppar riktigt starkt colombianskt kaffe så var han färdig för duschen. Han kände att ha hade återfått kontrollen över cirklarna och något av medicinen han åt måste ha gett dessa biverkningar. Den senare tvivlade han på.
Det var inte alls så och det märkte Sven rätt omgående när han klev ut ur duschen. Till en början så låtsades han inte om den nybildade cirkeln i hallen. Han flydde in i köket och stängde dörren efter sig. Sedan stod han stilla och lyssnade efter ljud och mycket riktigt så började han höra hur cirkeln energifält började väsa, ungefär som högkraftsledningars lite darrande högspännings sånger. Han såg ingen annan utväg att ta sig ut via köksfönstret och som tur var att lägenheten bara var en halv trappa upp.
Det hade samlats lite folk på gatan och av sorlet hörde han översättningen hos många av dem. Han höll för öronen när han åter flyktade gata upp och gata ner. Han sjönk ner på en parkbänk i Slottsparken. Det hade börjat dugga lite lätt och han kände de uppfriskande regndropparna rann ner för hans ansikte.
Han funderade på vad som han hade hört av massan av människor hade sagt egentligen. De flesta av dem var uppriktigt oroade för honom och inte alls som gårdagens teveprogram. Dessa hade ingen agenda och inga baktankar egentligen, utan de var ärliga. Kanske inte alla när han tänkte efter för några hade tänkt på att tillkalla polisen och någon av dem hade han uppfattat att de ville skjuta honom, av någon oklar anledning för Sven.
– Är det du igen? Det var samma polisman som han hade träffat under gårdagen. Men det hörde inte Sven utan detta:
– Fan också att han inte är en svarting för då hade jag kunnat bura in honom.
Sven reagerade med en blixts hastighet, han rusade upp och sprang ifrån den hotande situationen med den lite fetlagde polismannen, han hörde honom skrika efter honom.
– Stanna i lagens namn, för böveln, men det som Sven hörde var:
– Jag borde skjuta dig i ryggen, jävla freak.
Sven gömde sig på stadionområdet som han hade flyktat till. Han såg inte till var polismannen fanns, men han var säker på att han hade villat bort honom. Det kändes bra för en kort stund. När han började promenera genom området och funderade om han skulle våga gå tillbaka till sin lägenhet igen. Det var något som stärkte honom och han visste inte vad det var, men han hade nu en chans att kunna stå mot cirklarna som hade förföljt honom det senaste dygnet. Han slappnade av och kunde med ett lugn se på fotbollsträningen som Malmö FF:s A-lag precis som precis hade startat på konstgräsplanen.
Han funderade när han hade sist sett en match i allsvenskan. Han kom på att det måste varit när han var en liten grabb och samtidigt spelade pojklagsfotboll i Kulladal och pappa hade tagit med honom på en match där de mötte Östers IF. Det hade varit skrämmande för honom, trots att stadion var nästan tom så skrek de få fansen en massa glåpord till domaren och motståndarna. Han mindes att han ville gå efter första halvlek. Hans pappa tyckte att han var överkänslig och menat att det var något man måste tåla för det tillhör spelet. Det tyckte inte alls Sven att det borde vara så.
– Kan jag få bollen, frågade en av spelarna, när en boll damp ner framför Svens fötter och han tog upp den och precis när han skulle kasta den så upptäckte han att bollen formade en cirkel som genast började vibrera av energi. På mindre en tiondels sekund så drogs Sven inne i cirkeln. Det kom så överraskande för honom och han hade ingen chans att komma undan. Denna gång så mindes han inget om vad som hände i tunneln och vilken destination det blev, det var en ren blackout. När han vaknade igen så låg han i sängen utan att inte ha en aning hur han hade kommit hem.
Först var det hemtelefonen som började ringa, som han lät bli att svara. En kort stund senare så började mobiltelefonen ringa, som han också lät bli att svara. När han tittade ut genom persiennerna så var det ett uppbåd med olika tv bolag och en massa fotografer utanför. Nu var det bägge telefonerna som ringde oavbrutet. Han tittade missmodigt på dem och lika rädd blev han med uppbådet utanför. Vad har hänt, egentligen, frågade han sig. Finns det någon förklaring till all uppståndelse, tänkte han vidare. Han tog ett par ångesttabletter för att lindra oron och ångesten som hade så brutalt gjort sig påminda för honom. Om jag hade kunnat minnas den sista resan, den ifrån fotbollen, och få veta vad som hände, tänkte han.
Då fick han idé. Om han skulle kunna styra en cirkel så kanske han skulle kunna se vad som hade hänt vid den sista resan. Men hur i hela fridens skulle jag kunna styra en cirkel som skulle återberätta vad som hade hänt, tänkte han bekymrat. Men om jag innan träder in i cirkeln kräver att få veta vad som hade hänt, skulle det kunna vara en lösning, tänkte han vidare. Han hade verkligen ingen aning om det skulle fungera, mer än det var värt ett försök.
Han satte sig två-tre decimeter ifrån cementväggen och tittade stint in i den. Han sade samtidigt, att han krävde få veta vad som hände vid den förra resan. Genast började cirkeln ta form, som vanligt, och när den gick ihop så utlöstes energifältet och han sögs in i den. Nu blev det som att vara på bio, han sågs själv som på en film, det var bara popcornen som fattades.
Det började med en falukorv som Sven höll i handen på en scen och där sade han sanningen om att han sket fullständigt i hur folk hade det och han var endast här för att få makt. När han gick av scenen så var han en kvinna i en rätt så snitsig blå klänning som satt åt ungefär som falukorvens skinn. Han frös framför spegeln och han gick ur henne och hon frös på samma sätt som han hade gjort innan, när hon fick reaktionerna ifrån publiken.
Sedan blev det svart och han färdades på ett nytt sätt för han kom fram till tre olika vägval. Han valde tydligen den högra först. Det kändes så fruktansvärt ovant för honom att kunna känna en sådan ilska. Det kändes som hela huvudet höll på att sprängas av avund och förakt. Det var som i denna kropp enbart kunde orkestrera hat. Han såg andra människor som monster och deras förvridna anleten kom alldeles för nära. Han riktigt förfasades att var i den här kroppen. Han hade aldrig känt något liknande tidigare; inte ens som han kom till barnhemmet och de gav honom stryk, så hade han samlat så mycket hat. Här var det en låga som var konstant brinnande av hat och otillräcklighet.
– Det blir bra, action, skrek en man med en liten megafon. Sven stod och tankade bilen medan filmen rullade och han tittade upp. Han skulle ha sagt och lovat att sänka bensinpriserna med tio kronor litern, men det var inte det han sade.
– Vi kommer att införa fascism så fort vi får chansen till det. Vi kommer att jaga ner oliktänkande tills vi blir en homogen nation igen.
Det bara svartnade igen och han var på väg till nästa destination. Han förstod inget vad som hände, det var förvirrande att komma in i andra människors kroppar.
Nu såg Sven honom på nytt i spegeln och han var lång, minst hundranittio centimeter, han såg ovårdad ut och de långa armarna fick honom att se burlesk ut, lite som en schimpans men modell större. Det sitter sju män och kvinnor på ena sidan bordet och lika många på den andra sidan. Han står och håller ett anförande, det ser ut som ett styrelsesammanträde. Den förra talaren hade precis satt sig ner och han var sur över någon anledning, som han inte vet men antar att den personen hade haft ett liberalt samvete av något slag. När Sven började prata, så skulle han säga, att vi var den liberala garanten i regeringen, då hade han fått stopp på sina belackare i partistyrelsen, men han sade.
– Partikamrater, vi ska sälja ut våra ideal fullständigt för att vi ska kunna sitta i regeringen och det är nödvändigt att jaga blattarna med blåslampa.
Sven kände sävligheten och en osedvanlig dumhet som låg som en blöt filt över hans hjärna, han tror han aldrig har varit så korkad som i den här mannens kropp.
Det svartnade återigen och Sven var på väg till den sista vägvalet. Han har aldrig varit drabbad av neurologiska besvär eller rastlöshet. Den första chocken var brutal för nu hände allting på en gång och samtidigt. Han kände igenom honom från en tidigare resa. Han kände hur leende var en enda stor mask och genom att le så trodde han att han skulle kunna komma undan. Det var en ren taktisk disposition och Sven hann tänka att han var reducerad endast till en flin apa. Frågan var bara om en apa verkligen flinade på det sättet överhuvudtaget, som han gjorde kroniskt. Det var som att spela en film, som han faktiskt såg, fyra-fem gånger hastigheten mot det normala. Sven var precis överallt och ingenstans men han gick på som en turbo och strödde ut floskler och om inte det hjälpte så förklarade han att han var den vuxne i rummet. Det var då han fick frågan om sitt parti om han skulle samarbeta med det nazistiska partiet. Han skulle säga att det aldrig kommer på kartan, men han svarade med.
– De kommer vi att göra till vilket pris som helst.
Det svartnade igen och Sven var tillbaka i sängen och nu visste han vad som hade hänt. Det var en ny uppgradering med att han kunde numera träda in och ta över andra människor av det som hade hänt innan. Hans superkrafter bara blev större och större, men det var inget han hade önskat sig. Men varför var det ett sådant stort uppbåd utanför förstod han inte.
Bara en stund senare så hörde Sven på radion att en AI genererad klon hade tagit över fyra olika politiska ledare, en efter en. Det talades på nyheterna att det var en främmande makt som låg bakom. Men det förklarade inte uppbådet utanför Svens dörr, men efter en stund så började han förstå hur det låg till att den klonen var han.
Men Sven kunde inte förstå hur de visste att det var han, men han var ingen klon, utan bara han, Sven. Han startade laptoppen och sökte på detta vad som hade hänt och den kvinnliga partiledaren så hade de tagit bildruta efter bildruta och på en hundradels sekund innan han trädde in i henne, så såg man honom. Klart och tydligt, det var som han var ett spöke som hade blixtrat till. De hade kört ansiktsigenkännande program. Till sist hade de kommit fram till att det var Sven Johansson 44 år gammal med adress Möllevångsgatan 40 i Malmö, som låg bakom attackerna på de fyra politikerna. Nu förstod han varför det var ett uppbåd utanför, men fortfarande ingen polis eller hemlig polis hade knackat på hans dörr.
Det var ett bekymmer hos polisen och hos den hemliga polisen som ansvarade för rikets säkerhet. Vilket brott hade denne Sven Johansson gjort sig skyldig till. Ett tag så var de inne på identitets stöld men det höll inte riktigt, det fanns ingen teknisk bevisning alls, förutom den bildrutan där Sven syntes precis innan inträdandet. Det hade en medioker försvarsadvokat kunnat ta bort rätt enkelt, det förstod man. Nästa idé var att det var ett dataintrång, men det var lika lönlöst som den första brottsrubriceringen. Till sist hade de gnuggat sina geniknölar all samlad juridisk expertis hade kallats in och det enda de kunde komma fram till bristande vandel som Sven hade gjort sig skyldig till. Men inte ens det höll riktigt var de överens om. Den spionlag som fanns innan och hade utökats de senaste åren hade kunnat vara en möjlighet, men det var riktad mot islamister och rent allmänt mot dem som hade en mörkare pigmatering plus hela vänstern. De fyra partiledarnas partier som hade attackerats var ensamma kvar i riksdagen. Till vänster om dem så hade alla förbjudits och blivit upplösta.
Efter mycket diskussion så kom samtliga polisiära instanser tillsammans med all juridik, att det inte fanns någon paragraf i brottsbalken som de kunde häkta och åtala Sven för. De hade kunnat ta något långskott men inte ens i nedmonterad rättssäkerhet, som det var idag, så fanns det bevis som skulle kunna fälla honom för något brott. I den bildrutan som man såg Sven, kunde med all enkelhet förklaras som en dubbel exponering. Terrorbrottet som åsamkats de fyra politikern kunde inte heller bevisas. De fyra hade försökt beordra polisen för just det brottet, men ingen hade blivit skadad eller hotad. Till sist hade en kriminalpolis blivit trötta på dem och sagt till dem, att de brukar ju som oftast bara prata en massa strunt och denna gång så de i varje fall ärliga i deras uttalanden.
Det var därför ingen polis eller hemlig sådan hade knackat på hans dörr. Han förstod att det fanns en rädsla för honom. Det var det som var den egentliga orsaken var rädslan för Sven och hans superkrafter. Man visste inte helt enkelt hur man skulle kunna ta ner honom och fängsla honom och dessutom kunna hålla honom kvar.
Så när det modigaste och mest äregirigaste journalisten knackade på hans dörr för en intervju med honom. Sven släppte in honom och de satte sig i vardagsrummet. När journalisten tittade upp i taket så såg han alla cirklar som fanns där. Sven blev nästan glad när journalisten bekräftade även att han såg dem. Då är jag inte tokig i varje fall, tänkte Sven.
– Vad du en gör så rör dem inte, sade Sven, när journalisten sträckte fram sin hand mot en av cirklarna och han drog tillbaka den efter Svens uppmaning.
– Låt dem komma till dig i stället, sade Sven vidare.
Mycket riktigt så var det en av cirklarna som hade format en perfekt cirkel och en massiv energi utvecklades.
– Herregud, vad är det som händer, sade journalisten och sekunden senare drogs han i den cirkeln. Det var första gången som en fysisk person blev indragen som journalisten blev, åtminstone som Sven trodde. Det var den lilla bandspelaren som låg kvar i fåtöljen som ett minne av den försvunne journalisten.
Sven satt länge och funderade, cirklarna fanns kvar men ingen av dem bildade en perfekt cirkel, nu kommer det att bli konsekvenser för mig. Folk bara inte försvinner i tomma intet och dessvärre i hans lägenhet, på råga på allt. Det hade startat så många år innan med att stirra stint in i väggen och hade utvecklats till något så fruktansvärt farligt för Sven. När journalisten drogs in cirkeln så blev det på ett ögonblick. Han kunde undra var han tog i vägen någonstans. Får han också se Big-bang som jag redan har fått uppleva, tänkte han.
Mitt i alla funderingar så blev Sven kaffesugen så han satte på kaffebryggaren och precis när de sista dropparna han runnit ur melittapåsen, så damp journalisten ner i fåtöljen. Jag får nog ta in två muggar kaffe, tänkte Sven. Han ställde muggen med kaffe på bordet framför journalisten som bara och satt och gapade med munnen. Det gick flera minuter utan en reaktion från journalisten, som bara satt och stirrade med tomma ögon. Han är nog i typ av chock, tänkte Sven.
– Jag sabbade det tunga vattnet, sade journalisten till sist. Sven tittade förvånat på honom och förstod inte alls vad han pratade om.
– Jag var i Norge under andra världskriget och de tyska nazisterna forskade på det tunga vattnet, för att ta fram atombomben före amerikanerna. Jag sprängde hela bergrummet och hela den underjordiska bunkern som deras forskare var i färd att ta fram deras första atombomb. Jag sprängde hela skiten i luften, sade han mycket upphetsat.
– Du var borta högst fem minuter, kanske tio, men inte mer än så. Det du säger hinner man inte med på så kort tid, sade Sven skeptiskt.
– Jag vet men varje minut jag var borta så var det som ett helt dygn passerade. Det var att tiden stannade till och varje sekund var flera minuter. Om jag hade varit där i ett dygn så hade jag dött av ålderdom. Jag kände för varje minut att jag åldrades, avslutade han med.
Sven granskade honom och det kunde stämma han såg äldre ut nu, men samtidigt en sådan upplevelse skulle vem som helst att åldras rejält. Det som gjorde honom tacksam att han verkligen inte var tokig och galen som han hade trott under en lång tid. Alla mediciner han åt hade inte haft den psykedeliska effekten, som han befarade innan. Nu var de två som hade genomgått eller genomlidit de upplevelserna, dock på olika sätt, men likt förbannat, så delade de två männen upplevelser på grund av cirklarna. Det var inte bundet till Sven utan de hade uppstått av någon annan orsak. Hur hade han ingen aning om utan de fanns och de var verkliga och nyckfulla och inte minst, så var de föränderliga.
Om journalisten hade åldrats efter sin första resa så borde Sven också ha gjort det under sina flerfaldiga resor genom åren. Han var övertygad om att så var inte fallet. Men när han funderade att någon av resorna gjorde honom äldre och andra honom yngre, så hade han uppnått status quo och behållit sin fysiska ålder intakt. Det fanns tydligen en balans som han kunde konstatera eller så var det bara genom slumpen.
Han kunde inte minnas varför han hade börjat stirra in i väggen, men det kunde ha varit när han fick ”sitta och brinna”, på pingströrelsens dagis. När ett barn, oftast Sven, hade gjort något så fick han sitta i ett hörn. Det kallades för time-out av personalen men det var med helvetets eld barnet skulle straffas med. Det kunde vara det traumat som var det ursprungliga för Sven och de cirklarna som hade skapats. Det var en kraft som han inte längre hade någon kontroll på längre och med journalistens första resa, så hade han även inkluderat andra.
Sven hade ryckt ut telefonsladden till den fasta telefonen och stängt av mobiltelefonen. De hade bägge surrat och ringt konstant. Han hade förstått att det hade blivit ett massmedialt stort intresse runt hans person. När han öppnade laptoppen och kollade av nätet så förstod han att han antingen var förbunden med Satan eller med Gud, efter de alla hundratusentals kommentarerna. Om det inte var de bägge ytterligheterna så var det rena fantasierna om att han var en utomjording, som hade kommit antingen för att rädda människan eller att förgöra henne. Precis alla tycktes ha en åsikt om Sven Johansson, alla hade rätt att ha en åsikt om honom, kunde han utröna när han stängde laptoppen. Det var speciellt en äldre man ifrån Broby, som hade varit absolut värst, (av de han hade läst) som i en hatfull kommentar, menat att Sven var en reinkarnation av Pol Pot. Han hade jämför Sven med många av de allra största massmördarna genom historien, dock hade han ”missat” Adolf Hitler.
Innan journalisten lämnade Sven så var de överens om att ha kontakt framöver via mejl. När han gick så hade han varit märkbart skakad över upplevelsen han hade precis gjort med de magiska cirklarna. Han som hade jobbat med grävande journalistik och fått utmärkelser för banbrytande arbete. Hans karriär både som journalist som författare hade varit succéfulla. För ett av avslöjande fick han till och med fått fängelse för. Det hade gjort till hans stjärnstatus till en slags upphöjdhet men han var fortfarande den mest äregiriga och ambitiösa journalisten.
Sven lade sig i sängen i fosterställning och det som han hade varit mest rädd för hade besannats – konsekvenserna över de magiska cirklarna. Han hade lika många frågar som vem som helst, han visste inget mera än någon annan. Det enda svar som han hade var att de dök upp i hans närhet, var sig han ville det eller ej. Han hade förstått att de hade evakuerat samtliga andra hyresgäster i fastigheten och en säkerhetszon på hundra meter. När han innan tittade ut genom persiennen så hade han sett tungt beväpnad militär med stridsvagnar. Nu låg han i fosterställning och kände hur paniken spreds sig i hans kropp. Det fanns inga lösningar som han kunde se.
Men så slog det honom att journalisten hade fysiskt förvunnit, något som aldrig varit i fallet för honom. Han satte sig upp i sängen och tänkte, varför har jag inte tänkt på det, för om jag också rent fysiskt kan ta mig härifrån och slippa det stora uppbådet av journalister, kameramän, poliser och soldater. Han funderade på att cirklarna som såg så lika ut kanske har de olika egenskaper än vad han hade trott innan. Det kanske bara var slumpen att journalisten hade fysiskt gjort resan.
Sven satte sig i samma fåtölj som journalisten tidigare hade suttit i. Efter endast ett par ögonblick så skapades en cirkel uppe i taket och som gick ihop med en följande energimassa. Det tog max en tiondels sekund så var han borta, slukad av cirkeln.
Det var ingen som helst tvekan att Sven utgjorde en mycket stor risk för rikets säkerhet. Några i säkerhetsrådet ville bomba hela Möllevången så hotet skulle under röjas med besked. Det var någon enstaka som ville förinta hela Malmö, men de fick inte gehör för då hade hela Fridhem och Slottstaden pulveriserats också, de trogna konservativa som hade skapat borgerliga ghetton, som öar i det annars så röda Malmö. De bestämde att säkerhetszonen skulle utökas till tusen meter i radie till Möllevångsgatan 40. De gjorde undantag till Triangelen och MAS men annars minst tusen meter och samtliga boende evakuerades till trygga boenden utanför zonen.
Det var relativt nytt med ett nationellt säkerhetsråd, det hade beslutats av blå-bruna regeringen att högt uppsatta militärer och poliser skulle ingå i rådet. Det hade genomdrivits utan några egentliga politiska diskussioner utan hade smugits fram ifrån de dolda rummen på Regeringskansliet. Deras befogenheter var vittgående och oinskränkta: Det hade varit mycket positivt för dem, som hade ensamrätt att bruka våld, att de äntligen fick bruka det våldet som de hade tränat på i en evinnerlig tid.
De hade enbart en gång tidigare opererat en sådan här stor insats och det var i samma stad men i en annan stadsdel, Rosengård. Den blev lyckad enligt deras analyser efteråt; inte ett brott skedde under den veckolånga belägringen av Von Lingens väg och Sjöblads väg. Det som var lyckat att de hade arresterat ett hundratal personer. Det var ingen som blev fälld för något brott bland dem förutom två män i en vit SAAB och de var inte ens från stadsdelen, utan den ena var ifrån Anderslöv och hade besök från den andra som var ifrån Råå. Han skulle visa sin kompis hur det såg ut i Rosengård, bägge var inbitna SD:are och rasister. Eftersom den utredningen för dem hemligstämplad, så vet ingen förutom de själva vilket straff de fick om de fick något.
Det blev många nya namn att föra in i polisens register. Det de inte hade räknat med var att det var alldeles för många svenska namn som blev registrerade. Enligt deras rasprofil prognos så skulle det vara över nittio procent av invandrarbakgrund och nu var det över femtio procent helsvenskar. Någon hade tagit fel på vänster och höger, ifrån Malmö city så var det högra delen av Rosengård som skulle gälla och inte vänstra som det var mest bostadsrätter i. Men hela styrkan kom öster ifrån och misstaget begicks. Hela den politiska utredningen efteråt hemligstämplades i hundra år. Det hade senaste åren haglat med beslut och utredningar som hade blivit hemligstämplat i oftast minst femtio år.
Det var i bakgrund av en vacklande demokrati och allt för många illiberala idéer som hade lett fram att Sverige hamnade mellan Ungern och Ryssland i den internationella demokratiundersökningen. Från den sidan som hävdade innan att statsapparaten var politiserad av den andra sidan, var de som verkligen politiserade varje ämbete, verk och myndighet.
Det Sven först märkte av, var att hans sjukersättning drogs in med omedelbar verkan, nu skulle han ut och jobba, för de nya makthavarna så var Sven och hans olycksbröder och systrar, som ett rött skynke för dem. Den blev en massa misslyckande för Sven innan de gav upp och han fick försörjningsstöd i stället. När så alla utförsäkrade och de som tidigare fick sjukersättning blev skickade till socialen, så kom nästa larm att det var en alldeles för dyrt med socialbidrag. Ersättning var i deras öron lika med avdrag och det var något man värnade om, men socialbidrag uttryckte verkligen vad det var, i deras öron. Bidrag, socialism, jämlikhet och kvotering, var alla de orden som inte fick användas och om man gjorde det så var det bara i negativa termer. De beslöt att i och med att det hade nästintill blivit en fördubbling av antalet som gick på försörjningsstöd, så fick de dela på samma summa som tidigare hade utbetalats föregående året.
Sven hade blivit skickad till ett militär lager för att arbetsträna. Han skulle vara behjälplig med att montera stridsspetsar på amerikanska F-16 plan. Efter en timme så hade en av cirklarna trätt fram och tagit med Sven ut på en resa. Den Sven som blev kvar hade koleriskt argumenterat med en amerikansk hög NATO officier. Det slutade med att han fick sparken även om han inte fick betalt för sina tjänster utan den privatiserade svenska arbetsförmedlingen stod för kostnaden. Men det spelade ingen roll – ut skulle han, enligt den höga militären.
Det var flera stora förändringar som Sven märkte av; stadsbilden hade förändrats, överallt hängde det uppmaningar och slogans. Den konstigaste av alla var en stor fana som nästan hängde i varje större gathörn. Det var en stor fackla och bakom den stod vita kornblonda pojkar och flickor i tonåren som tittade i facklans riktning. Sven hade sett sådana typer affischer tidigare, han mindes inte men det kunde ha varit när de läste om Ryssland, Kina eller Tysklands nutidshistoria. Det var något minne ifrån det, det var han rätt säker på. Det var egentligen ett positivt budskap tyckte han, som skulle frambringa någon typ av jämlikhet (åtminstone de inom gruppens har värde) eller någon likriktning av någon besynnerlig orsak. Det var inget Sven förstod, han hade ju betydligt allvarligare problem än att analysera någon stupid fana.
Det var flera saker till som han reagerade på när han var på stan. Det var inga som flanerade längre utan alla gick så fort som de hade en extra motor i rumpan. Sedan var det alla militär och poliskontroller som var lite olika utspridda. Det var ungefär med samma frekvens som det var innan som polisen stoppade bilister. Ju närmare man kom ett så kallat utsatt område eller i dem, så var det vid varje gathörn och ju bättre område så var de nästan helt obefintliga. Men Sven hade större problem över sin olycka än att sätta sig in varför det var så numera.
– Har vi fått klartecken att öppna eld, frågade den unga löjtnanten över radion till sin överordnade major Stålhandske, som i sin tur väntade på samma klartecken ifrån sin general, som i sin tur väntade på svar ifrån överbefälhavaren, som i sin tur väntade på ett besked ifrån säkerhetsrådet. De i sin tur orkade inte analysera den uppkomna situationen mer än att de hade tagit journalisten till förvar. De tiotalen korsförhör av honom hade inte gett dem något av substans, mer än de redan visste. Även om det skulle vara lockande att en främmande makt hade ett finger med i spelet. Men absolut inget tydde på det och när de gick igenom Svens personakt så gav det lika lite. Han var i deras ögon, en riktigt kockobello typ och per definition svårt psykiskt sjuk. Det fanns inget som tydde på att han var subversiv förutom en prenumeration på Bamse tidningen långt tid tillbaka i tiden Om de skulle lyckas fånga in honom så skulle han bli kvar på ett mentalsjukhus resten av sitt liv. Det var oroande att journalisten hade berättat, efter lite övertalning, det vill säga, tortyr, att han hade fysiskt transporterats både tillbaka i tiden och till ett annat land. Att denne Sven hade superkrafter det förstod varje medlem i säkerhetsrådet. Var det en lösning att bomba hela området runt Möllevångsgatan 40, skulle de lyckas att få kål på honom? Det hade ingen av dem svar på. De måste få en visuell bekräftelse på att han befann sig i bostaden innan de kunde bomba skiten av hela området. De hade misslyckats med värmesökning kameror tidigare och de skulle göra ett nytt försök igen för att få bekräftelse att Sven var hemma.
Det var egentligen inte det största problemet som säkerhetsrådet hade, utan det var all ryktesspridning om Svens superkrafter. De märkte att det började från darknet hur Svens popularitet plötsligt ökade och i de mörka vrårna på nätet tog de ingen större notis om. Men sedan spreds det som en löpeld om hur Svens blev en modig motståndsman till den teknokratiska ordningen som landet hade hemfallit till. Det började bli livsfarligt för regimen, ja för alla de som hade avskaffat demokratin. Genast började de plantera ut olika saker som att Sven var en pedofil, att han var satanist och allra mest att han var en farlig psykiskt sjuk man. Det sista var det enda som var sant, förutom farlig, det var han inte för någon, möjligtvis mot sig själv.
Denna gång så var det så annorlunda än de andra resorna som Sven hade gjort. Den fysiska kroppens motstånd, så det blev det en ryckig och osmidig resa; det blev ofta att han stötte till innerväggarna i tunneln och en svidade och brinnande känsla som resultat. Han hade kanske aldrig tagit tiden som han färdats i tunnlarna men nu hade det känts som en evighet, för något innan som hade gått på ett nafs, ett par blinkningar och sedan var han framme. Han frös och såg på sina inomhustofflor som redan var blöta och fulla med smält salt som trängde in i strumporna.
Det var kanske två eller tre plusgrader och kylan riktigt trängde in hos den sommarklädda Sven. Han tänkte att han måste ha färdats tillbaka i tiden. Omgivningen tyckte han kände igen från något för länge sedan, men han var inte riktigt säker. Det kom en riktigt isande kall vind från gatan och i en affärerna så var det ett litet gatt, som skulle kunna ge honom lite lä. Han stod och huttrade och gjorde åkarbrasor och funderade hur han skulle ta sig härifrån. Han kände hur det spände runt vänsterhandled och hans gamla Bamseklocka satt där och remmen skar in i huden.
Riktigt förvånat såg han att klockan var tjugo över elva, ett äldre par lufsade förbi och talade lågt till varandra. Precis bakom dem går en man, han hann tänka att han gick alldeles för nära paret för att det skulle vara okej. Mer hann han inte tänka förrän ett skott brann av och någon sekund till, ännu ett till. Mannen hade fallit ihop och kvinnan hade hysteriskt skrikit något som Sven inte kunde höra vad hon skrek.
Han gick ur gattet och mannen som hade skjutit hade flyktat upp för ett par trappor. Sven tog upp jakten på den flyende mördaren. Den normala Sven var inte mycket till löpare men denna gång så var han som SM vinnare på fyrahundra meter. Han tog in på mannen, för varje hundrade meter så kom han ett tiotal meter närmare mördaren. Plötsligt var han borta och Sven stannade för att höra om han skulle höra något misstänkt så han skulle kunna ta upp jakten igen. En port ett par fastigheter bort hade avgivit ett ljud så Sven smyg bort till den och gick in. Han stannade innanför ytter porten och bara lyssnade så han hade möjligheten att lokalisera om det kom något avslöjande ljud. Han tittade upp och såg att hissen var på tredje våningen. Ett otroligt högt vrål, ett segervrål hos minst ett tjugotal personer skar genom luften ner till Sven. Nu tändes ljuset i trapphuset och nu märkte Sven att han var i någon föreningsbyggnad av något slag. Det var hit som mördaren hade flytt ifrån sitt illdåd. Det var en perfekt flyktplan, insåg han, uppför ett nästan hundra trappsteg och sedan några kvarter bort, till denna byggnad. En normal man hade kunnat sprintat hit på mindre än tre minuter. Nu hörde han hur de sjöng den svenska nationalhymnen och efter det utbrast de unisont.
– Nu är fähunden borta, och det följde isande skratt av dem samtliga som Sven kunde höra. Han smet ut och ut på gatan och gick in i en gränd och tittade stint in i cementväggen……
Precis när cirkeln hade slutit sig och energimassan vibrerade, så insåg han vad han hade bevittnat och då var för sent för han for i väg igen. Han hoppades på att han skulle komma till en annan plats och inte hem till Möllevångsgatan 40.
När han for fram i tunneln igen, så förstod att den gamla fantombilden som polisen hade gett ut till allmänheten strax efter mordet på Olof Palme, det var på honom, Sven. Han hann precis tänka att de hade ju fått allt om bakfoten.
Precis innan Sven kom tillbaka till sin lägenhet så hade militären fått klartecken att ge verkans eld. De använde amerikanska F-16 plan och Apache attackhelikoptrar plus allt artilleri och pansarvagnars samtliga eldkraft samtidigt. Det var inga byggnader kvar på en radie av tvåhundra meter ifrån Möllevångsgatan 40, det steg gigantiska rök och damm moln upp. Några skelett av byggnader stod kvar som ett minne att det hade bott folk där för inte allt för länge sedan. När all damm och rök lade sig och elden slutade brinna så lades en tystnad över hela Malmö. Det var som staden höll andan på vad som skulle komma härnäst.
Precis i det ögonblicket återvände Sven, inte till sin lägenhet och fåtöljen utan till den platsen som hade varit hans utgångsposition för den senaste fysiska resan. Han såg sig förvirrat omkring och kunde inte känna igen sig alls – allt var förändrat bara ruiner av cement, tegel och betong.
Den ordern var lätt att förstå för alla militärer på plats.
– Skjut honom så fort ni får sikte på honom oavsett vilken eldkraft ni har, hade det skrikits ut på radion. Nu stod helikoptrarna och hovrade och söker Sven med värmesökningskameror bland allt bråte som fanns nedanför dem. Infanteristerna fick order att bilda en cirkel som skulle krympa tills de var på punkt noll, det vill säga, där Svens fåtölj en gång hade stått. Många, nej, alla de soldaterna var erfarna med krig efter alla NATO uppdrag de hade haft genom åren. Det var ingen av dem som hade ifrågasatt något av krigen de hade utkämpat. Men om det fanns olja i den krigsregionen så säkrade de alltid oljekällorna först. Det hade varit en gammal NATO tradition. Nu gick var och en av soldaterna mot något okänt som de aldrig innan hade mött. De var ängsliga och nervösa; sådana soldater som skjuter först och frågar sedan. När de var femtio meter ifrån punkt noll så formade de en perfekt cirkel och precis i det ögonblicket kom Sven tillbaka.
Nu riktades över hundra automatkarbiner mot Sven men ingen hade avlossat något dödligt skott mot honom än. Vid detta lag så var det inget som kunde förvåna Sven längre. Den ena fantastiska och inte minst skrämmande upplevelser hade avlöst varandra under en sådan lång tid. Han var rädd när han såg de blodtörstiga soldaterna som fingrade på sina avtryckare.
Det var då det hände, Sven kommer aldrig kunna förklara vad som hände, men likt förbannat hände det. Den cirkel som soldaterna hade bildat började vibrera av en extrem kraftig energimassa. De började smälta som vaxfigurer och cirkeln gick ihop i en perfekt cirkel. Men som innan, hur den imploderade och drog in Sven och även journalisten, så expanderade den med ljudets hastighet. Det small i flera mach gång på gång.
Nu förstod Sven att hans tidigare resor, de olika två motsatserna som hade fått uppleva. Den som var nu och den som det borde vara. Han tänkte på oljetankern som släppte ut miljontals liter olja som förgiftade natur och djurlivet och nästa som det borde vara utan människans girighet och dumhet. Det var vi som var den felande länken. Greenpeace försökte inte rädda jorden utan de försökte rädda homosapiens. Nu var det för sent efter cirkeln hade slutat sig runt hela planeten och fullbordade det som aldrig borde ha skett att den hårlösa apan som hade begåvats med en tumme hade utvecklats till en planet förstörare.
– Jag tror han vaknar nu, sade sjuksystern och fortsatte, jag hämtar doktorn.
Sven ser de fyra kala vita väggarna. Det spartanska rummet bestod enbart av en britts med remmar som kunde låsa fast patienten. Han hörde att det var ett spring i korridoren. Han var fastlåst med remmarna och han tittade stint in i cementväggen och förväntade sig att en cirkel snart skulle träda fram.
En perfekt cirkel skapades och med en medföljande energimassa och Sven log.

C.S Berglöv

Jag vill gärna roa och ännu mera oroa läsaren. Nu är min roman ”De enfaldigas sammansvärjning” publicerad. Det går att beställa den här: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=yes&search_word=de+enfaldigas+sammansv%E4rjning
C.S Berglöv är medlem sedan 2024 C.S Berglöv har 13 publicerade verk